Jag skrev häromdagen om att spela i den lägsta divisionen när det gäller ekonomi. Det som är det jobbigaste att vara där är den ständiga skammen man lever med. Skammen av att behöva be om hjälp.
Jag funderar då över varför det är så skamligt att vara fattig? För det är det. Än idag, 2011, är det skamligt att vara fattig. Jag kopplar inte detta till någon politik eller vilken regering som sitter vid makten. Utan det här är något som sitter betydligt djupare än så.
Om man backar bandet över hundra år tillbaka så hade vi fattigstugan, fattighjonen som utackorderades, med mera. Dessa grupper ansågs som de lägsta grupperna i samhället. På sätt och vis tycker jag vi är kvar där än idag. I alla fall tankemässigt. Vi kan koppla ihop det här med invandringen också. Är man invandrare, bor i Rosengård, Hammarkullen eller Hovsjö, och lever på socialbidrag, då är man en dålig människa i mångas ögon. En parasit. De lägst stående i samhället. Man ser inte att denna människa kanske kom från hemska förhållanden, har svårt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, hamnar i en situation där man inte vill vara, men ändå inte kan ta sig ur. Jag säger inte att alla tänker så, men väldigt många. Tyvärr. Sedan sätter man då även likhetstecken mellan detta och kriminalitet. Det är bra för då vet man vem man kan skylla allt elände på.
Men om man då är en fattig Svenne? Hur är det då? Jo, då skäms man för att berätta att man inte har råd med det och det och det. Nu kan jag ju bara tala för hur det känns för oss, eller rättare sagt för mig. För sambon har lättare att skjuta det ifrån sig, än vad jag har. Men nu har jag kommit till det stadiet att jag bryr mig inte längre om folk ser mig som fattig. Vill man se ner på mig så får man göra det. Det är inte mitt problem längre.Jag har inte gjort något fel för att hamna här.
Men varför tänker man då så här? Jag tror att en del ligger i att min generation (40-och 50-talisterna) är fostrade med både Luther och Jante på axeln. Man ska inte tro att man är någon. Dessutom ska man vara duktig i alla lägen. Man ska jobba och sköta sig, annars går det illa.
Varken jag eller sambon rår för att vi hamnat i denna situation. Ingen av oss kunde väl tro att våra kroppar inte skulle hålla hela vägen fram, till den vanliga pensionen. Men så är det. Jag som dessutom var egen företagare kunde ju inte tänka mig det. Jag hade ju världens roligaste jobb. Det skulle jag syssla med livet ut. Inte tänkte jag på att jag kunde bli sjuk. Jag hade inte en tanke på att betala in extra för någon sjukpenning eller liknande. Jag betalade in till lite vanligt pensionssparande och de egenavgifter som krävdes. Ingenting mer. Det var ju inget företag jag blev rik på, så det mesta gick jämt upp. Men det gjorde inget. Jag älskade det ändå.
Nu sitter vi här, en förtidspensionär och en utförsäkrad. Sambon har dessutom varit utförsäkrad långt tidigare än ordet nästan var uppfunnet. Och får be om hjälp. Och skäms. Nu är jag tillbaka till varför man skäms. Jag har fortfarande inte kommit fram till något bra svar.
Vi har tur att ha goda vänner, barn och en pappa som hjälper oss. De ser till att vi får komma ut på roligheter, köper en flaska vin åt oss ibland eller ställer upp på andra sätt och vis. Men det känns ju så himla fel att behöva hamna i detta tacksamhetsträsk. Att vara så tacksam så man skäms över att man hamnat där. Jag som skulle vilja vara den där dottern som bjuder min pappa på restaurang. Nu är det tvärtom. Jag skulle vilja vara den där mamman/mormodern/farmodern som går på stan och shoppar med mina barn (inkl bonusbarn) och barnbarn. Ger dem en liten sak som jag tycker är kul att ge bort. Jag skulle vilja vara den där vännen som kan bjuda mina vänner på en fika på stan, istället för tvärtom.
Visst försöker vi hjälpa våra barn på annat sätt, genom att hjälpa dem med stöd, fixa datorer, sy lite grand eller på annat sätt som inte kostar pengar. Men jag skulle vilja hjälpa till med mer. Vara den som behövs istället för att vara den behövande.
Det är här som skon klämmer. Jag (och sambon) har blivit de behövande, de som måste be om hjälp. Samhällsparasiterna som kostar pengar. De lägst stående. Fattighjonen.
Dagens ord 153
22 timmar sedan
24 kommentarer:
Ni är jättebra precis som ni är med eller utan pengar:)
Kram
Vännen, vet att inga ord räcker till.
Önskar bara att ni får uppleva ekonomisk lättnad inom en snar framtid.
Kram
Madde: Gulle dig. Kram
Mångmamma: Jag har i alla fall inte slutat hoppas att vi ska få det bättre.
Jag är uppvuxen med att pengar inte spelar någon roll, och jag fick inga nya kläder förrän jag började skolan. Shoppa fanns inte, för prylar var ointressant för min mamma, det var SJÄLEN som räknades. Inte förrän jag blev vuxen förstod jag hur torftigt vi hade det pengamässigt, men jag led aldrig av det. Fick bara med mig inställningen att man inte dömer nån efter rikedom.
MEN - jag har förstått nu, när jag bor på gräddhyllan och fortfarande inte bryr mig, men inte heller lider någon brist på pengar av den orsaken att jag rättar mina lustar efter det som finns, att väldigt många av mina grannar och kollegor tävlar i vem som reser mest och längst, i vem som har finast märkeskläder... Och jag ler i mjugg och tackar mor och far för att de lärde mig vad som är viktigt.
Men kanske är det lättare för mig, som ändå har det rätt bra, att säga att jag inte har råd med dittan eller dattan?
Försök att slå ifrån dig "fattigkänslan", för man kan inte köpa sitt liv, hur mycket pengar man än har. Ditt liv är ditt och du gör det bästa du kan av det. Du är en unik människa - huvudperson i ditt liv!
Kram!
Ska inte bli långrandig, men på ett sätt blir jag stolt när jag säger "Nej jag har inte råd"
Våga vara fattig, det är barnens tur nu och ställa upp. Bloggblad har rätt.
Cecilia har kommit!!!! hon är underbar, Beställer genast en till, En kille
KRAM
Man måste inte ge något som kostar pengar till barn, föräldrar och vänner. Tid uppskattas minst lika mycket. Ni duger precis som ni är och kan dela med er av er tid i stället. Det finns många som inte hinner med det.
Vi har vänner, en barnfamilj, som under flera år levde fattiga. Vi bjöd dom gärna på fika eller mat för att de var och är trevliga att umgås med. Jag lånade gärna ut saker till dom för vi kunde umgås så otvunget. Jag känner inte att de måste betala igen på något vis, men jag kan förså att man känner så om man blir bjuden.
Jag skickar några stärkande tröstekramar genom cyberrymden.
Inger Marianne; jag är lika larvigt lyrisk som du över "mina" möss.
(Ja, jag vet...det är de två minsta barnens..Humpf, men mammor vill faktiskt också leka ibland...).
Jag växte upp med min mamma och hon var inte rik. Jag ärvde kläder när jag var liten av grannar och vänner till min mamma och mormor. Mamma hade som mest 3 jobb och gjorde allt för att jag skulle få det lite bättre. Hon kämpade bland annat ihop till en pilotjacka i julkapp när jag var 15. Jag grät när jag fick den, för den kostade de ca 2000 kr! Jag har kvar jackan än i dag!
Det är inte roligt att inte ha pengar och göra som "alla andra". Idag har jag det jättebra! Men när jag var ensamstående uppe i Stockholm var det sämre. Allt var mycket dyrare upplevde jag det som. Men pengar och saker är inte allt! Jag har alltid varit rik på kärlek och vänner vilket jag är väldigt tacksam för.
Förstår vad du menar men det är inte fult! Många kramar till er båda
Bloggblad: Jag växte upp i en sk medelklassfamilj. Vi hade väl inte jättegott om pengar men vi behövde inte heller sakna något. I mitt gifta liv tjänade jag och min fd man ganska bra. Vi kunde unna oss det vi ville.
Ja, det är lättare att säga att pengar inte betyder någonting när man ändå har. Ta det inte som att jag menar något illa. Det jag har kommit fram till är att pengar inte betyder allt. Men något viktigt som det ändå betyder är frihet. Friheten att välja hur man vill leva sitt liv.
Jag är inte materialistisk på något vis så det är inte den biten jag saknar. Det är som sagt var friheten. Jag vill inte ha ont i magen för att vara rädd att bilen ska gå sönder eller att vår gamla tjocktv lägger av. Jag vill inte sitta och planera framför köksbordet och fundera om vi har råd att köpa kaffe den här veckan eller om det kanske räcker till nästa vecka. Det är som sagt var friheten jag saknar mest.
Inger: Vad roligt att du blev så nöjd. Vill du beställa en egen eller vill du ha Ceasar som är Cecilias brorsa.....:-) Du hittar han på hemsidan.
Camilla: Jag är helt övertygad om att våra vänner, min pappa och våra barn gärna bjuder oss på det de gör. Jag har pratat en del om detta med både min dotter och min pappa. För dem är det självklart att hjälpa oss. Problemet ligger hos mig. Jag har svårt att ta emot när jag egentligen vill ge.
Samtidigt kan jag även känna stolthet över att vi klarar oss, även om det är med ett nödrop.
Mångmamma: Du får väl låna dockorna av Hårfager och Bambam ibland.....:-)
Smycka: Det är väl all denna debatt med ungdomar som inte fattar vad saker är värda, av denna köphysteri som verkar råda i samhället. Det är väl det som präglar en.
Jag kan tänka mig att din mamma var jättelycklig när hon kunde ge dig den där jackan som du verkligen önskade dig.
Cicki; Jag har faktiskt tänkt mycket idag på hur kul det blir i sommar när ni kommer hit.
Just nu hoppas jag bara att det blir lite sommar någon gång.. Helst snart!
;)
Inger Marianne; Ceasar är kalasfin, funderat lite på honom själv men som du säger Cicki, jag lånar liiite av de små!
Under de två år jag var tjänstledig utan annan inkomst än det lilla jag fick in på barnkören, så kände jag precis det du tänker på. Då hade vi jobbat heltid länge och hade haft det rätt bra - men det var inte roligt på slutet att sitta och räkna och inte ha råd med några som helst guldkanter och aldrig köpa några nya kläder, det var svårare än när vi var småbarnsföräldrar och levde på en liten lön - då hade jag inte fått någon vana vid att ha pengar... så visst är det svårare att gå ner i standard... Du har helt rätt i att det innebär frihet att inte behöva räkna kronorna.
Pengar är inget roligt att behöva bry sig om!
Bloggblad: När barnen var små var jag hemma. Så vi hade bara en lön att leva på. Det var också tufft. Jag hade några kronor varje månad i vårdnadsbidrag för sonen. Även om det också var jobbigt så var det ändå självvalt. Det tror jag gör en stor skillnad. Tänk att bristen pengar ska vara en sådan energitjuv. För det är det. Men jag har ju tur ändå som har en underbar gubbe....:-)
Hej! Är rätt ny här på din blogg och det här är min första kommentar hos dig. Kunde inte låta bli efter att ha läst ett super bra inlägg.
Jag känner igen i mycket av det du skriver och håller med om allt. Jag begär inte ett fett bankkonto, men det skulle vara väldigt skönt om man slapp den ständiga oron för om det ska gå ihop sig eller ej? Även om jag vet att jag fixar det, så ligger ändå oron som en klump i magen, månad ut och månad in och jag ser inget slut på eländet. Visst är det skönt att vissa i ens omgivning är förstående och även hjälper till ibland. Men det är jobbigt att ständig vara den som tackar och bockar, när man helst vill få vara med och ge eller kunna bjuda igen.
Men det är bara att kämpa vidare...
Det är förjävligt att det finns fattigdom i vårt rika land. Det skulle inte behöva göra det om vi gemensamt fördelade pengarna så att de som blir sjuka t ex får mer.
istället får de nu allt mindre och blir dessutom ständigt ifrågasatta och misstänkliggjorda. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle.
AprilSus: Välkommen hit. Jag har sett ditt namn när du hälsat på hos andra, men inte kommit mig för att hälsa på dig själv. Nu får jag ju en bra anledning till det.....:-)
Ibland känner jag en stolthet över att vi trots allt klarar det. Vi klarar det vanliga, med mat och nödvändiga räkningar. Men går något sönder eller det händer något annat kaotiskt då blir det panik. Så det går att få vardagen att gå runt men inte mer än så. Det är som du säger bara att kämpa på och hoppas på att man en dag ska få uppleva en förändring.
Nilla: Jag tycker att det var många år sedan som välfärdssverige försvann. Det har ju ändå pratats om hur dåligt barn till fattiga föräldrar har det. Ändå har det inte hänt något där. Barn som får avstå ifrån utflykter t ex för att föräldrarna inte har råd att betala den kostnaden. Barn som det inte är någon idé att sommarjobba för när man vet att den inkomsten kommer att räknas in i familjens gemensamma inkomst och sänker på det viset socialbidraget. Jag tror landet Sverige får sluta slå sig för bröstet och tro att man är bäst i världen på sociala frågor.
Jag satt och läste hos dig i går kväll men var trött, också ville jag tänka igenom vad du skrivit.
Nu ser jag att många kommentarer
skriver ungefär vad jag tänker.
Jag kan väl säga att i yngre dar gick jag och väntade på att barnbidraget skulle komma för det var rätt tomt i kylskåpet.
Numera har vi inte några ekonomiska bekymmer men vi har vänner och släkt som periodvis har det jobbigt att få pengarna att räcka till. Och inte känner vi att de är "sämre" för det.
Jag kan ibland känna att det kan ta emot att berätta att vi ska göra något som jag vet inte de kan.
Vi har faktiskt pratat om det. vänner emellan.
Jag kan förstå att det är tråkigt att pengarna inte räcker till nöjen, resor o.d..
Efter vår resa i Indien skulle vi ha en Indien-afton med lite indisk mat och visa bilder. Jag blev besviken när jag på omväg fick höra att vi ville göra oss märkvärdiga. Det blev ingen Indienafton. Jo, med min son och hans familj. De har det inte så fett -Han har varit arbetslös ett tag (jobbar nu) och hon är sjukpensionär med skamligt låg pension.
Vi hjälper dem när det krisar till sig och sonen säger som du, att han vill inte be om hjälp men är tacksam för den de får.
Att tycka det är SKAMLIGT att leva i en sådan situation att debet och kredit inte går ihop är FEL.
Skönt att du skriver att du skiter numera i det.
Jag är säker på att du har så mycket annat att ge än pengar.
När min vänninna av vårt telefonsamtal listat ut att idag är min dag svart, kan hon ringa på dörren med ett doftande bröd och säga hoppas du har marmelad hemma - annars kan jag gå och köpa det, om jag får pengar. Hon är omtänksam och hon gläder sig när jag berättar om något roligt vi varit på. Känner hon Skam för sin fattigdom - vet inte, ska fråga henne.
Samhällsparasiter - ett ord som vi stryker.
Jag har glad att vi är bloggvänner och jag hoppas jag en dag får bjuda dig på fika - jag tror på att vi måste dela med oss - men utan att mottagaren ska känna sig underlägsen.
Ha en trevlig helg.
Kram Viola
Viola:Jag blir väldigt upprörd när jag läser att ni ansågs som märkvärdiga för att ni ville göra en indienafton och visa bilder. Svensk avundsjuka i ett nötskal. Jag njöt då väldigt mycket av bilderna du la ut och kände glädje över att ni kunnat göra denna resa.
När våra vänner gör saker så känner jag också glädje över att de kan göra det. Om folk känner att de inte vågar berätta vad de gör för att inte göra oss ledsna så blir ju skulden på något vis ännu tyngre. Då drabbar den även andra. Skönt att din väninna ser att hon kan ställa upp på annat vis. Vi försöker också göra det, så gott vi kan, med våra barn och vänner.
Och du, än en gång så måste vi ses fram emot sommaren. Förresten ska vi till pappa i helgen. Han ska börja blogga.....:-) Jag lägger ut länken när jag fått klart hans blogg.
Och du är klok, modig, stark, smart och underbar! Inte skall ni skämmas. Tycker du är bra att du gör er röst hörd och kämpar mot försommar och ger fattigdommen ett ansikte. Kram
Trebarnsmamman: Det var lite så jag tänkte, att visa att vi finns och är alldeles vanliga människor.
I går när jag satt i bilen lyssnade jag till Lotta Bromé och så blev det prat om Håkan Juholt.
En reporter gick omkring på stan och visade ett foto på karl'n och frågade om folk visste vem det var och vad de tyckte.
En del visste och en del visste inte, och så blev det lite småprat...sen plötsligt dök det upp en kvinna som beskäftigt svarade att hon sket fullständigt i vad sossarna hade för sig, och att det hade gått så himla bra för Sverige med nuvarande styret....och så kom det:
..."och fattiga finns det i alla länder!"
Ja, vad hon röstade på förstod man ju.
Christina: Jag tror tyvärr inte att det blir någon skillnad om vi byter regering. Tycker det var rätt illa när sossarna regerade också. Alltför många av de ledande politikerna är inte förankrade i verkligheten. De är skolade politiker, oavsett parti. Jag röstar borgerligt (av ideologiska orsaker) men tänker nog mer demokratiskt än många sossar. Jag har vänner som är aktiva socialdemokrater och sitter på ledande poster i några kommuner. De är mer egoistiska än många andra, men slår sig för bröstet och tycker de är så duktiga. Det är i alla fall min erfarenhet. Nu blev jag en "bitterfitta"......:-)
Jag blir inte förvånad över kvinnans ord. Det är nog tyvärr många som tänker så.
Att klyftorna ökat är uppenbart och jag håller med Nilla. Det skulle banne mig inte behöva vara så i vårt rika land!
Du/ni har sannerligen inget att skämmas för men jag förstår din känsla ändå.
Kram!
Cina: Kan bara hålla med dig.
Skicka en kommentar