fredag 21 oktober 2011

Sopbilen

Idag dök ett gammalt minne. Nästan från ingenstans. I alla fall fanns det väldigt långt in i minnesbanken. Det var sopbilen som fick mig att minnas.

När sonen var liten blev han skräckslagen varje gång sopbilen kom. Vi bodde i ett litet radhus med gatan ganska nära utanför köksfönstret. När sopbilen kom, sprang sonen skrikande och gömde sig. Det här var innan vi visste vad det var som inte stämde med sonen. Som föräldrar visste vi att något inte var som det borde. Vi hade bara ännu inte fått någon att lyssna på oss.

När sonen sedan utreddes vid fem års ålder så föll bitarna på plats. Bland annat hade han en väldigt störd auditiv perceptionsstörning. Det vill säga att han kunde inte sålla ut/bort sina hörselintryck. Höga skrämmande ljud blev ännu högre och skrämmande. Där fick vi förklaringen på varför sopbilen var så skrämmande.

Hur löste vi då det här med sopbilen? Vi gjorde det nämligen när vi förstod att sonen var rädd för den. Med mild övertalning fick jag sonen att följa med mig ut en dag, när sopbilen var där. Genom att förklara för de snälla sopgubbarna vad vi ville, så var de vänliga nog att ställa upp. De förklarade för sonen vad de gjorde. De demonstrerade allt som hände med soptunnan och hur bilen fungerade. Efter den dagen var sonen aldrig mer rädd för sopbilen.

3 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Vilka gulliga sopgubbar!

Camilla sa...

Så pedagogiskt och bra gjort av er och sopgubbarna.

När jag började läsa ditt inlägg blev jag full i skratt för jag var också rädd för sopbilen när jag var liten. Och jag har inga (kända) störningar, mer än vad de flesta av oss har. Jag minns hur jag tyckte att det var otäckt när sopbilen åkte mellan husen på gården där vi bodde. Jag vet fortfarande inte vad som var det otäcka. Det var nog en kombination av den stora bilen på gården där inte andra bilar körde och det stora svarta hålet där allt försvann in.

Cicki sa...

Ruta Ett: Visst var de.

Camilla: Sopbilen är ju stor och otäck och låter mycket. Det är nog många barn som varit rädda för den.

Dottern var panisk rädd för flugor. Det är ju mer ologiskt....:-)