fredag 4 mars 2011

Mina första minnen


 Jag har skrivit om att vi är ett gäng tanter som träffas och äter lunch tillsammans en gång i månaden. Ursprungligen var vi en skrivargrupp. Under flera år behövde vi stötta varandra av olika anledningar så vi blev mer en samtalsgrupp. Nu har vi tagit upp skrivandet igen och bestämt att vi ska skriva om våra minnen. Alla fem skriver väldigt olika. Någon skriver om ett speciellt minne. Någon annan väver in sina tankar om hur det var då. Jag har bestämt att jag ska försöka skriva ner mina barndomsminnen i kronologisk ordning, med tankar och annat invävt. Här kommer det första stycket, mina första trevande tre år som en liten rödhårig tulta. Allt utspelas i Uppsala som är min födelsestad.
 
Mina första minnen
1949-1952
Du viker in på den lilla smala gränden. Det är smutsigt och mörkt där. Husen är slitna och man kan nog kalla det för slumkvarter. Du ser ett murat valv som det står en femma över. Där går du in och hamnar på en innergård. När du kommit ut på gården så viker du av åt höger. Där ser du en port som består av två dörrar i trä. Framför portern så är det två eller tre breda trappsteg. Det är nu dags att du öppnar en av dörrarna. Nu börjar mina första minnen.
När man öppnade porten så kom man in i en farstu. Mitt fram är det en svängd trapp som går upp till våningen ovanför. Till vänster bodde en gammal tant och farbror som vi gick över till ibland. Vi bodde till höger i farstun.
Man kommer in i ett kök. Förmodligen är det rätt stort, fast i mitt minne är det rätt litet och kompakt. Det är mattgröna väggar. Till höger är ett fönster som vetter ut mot gården. Rakt fram är det en diskbänk med över- och underskåp. Allt är grönt utom diskbänken. Bredvid diskbänken så är det en vedspis. En svart vanlig sådan.  Hela köket känns väldigt mörkt och murrigt.
Till vänster om dörren står det en kökssoffa och ett bord. Det ligger en blommig duk på bordet. Jag tror det även finns ett skåp till vänster. Ett skåp som hör till möblemanget. Men jag är inte riktigt säker på att det är så.
Om man går förbi bordet och svänger vänster så kommer man in i ett litet rum. Det rummet har ett fönster som vetter ut mot Haraldsgatan. Trots att gatan är trång och smal så känns det som att solen orkar komma in genom fönstret för rummet känns ljust och glatt. Det är gula väggar. I rummet står en barnsäng. Det är min sovplats. Det finns även ett skåp i rummet, ett linneskåp.
Det jag just beskrivit var den första lägenheten som mamma, pappa och jag bodde i. Adressen var Haraldsgatan 5. Där bodde vi från det jag var fyra månader tills jag fyllde tre år. Mina första fyra månader bodde vi hos farmor och farfar. När vi flyttade från Haraldsgatan flyttade vi in i ett alldeles nybyggt hus med riktigt badrum och elektrisk spis. Strax efter att vi flyttat dit föddes min bror.
Jag berättade om mina första minnen för mamma. Hon trodde först inte att jag skulle kunna minnas så långt bakåt. Men när jag beskrev mitt minne för henne så bekräftade hon att det var riktigt.
Ett annat minne jag har från mina första år är när jag låg på sjukhuset. Det är från samma tid som när vi bodde på Haraldsgatan. Jag minns att jag sitter i en sjukhussäng och hör mammas röst utanför dörren. Det är höga spjälor på sängen så man inte ska kunna ta sig därifrån. Jag gråter och skriker och vill till mamma.
Nästa minne är att mamma och pappa kommer in i sjukrummet och hämtar mig. Jag hoppar glatt över spjälorna och rätt in i pappas famn.
Mamma har sedan fyllt på dessa minnen genom att berätta hur det var. Jag hade fått röda utslag över hela kroppen. Det kom hem en läkare som trodde att jag fått scharlakansfeber. Jag skulle alltså isoleras på sjukhuset. Jag lades in på en avdelning på Akademiska sjukhuset. Avdelningen låg i en egen byggnad en bit från det vanliga sjukhuset. Det kallades i dagligt tal för Epidemin. När jag hörde mammas röst utanför så var det för att hon kom och lämnade min älskade Ruffen som var min tyghund som jag inte kunde sova utan.  Mamma ville träffa mig men hindrades av en sköterska. Några dagar senare fick de hämta hem mig när det visade sig att jag enbart varit allergisk mot jordgubbar. Det var jordgubbsutslag jag fått. Vilket grymt sätt att hantera ett sjukt litet barn på.

12 kommentarer:

Mångmamma sa...

Fortsättningen vill jag också gärna läsa.
Levnadsöden fascinerar mig.
Tack för krya-på-mig-hälsning, minns inte när jag gick i däck så här sist?
Måste ha varit den där influensan -85?
Kram

Cicki sa...

Mångmamma: Det är en fortsättning på gång. Jag tar det lite pö om pö så att säga.

Polargrevinnan sa...

Trevlig läsning så här på nattkröken. Jag har suttit och tänkt på hur år gammal jag var när jag kan sägas att jag minns. 5 år tror jag. Ditt minnesskrivande har satt igång tankarna.
Jag håller med om att det togs inte någon hänsyn till barns känslor. Hur tänkte man igentligen.
Jag är trött och ska nu gå till sängs.
Gonatt och hoppas du får en bra morgondag.
Kram Viola

Cicki sa...

Viola: I gruppen har vi funderat över det här med de tidigaste minnena. Vi hade nog alla minnen från 2-3 års ålder. Så det är väl där någonstans man utvecklar långtidsminnet lite mer. Åren som kommer efter håller jag på att skriva nu. Det lockar fram så många minnen. Man kommer ihåg mer och mer när man skriver och tänker mer koncentrerat på det...:-)

Moster Ma sa...

Otroligt att du kommer ihåg så bra.
Spännande och inspirerande så jag väntar på fortsättningen.

KB sa...

Gamla minnen är märkliga. Det man tror är glömt kan komma upp till ytan igen av exempelvis en doft, eller en gammal oansenlig tygbit.Det känner jag nu. Det är mycket som jag trodde jag glömt, som jag blivit påmind om nu.

I em fortsätter sorteringen. J fick göra ett avbrott. H hade fått problem med sin bil på väg till en stad i väster, så de bogserar hem den till henne nu. Det visade sig att tösen kört omkring i en tidsinställd bomb!


Kram
KB

KB sa...

Bilen alltså, inte staden!!!Så det kan bli...

KB

Christina sa...

Minnen från barndomen är ofta som små kortfilmer tycker jag.
Du känsliga sätt att beskriva gör så att jag nästan kan se miljöerna i mitt inre och känna hur förtvivlad du måste ha varit av att höra din mammas röst men inte få träffa henne.
Jag har själv hemska minnen från sjukhus från när jag var liten, det är verkligen tur att synen på barn har förändrats.

Cicki sa...

Moster: Tydligen utvecklas långtidsminnet vid den här åldern för mina väninnor minns också saker från den tiden. Det är ju bara korta minnessekvenser.

KB: Kan tänka mig att ditt nuvarande sorterande bland din mammas saker väcker en hel del minnen.

Jag förstod att det var bilen du menade....:-)

Christina: Bra beskrivning att det är som små kortfilmer. Det är inget sammanhållande utan en blink här och en blink där.

Det är ju tur att det är annorlunda idag. Sonen har ju vistas en hel del på sjukhus men då har endera pappan eller jag varit med. Något annat kan man ju inte tänka sig nu för tiden.

Spader Madame sa...

Du skriver fint!

Le Loup sa...

Jag ser det här framför mig, så bildligt bra skrivet du skriver :)
Ska fundera på mina första minnen, men det är som ni säger i kommentarerna, det är som små kortfilmer som blänker fram ibland.
Jag ser också fram mot fortsättningen!

Cicki sa...

Spader: Tack och bock.

Shirouz: Det är konstigt att man minns mer sådant här när man blir äldre. Är det för att man har tid att stanna upp och minnas?