Mitt 60-tal

 

Idag när jag lyssnade på Sommar i P1 så var det för mig två rätt okända systrar som pratade, Klara och Johanna Söderberg. Jag visste att de var duon First Aid Kit och att de spelat för Patty Smith när hon fick Polarpriset. Det var ungefär det enda jag visste.

Det var ett spännande program att höra dessa unga tjejer berätta om sin resa till att bli en känd popduo. Det som gjorde det extra spännande var deras val av musik. Det var musik som passade mig som hand i handsken. När de spelade Buffy Sainte-Maries Universal Soldier så var det som att jag kastades tillbaka till mitt 60-tal. Det var då jag var ung.

Mitt 60-tal bestod mycket av musik. Det var då Beatles, Rolling Stones och alla de andra stora kom. Det var då allt hände inom musiken. Vi som var unga fick vara med om det och jag tror inte någon som växte då kunde missa allt detta.

Men det var inte bara musik det årtiondet. Det var mycket politik också. Det var då de stora viktiga ledarna dödades, John F Kennedy, Robert Kennedy, Martin Luther King och Malcom X. Det var då Martin Luther King höll sitt berömda tal "I have a dream".

Det var det årtiondet vi levde med Vietnam-kriget. Det gick inte att vara oberörd av det. Alla tog någon form av ställning. Vi som var unga gjorde det på vårt vis. Jag var "mods". Vårt kännetecken var de stora bylsiga militärjackorna med peace-märken ditritade. Tyvärr fick jag aldrig själv någon sådan jacka, men jag var "mods" till själ och hjärta ändå. Vi pratade mycket politik. Det var så då. Peace, Love and Understanding.

Vietnam-kriget skapade en enorm proteströrelse som svepte över världen. Det gicks protestmarscher överallt. Det var 1968 som Olof Palme gick med i en demonstration mot USA:s krig mot det som då var Nordvietnam. En demonstation som Palme kritiserades mycket för och som gjorde att det var mycket spänt mellan Sverige och USA under ett antal år. Det var även under sextiotalet som studenterna revolterade runt om i världen. Det var som sagt mycket politik då.

Ibland känns det som att allt hände under mitt sextiotal. Vi hade en fantastiskt tillväxt och visste knappt vad arbetslöshet var för något. Vi var oövervinnerliga, vi som växte upp då. Jag är glad att jag fick vara med. Det var 60-talet som formade mig till den jag är idag.

Allt detta mindes jag på grund av en enda melodi på radion!

Pelargoner

  Jag har aldrig varit så duktig på det här med pelargoner. Jag vill i alla fall lära mig och tar till mig alla tips. I år har jag lyckats bra, tack vare att jag vågade klippa ner dem riktigt ordentligt i våras.

Den här väldigt dubbla rosa pelargonen är en övervintrad variant som jag köpte för halva priset förra året. Då var den i rätt dåligt skick men klarade tack och lov både sommar och vinter, för att nu blomma så här vackert.

Denna pelargonen har jag lyckats behålla i flera år. Jag har fått den av en pelargonälskande vän. Den har förr levt en tynande tillvaro, men belönar mig i år med denna blomprakt. Den vågade jag också klippa ner ordentligt i våras. Det lönade sig.

Om det inte sätter igång att störtregna ska jag tillbringa dagen på balkongen. Jag har rätt mycket handsömnad att göra. Det kan man mycket väl göra utomhus.

Bakäventyr igen

Som jag berättat tidigare händer det att en deg kan bli för hård. Den kan också bli för lös. Men som tur är blir den oftast bra. Igår var en sådan dag. Det till och med blev perfekt.

Som ni ser på bilden jag bakade baguetter. Jag har gjort dessa en gång tidigare och blev väl ganska nöjd då. Nu har jag en alldeles egen baguetteplåt som jag invigde igår. Bröden blev såååååå bra. Köpbaguetter kan slänga sig i väggen. Synd man inte orkar äta upp allt på en gång, för de mister ju en del av sin spänst när man fryser in dem. Men vi petade i oss en hel, i alla fall, innan  kvällen var slut.

We´ll meet again

Jag hörde den här versionen för första gången idag. Den tog mig direkt. Helt underbar. Jag tycker om den med Vera Lynn också men Johnnys hesa stämma får mitt hjärta att klappa lite extra.

Bloggtorka

Det är dåligt med bloggandet just nu. Jag tillbringar en del av tiden vid symaskinen och en annan del med att baka och fylla frysen. Nya sommargäster är på ingående vilket gör att jag måste hinna med att få undan en del saker innan de ramlar in.

Sommarpratarna

Förra året blev det lite sisådär med att lyssna på Sommar i P1. Jag minns inte varför, det bara blev så. I år hade jag bestämt mig för att nu skulle jag verkligen lyssna på alla. Hittills har jag hållit det. För det mesta har jag lyssnat direkt, men när jag inte kunnat det så har jag lyssnat i efterskott via mobilen.

Jag vet inte om det är jag som har öppna sinnen eller om Sveriges Radio har lyckats pricka in en massa bra sommarpratare, för jag har tyckt att alla varit väldigt spännande. Alla har haft något att ge mig genom sina tankar, funderingar och berättelser om sina liv. Det har varit en uppfinnare, en pensionerad supermodell, minister i Afganistan, fd slalomstjärna, komiker, fotbollsspelare med flera. Samtliga har haft något spännande att delge oss lyssnare, på ett eller annat sätt.

Något som slagit mig, när jag lyssnat, är att man kan faktiskt påverka sitt eget liv. Det har jag alltid trott och när man lyssnar på dessa människor så blir det bekräftat. De flesta har haft ett mål de strävat mot och på det viset också kommit fram till målet. Där har man tagit sikte på ett nytt mål att jobba sig fram till. Jag har blivit väldigt imponerad över vilken kämpaglöd det finns. Visst behövs det lite hjälp på vägen, genom tur, en liten puff av ödet eller att andra bitar faller på plats. Naturligtvis påverkas det också av hur målmedveten och aktiv jag är. Men man kommer aldrig någonstans om man bara sätter sig ner och väntar på att något ska hända.

Så har jag levt mitt liv och kommer att fortsätta att leva så. Svårare än så är det faktiskt inte.

Tråkigt besked

Pappa ringde igår. Han berättade att en av hans kusiner, Irene,  gått bort. Pappa och hans kusiner har växt upp som syskon. De var bara fem stycken och vistades mycket hos sin mormor och morfar. Dessutom var de ganska jämngamla. Så Irene kändes som en syster för honom.

Nu är det bara pappa och Gun kvar. Gun är den som jag har mest varit tillsammans med. Vi bodde grannar med henne och hennes man så jag var hos dem nästan dagligen. Det känns väldigt sorgligt att de försvinner en efter en. Samtidigt inser jag att en dag kommer det vara pappas tur. Men jag hoppas det dröjer riktigt länge tills dess.