I november var sambon till sin rehabläkare för sista gången. Det är hon som varit samordnare för hela hans utredning. Vid det mötet bestämdes det att hon skulle skriva ett samlat läkarutlåtande som vi skulle kunna använda oss av vid kontakten med Försäkringskassan.
Sedan har vi väntat och väntat och väntat. Inte det minsta lilla läkarutlåtande har hamnat i brevlådan. Så i januari började vi söka kontakt. Men det är väldigt svårt att få tag i denna läkare. Hon jobbar bara en dag i veckan på Huddinge, resten av tiden är hon på andra sjukhus i länet. Det finns en telefontid till hennes sekreterare. Det är en halvtimme på morgonen, vissa dagar. Resten av tiden är det telefonsvarare som gäller. Det har vi testat med, telefonsvararen alltså. Så den senaste veckan har vi spånat på att skriva ett brev och hoppas att det skulle komma fram. Eller söka kontakt via arbetsterapeuten som sambon har en mailadress till. Det slutade i alla fall med att sambon ringde igen och pratade med telefonsvararen.
Idag när jag pratade med dottern så frågade hon om vi skulle äta något gott på Alla Hjärtans Dag. Jag skrattade och sa att eftersom jag har tvättstuga hela eftermiddagen och kvällen så får det bli köttbullar och makaronen. Vi hade ju vår kärleksmiddag i fredags när vi kalasade på italienska delikatesser.
När jag pratat klart med dottern så får jag höra att vi fått bästa Valentin-gåvan. Rehabläkaren hade ringt sambon. Hon hade gjort klart läkarutlåtandet för länge sedan. Det har tydligen blivit liggandes hos sekreteraren som glömt att skicka iväg det.
Nu kan vi äntligen gå vidare med en ansökan till FK. Nu ska det äntligen ske!
Från mörkaste Småland
18 timmar sedan




