Värktabletter eller inte

Jag har i många år ätit rätt starka värktabletter. Jag har gjort det för att göra mitt dagliga liv drägligt. Det har funkat bra för det mesta. Jag har även talat med olika läkare om denna medicin. Åsikterna har varit olika. En smärtläkare tyckte jag skulle fortsätta om jag mådde bra av dem, medan en erfaren allmänläkare tyckt tvärtom. Jag har varit kluven, men eftersom jag mått bra av dem så har jag fortsatt. Det jag ätit är 100 mg Tradolan.

Nu när jag tränar regelbundet och bantar så har jag tänkt att det kanske vore dags att försöka fasa ut dessa tabletter. Jag vet ju inte vad de gör med mina organ. Visserligen har jag alltid bra allmänna värden, men vad händer i kroppen i förlängningen?

I en veckas tid har jag ätit enbart 50 mg. Och värken har kommit smygande mer och mer! Om det berott på utfasningen, eller annat vet jag inte. Jag har varit tvungen att byta till nya innerskor, vilket kan påverka ryggen. Jag har varit ute och gått i skogen, vilken också kan påverka. Jag hade några korta intensiva timmar med skruttungarna, vilket också kan påverka. Igår stod jag och skar massor med Karl Johan, vilket inte heller är bra för min kropp. Så jag vet inte om det är livet i största allmänhet eller dosminskningen som orsakat värken.

Igårkväll tog jag en tablett på 100 mg, för då stod jag inte ut längre. Jag hade alltså fruktansvärt ont. Jag har sovit i ett streck i 6 timmar och några timmar till med 1 timmes mellanrum. För mig är det en bra natt. Värken är dräglig idag. Nu har jag bestämt att ska jag ta mina 100 mg tabletter i några dagar och försöka fasa ut igen, för att få svar på vad som är mitt optimala medicinintag. Jag vill inte äta starka mediciner, men måste jag välja det för att få drägliga dagar, så vet jag vad jag väljer.

Tankar kring förr och nu

Idag har vi grovtvättstuga. Det ska bli så skönt att få alla mattor tvättade. Det blir så go lukt hemma sedan. Vi har precis kört igång två maskiner. När vi kom upp dammsög jag köket ordentligt. Sedan ska jag sladda av golvet också innan det kommer en ren matta på.

Innan jag ens var färdig med köket så sa ryggen ifrån. Det är inte kopplat till det trasiga revbenet, utan tillhör de vanliga krämporna. Jag har nämligen väldiga problem med att dammsuga. För det mesta gör sambon det, men nu ville jag för en gångs skull göra det själv när golvytan var helt ren. Det är sådana här gånger som jag kan blir så trött på min kropp.

Jag blir också lite ledsen över att det blivit så här. Då kan jag tänka på hur det var förr. När jag dammsög ett helt 1½-plans hus på 124 kvm. Tog ut alla mattor på vädring och torkade alla golven. Visst hände det att jag var trött efter en sådan vända. Men jag orkade göra det på några timmar utan några större besvär. Inte som nu när man är helt färdig efter att dammsugit ett golv på ca 15 kvm.

Jäkla skitkropp

Ibland blir jag extremt trött på min kropp. Det är som att den missunnar mig att ha kul. Jag får alltid plikta efteråt.

Nu var det ju det här underbara bröllopet. Vi åkte pendeltåg dit. Bekvämt och bra och jag var glad att sambon avstod ifrån att köra. Nu kunde han unna sig ett glas vin eller två.

Det var en rejäl backe från pendeln upp till kyrkan. Inte bra för mina ben. Så hade vi den romantiska och fina vigseln att njuta av och benen glömdes bort för en stund.

Efter vigseln skulle vi gå till en restaurang nere i Sundbybergs centrum. Det går alltid lättare att gå nerför så  det kändes inte så speciellt, mer än att det var lite långt.

Vi fick god mat och vi hade så trevligt hela kvällen. Det var fina tal, speciellt brudens tal till brudgummen. Spader är en av de roligaste människor jag känner. Helt underbar. Hennes söner underhöll oss med fin musik. Vilka duktiga pojkar. En god vän till Spader sjöng så vackert att det nästan gjorde ont i bröstet. Vi hade enormt trevligt sällskap vid vårt bord så det bubblades och skrattades hejvilt.

Sedan var det en promenad till pendeln igen. Vi var ute lite i senaste minuten så det gällde att gå fort. Då satte även kolen in så jag fick pip i bröstet.

Igår eftermiddag kom sviterna efter detta. Jag tog mig knappt över golvet. Eller det gjorde jag ju, men jag gick som en anka och det värkte som attans. Idag skulle jag börja träna på maskiner hos sjukgymnasten. Det var bara att ringa återbud. Så ser det ut när man har fibro. Man får plikta för nästan allt man gör.

Naturligtvis pliktar jag gärna när jag fått varit på ett sånt härligt bröllop och fest. Man får välja sina strider, kan man säga.

På onsdag ska jag börja träningen. Hoppas jag

Värk from hell

När det var riktigt kallt, hade jag fruktansvärt ont. Så jag blev jätteglad när jag några dagar i början på den här veckan kände mig relativt besvärsfri. Med relativt menar jag hanterbar värk. Så var det ända tills igårkväll, när det bara smällde till och värken from hell satte sig i nacke, axlar och nyckelben. Jag kunde inte ens sitta vid datorn utan gick och la mig för att få lindring.

Efter att försökt somna i två timmar så gav jag upp. Jag bad sambon att smörja mig med hästliniment. Det kylde gott och jag kände mig bra. Tillsammans med det och en hel insomningstablett så somnade jag tvärt. Jag tillät mig sova bort halva den här dagen. Kände att kroppen behövde det.

Nu har jag varit uppe i tre kvart och värken har redan satt sig. Inget kul alls. Förmodligen är det vintern som ställer till det. Plus att jag håller på med ett väldigt pyssligt projekt som gör att jag sitter nog väldigt fel. Och för länge, eftersom det är så vansinnigt roligt. Om en dryg månad ska ni få se vad jag gör. Före det går det inte, av viss anledning.

Så idag får det väl bli lite korta stunder med pyssel. Dessemellan får det bli stretchövningar och horisontell vila på värmedyna.

En vanlig söndag i januari

Igårkväll hade jag verkligen ont. Det var förmodligen gardinhägningen som utlöste det. Jag har svårt att ha armarna ovanför huvudet. Dessutom har jag haft rätt ont den senaste tiden. Jag tror det är det knäppa vädret som spökar. Så jag gick och la mig tidigare än vanligt. Älsklingen frågade om han skulle smörja mig med hästliniment. Det fick han göra och jag somnade som en stock.

Jag har sovit elva timmar inatt. Visserligen inte i ett sträck. Jag har varit uppe och sprungit fyra-fem gånger på den tiden. Tror ni jag är utvilad. Nej då, inte det minsta. Tänkte att man någon gång skulle få uppleva den känslan. Men det verkar inte så för gamla värkiga kärringar. Idag ska jag i alla fall baka linfröbullar. Det är lite tomt på matbrödsfronten i frysen.

Värmande gåva

Idag kom värmedynan som jag fått av vännen Ruta Ett. Jag är fortfarande rörd och tacksam över vilka vänner det finns i landet Blogglandia. Den kommer att bli perfekt till min rygg, som börjar kännas lite bättre, tack och lov.

Att börja dagen rätt.

Lilla Viola påminde mig med ett inlägg om hur långsamt livet måste gå numera. Förr kunde man rusa ur sängen, kasta i sig lite frukost och rusa iväg till jobbet. Det tog kanske en kvart eller möjligtvis en halvtimme. Nu tar samma procedur ungefär två timmar.

Man rusar inte längre upp ur sängen utan vänder sig så man får en bra ställning. Sedan gör man en sorts rullrörelse för att på det viset kunna ta sig upp. När man sitter på sängkanten så får man sitta en stund och sträcka lite här och där för att musklerna ska komma igång. Efter det kan det vara dags att sakta resa på sig.

Hasande tar jag mig ut i köket och lägger fram lite kattmat åt Elvis som tittar uppfordrande på mig. Han tycker nog jag är en dålig matte som inte kliver upp och ger honom mat tidigare. Fast det är inget synd om honom. Han har ju torrkulorna att ta till så han inte svälter ihjäl.

När man kommit så långt så är det dags att sätta på vattenkokaren, bre sig några smörgåsar och fika i lugn och ro och känna hur kroppen kommer igång. Efter fikat så blir det lite tid vid datorn och tvagning av kroppen innan dagen börjar på riktigt.

Allt detta går i sakta mak och tar ungefär två timmar. Visst kan jag skynda mig mer om det skulle behövas, men då blir resten av dagen helt fel. Ibland måste man kanske iväg tidigare för att passa en läkartid eller annat nödvändigt. Jag brukar förklara hur det är, så oftast får jag en eftermiddagstid. Så här är livet för en värkbruten liten gumma. Det tar tid att vänja sig vid att allt tar längre tid, men det är bara att inse fakta och anpassa sig där efter.