Så här är det

Lippe har idag skrivit om att orka. Jag är också en sådan som bryter ihop i några timmar eller minuter och sedan reser mig upp och tar itu med problemet. Vad annat kan man göra, när livet ger en den ena käftsmällen efter den andra. Jag vill peka finger åt livet och säga, att det knäckte mig inte den här gången heller. Det är en seger att få resa sig igen. Man har mycket mer styrka inom sig än vad man tror. Det märks när man är tvungen att vara stark.

För många år sedan läste jag "Att utvecklas med handikapp" av Berit Lagerheim. Den var jobbig och underbar att läsa och det stod så mycket klokt i den. Jag hade turen att så småningom lära känna och bli god vän med Berit. Det kändes som en gåva. Hon har avslutat boken med några väldigt kloka rader, som jag tagit till mig:

"När man har varit så djupt i botten man kan komma och har tagit upp igen så kan man aldrig mer bli riktigt rädd. Vad som än händer kan man jämföra det med det man gått igenom och märka att värre kan det inte bli. Man klarade det och då skall man nog klara resten också. Man har fått ett annat perspektiv på vad som är väsentligt i tillvaron och man har kanske fått nya vänner och lämnat en del av de gamla. Man har upptäckt krafter hos sig själv som man inte trodde att man hade. Man har utvecklats:"

Ny dag, nya tag

Nu är det bara att spotta i nävarna och torka tårarna. Än har ingen lyckats knäcka Cicki. Det kommer nog aldrig någon att lyckas med, även om det är tungt stundtals. Så imorgon blir det att ta i med nya tag. Nu måste det sys för försäljning för att få ihop så mycket bilpengar som möjligt.

En liten nesse ligger på strykbrädan och ska skickas till hemlig adress. Hoppas den kommer att uppskattas.

Ungdomsstyrka

För några veckor sedan var det en tragisk olycka med en pojke, Linus, som blev påkörd och dödad av tåget i Täby Kyrkby utanför Stockholm. Pappan till pojken bloggade sedan tidigare. Han har haft modet att fortsätta att blogga om sina känslor. Jag hade inte läst hans blogg tidigare men ramlade över den av en händelse.

För mig har det varit otroligt att följa med i denna känslostorm. Under mina år inom handikapprörelsen så hade jag en hel del vänner som förlorade sina barn. En mycket nära vän förlorade sin son under en operation. Min egen bror förlorade ett barn som var funktionshindrat och jag har en kusin som blev påkörd och dödad av tåget och en annan kusin som omkom i en bilolycka. Trots detta har jag aldrig fått deras känslor beskrivna så som denna pappa beskriver sina. Han är modig som vågar skriva så om sina känslor.

I kvällens inlägg tipsar han om en grupp på Facebook. Det är vänner till Linus som startat en grupp för att få kyrkklockorna att ringa för Linus 13.37. Här beskriver pappan vad 1337 står för. Ungdomarna som dragit igång detta har lyckats med att få kyrkan i Täby Kyrkby att ringa just detta klockslag. Nu vill man fortsätta och uppmanar fler kyrkor till detta. Vilken styrka det finns i ungdomsrörelsen när den väl sätter igång.

Vi som var unga på 60-och 70-talet tyckte vi var häftiga med alla våra protester. Då skulle man vara vänsterradikal och emot USA och krig. Ungdomar av alla generationer har revolterat mot vuxenkooperativet. Ungdomsrevolten lever fortfarande. Hjälp till och stötta dem i sin strävan genom att gå med i denna Facebook-grupp.