När jag lagade mat så lyckades jag tappa kastrullen med pastavatten. Jag, diskbänken och golvet blev plaskvått. Då kom det såna här högljudda tecken ur min mun %/#!&%/!
Jag har börjat tappa en massa saker. Saker och ting bara glider ur händerna på mig. Jag tappar greppet, helt enkelt. Än så länge har jag lyckats att inte slå sönder något, men det kommer väl när som helst. Jag vet att det är fibron som spökar. Det är flera av mina vänner som har det likadant. En av mina väninnor blev så yr så hon ramlade i trappen häromdagen. Fibron är så mycket mer än värk. Ibland så kan jag tänka att det är en djävulsk sjukdomar som handikappar en rätt mycket. Det enda goda man kan säga om den är i alla fall att man dör inte av fibro!
Grönt är skönt
5 timmar sedan
13 kommentarer:
Tufft när blir sådär, kan det vara så ett tag och bli bättre igen? Tycker det är tur att man inte dör av det, allt som inte dödar härdar -eller hur? PUSS!
Usch, trist. Hoppas du blir bättre igen!
Spader och K-Häxan: Tyvärr är det nog så att man förvärras sakta men säkert. Sedan kommer visserligen perioder som är bättre ibland och sämre ibland.
Det låter tufft, hoppas en bra period kommer snart igen.
Shirouz: När värmen kommer så hoppas jag det blir bättre. Det brukar det bli. Reagerar alltid negativ på blåst och nu har det ju blåst rätt mycket.
Men oj det här var ju lustigt - eller inte förståss! Men att du skriver om det här...
När jag först fick höra talas om att man misstänkte att jag hade den här sjukdomen så tänkte jag - nää inte jag! Det är säkert nåt annat, tillfälligt, nåt lite här och där liksom som ryggbesvär och andra separata saker. Men allt har nu tvingat mej att se helheten och helhetsnamnet. Och vägen at acceptera det har börjat såsom jakten på smärtlindring. Det är rent ut sagt helvetiskt jobbigt men värken. Och som du säger: klantigheten. Jag som har varit fingerfärdig och kunnat göra tusen saker samtidigt med stor preccesion - är nu hur klantig som helst. Och har inget tålamod för det bara ilar värker och ja jag tror jag blir galen.
Hoppas mellan olika projekt med hopp om att få något avslutat men efter ett par minuter värker det på belastningsstället så då far ag iväg till nästa göromål.
Som en skottspole utan rast och ro och ingenting blir riktigt gjort. Helt olikt mej! Hur ska man lära sig acceptera det?
Trösterikt ändå att jag inte är ensam- som jag nu föstår.
Alde: Jag såg att du skrivit om det inne hos dig. Jag går dit och svarar dig där.
Men vilka "tillfälligheter" det blir mellan oss idag!! Att precis du hade så mycket kunskap, kontakter och erfarenheter, precis vad jag behövde.
Tack för allt du skrivit hos mej, det värdesätter jag enormt!
Återkommer säkert till dej med frågor och hoppas se dej mer på sidan.
Alde: Vi är rätt många med fibro så du är långt ifrån ensam. Det är bara att säga till om det är något du undrar om.
Hoppas innerligt att det inte var hett vatten du fick på dig! *kramar om* Undrar om jag har fibro eller om jag har något annat dumt i kroppen. Går nu och väntar på tid för röntgen. *suck* Det tar tid vill jag säga. Men du, jag har sytt denna däringa påsen nu. *s* Kika över till mig och kolla "Nya köket".
Kramkram
Ulrica =o)
Smycka: Nä det var kallvatten som skulle bli varmt, som tur var. Det jobbiga med fibro är ju att det inte syns på några prover. Det är på uteslutningsmetoden och tryckningar på triggerpunkter på kroppen som man kan diagnostisera på. Oavsett vad du har för svårigheter så hoppas jag de kommer på det för det är jobbigt att inte veta. Mig utredde de i nästan tio år innan jag fick svar. Fast då var det inte så känt med fibro.
Usch vad det låter jobbigt, men vilken tur att det inte var kokhett vatten, jag blev riktigt rädd där ett tag :o
Christina: Jag tänkte så själv att det var ju tur att det inte var hett. Nu blev det bara blött istället för bränt....:-)
Skicka en kommentar