I djurens värld

I slutet av sommaren upptäckte vi att Totte bar sig så konstigt åt när han åt. Det var som att maten fastnade i munnen på honom. Vi såg hur han blev magrare och magrare. Ändå tog det ett tag innan vi förstod. Vi gissade på att han höll på att falla ifrån, eftersom han ändå är tretton år. Men han förvånade oss genom att hoppa upp på bänkar och bord och stjäla mat. Han var mest intresserad om man råkade lämna en skvätt fil kvar i en tallrik. Så jag började ge honom fil och flingor. Det slukade han. Då började jag misstänka att det var något med tänderna, att han inte längre kunde tugga torrfodret som våra katter alltid fått tidigare.



Så vi började köpa blötmat, dvs kattmat på burk. Men bara åt Totte. Det var ju han som höll på att svälta ihjäl. Men inte fick Totte någon matro. Så fort hon bara hann så var syrran hans där och försåg sig. Det var ju mumsigt med blötmat. Då fick jag tänka ut en annan strategi. Jag började ge Totte mat i badrummet. Det var ett himla pyssel, med tre skrikande katter runt fötterna, att få in Totte och matskål i badrummet och sedan lyckas stänga dörren utan att någon mer katt slank in där. Men jag lärde mig tekniken. När han var klar brukade han jama åt mig att jag skulle öppna dörren. Fanns det någon slatt kvar så var Mimmi där på en gång och slukade detta.



Elvis ansträngde sig aldrig. Han satt alltid på ett visst avstånd och såg hur de andra två försökte konkurrera om att komma först in i badrummet. Nu är Mimmi borta sedan en tid och jag har kunnat utfodra Totte i köket, vid deras vanliga matplats. Jag har försökt att även ge Elvis blötmat, men han har inte varit speciellt intresserad. Tills för en tid sedan. Av en händelse så köpte vi kattmat som heter Mjau. Jag föll för namnen på burkarna, makrill, strömming, rödspätta, räkor. Det lät så himla gott. Ja, vi kattägare är så knäppa. Det var tydligen också gott, för Totte började äta mer än vanligt. Det är inte bitar i gele, som de flesta kattmatsburkar, utan det har en mer patéliknande konstistens.



Numera väcker Totte mig uppfodrande på morgonen när han tycker att jag ska gå upp och ge honom frukost. Elvis har också börjat visa intresse för denna läckra kattmat. Så hittills har han godtagit att få en egen liten skål på sidan om. Han har fram tills nu fortfarande haft respekten för Totte som gammelkatt i familjen. Utom tills för någon dag sedan. Då satt Elvis och passade vid matskålens plats medan jag la upp. Så fort skålen kom på plats började han äta och Totte stod snopet kvar bredvid och tittade på. Hade det varit förr så hade han motat bort snorvalpen, men nu är han ju en gammal man. Idag tog Elvis ut stegen ännu mer. Han motade bort Totte från matskålsplatsen via överfall. Så när matskålen stod på plats var han där triumferande och visade att numera är det han som bestämmer. Den här gången var det Totte som fick en egen skål på sidan om, av matte. Senare idag så fanns det mat kvar i skålen, så jag bar Totte dit så han fick äta upp det också.



Tilläggas bör att numera är inte Totte anorektisk, men han är inte som i sina gamla dagar då han var en stor och ståtlig katt, större än de flesta. Pälsen har blivit raggig och glanslös trots att jag ger honom äggula ibland. Så det är väl bara det naturliga i djurens värld att det är de unga som tar över och de gamla som drar sig tillbaka.



Men jäklar anåda i min lilla låda om någon snorvalp försöker mota bort mig från min matskål. Då ska de få veta hut, minsann. Så de´så.