Nu är jag inte rädd

I hela mitt liv, innan jag träffade sambon, levde jag med murar omkring mig. Murar som jag byggt upp själv, för att skydda mig. Ingen, inte ens barnens far, släpptes in. Ingen skulle få veta vem jag egentligen var. Den enda som fått kika in lite grand, var min käraste vän Suss.

Jag var så rädd att bli sårad, eftersom jag visste hur ont det gjorde. Då var det bättre att vara den som bestämde om känslorna. Släppte man inte in någon, så kunde inte heller någon göra en illa. Jag levde ständigt med tanken, att det är jag som bestämmer när det här ska ta slut. Då går jag. Att det skulle ta slut någon gång var jag övertygad om. Det tog lång tid innan jag gick, eftersom det kom ett helt liv som krävde andra prioriteringar. Men en dag så gick jag äntligen.

När jag sedan levde ensam, började jag inse att det kanske inte var så bra att tänka så som jag gjort. För även om jag stängde ut andra människor, så skärmade jag ju även av mig själv med mina murar. Ändå kunde jag inte riva murarna då. Jag var fortfarande så sårbar.

Så mötte jag sambon, min stora kärlek. Första tiden var som i ett rus. Men han började ställa krav. Han krävde att få komma in, innanför mina murar. Skulle vi få det här att fungera så var jag tvungen att dela med av mig själv. Ge hela mig själv.

Så svårt det var. Och så rädd jag var. Nu var jag tvungen att lära mig att lita på en annan människas känslor. Lita på att han inte skulle göra mig illa. Det blev flera kaotiska år, där jag flydde om och om igen. Jag packade mina väskor och bestämde mig för att gå. Inte bara en gång, inte två gånger utan många gånger. Varje gång kom jag bara till dörren. Varje gång insåg jag att jag inte kunde tänka mig ett liv utan denna man.

En dag insåg jag att han hade inte lurat mig. Jag kunde lita på att han inte skulle göra mig illa. Att hans känslor var lika starka och att han var lika sårbar som jag. Inte ville jag göra honom illa, han som hade kommit att bli min tvillingsjäl. Efter snart tio år tillsammans så vet jag att jag inte behöver vara rädd längre. Murarna är rivna och det är inte farligt att våga visa sina känslor.

Allt det här påmindes jag om idag när jag hörde denna låt som säger så mycket om hur mina känslor var då.