Lägsta divisionen

Idag har det fått vara en syfri dag. Jag har haft en massa annat pyssel att ta rätt på och ta itu med. Bland annat så har jag ringt angående sambons (förhoppningsvis) sista utredning. Jag ringde och kollade hur långt fram i kön han stod. Enligt henne jag pratade med så skulle han få en kallelse inom en eller två veckor. Det verkar ju lovande. Hoppas vi kan ta itu med Försäkringskassan efter det.

Sedan har jag gjort en annan sak som känns väldigt jobbigt mentalt. Jag har skrivit några fondansökningar. Vi är i stort behov av ny säng och det finns inga pengar till det. Alltså får man söka fondmedel. Vi har fått hjälp av kuratorn på Smärtrehab att söka ifrån landstinget. Men eftersom hon inte trodde att vi skulle få hela beloppet, så rådde hon oss att även söka andra fonder.

Det är det här som blir så jobbigt, att gå med tiggarstaven! Man är fostrad till att man ska klara sig själv och göra rätt för sig. Men när man inte kan det då? Då får man tigga och be. Det är oerhört förnedrande. Imorgon ska jag även bli intervjuad om vår ekonomi från ett av ställen som vi ska söka ifrån. Det känns som om man spelar i en helt annan division än de flesta andra. I lägsta divisionen.

Då kanske ni undrar varför jag skriver om detta, när jag mår så dåligt av det. Här på bloggen, där vem som helst kan läsa om vårt elände! Det frågar jag mig egentligen även själv. Jag tror jag gör det av en sorts trots. För att tala om att vi finns, vi som lever så här. Det är ju inte bara jag och sambon, utan vi är tyvärr rätt många. Jag tror att vi måste börja sticka ut hakan och tala om att vi finns.

Jag blir rätt trött och provocerad av alla dessa TV-program, bloggar och annat som handlar om att shoppa sig trött. Ta Lyxfällan t ex, där folk har shoppat loss för lånade pengar så de sitter fast i detta. De får hjälp att reda ut sin situation och får då dessutom en present för att de blivit så duktiga!! Det är väl bra i och för sig att folk får hjälp att ta sig i kragen. Men vi som harvar på där i bottenskikten och klarar oss själva, vad får vi för belöning, för att vi gör det? Belöningen kan väl i och för sig ligga i att man vet att man fixar detta. Man blir stolt över att man överlever.

Men det svider verkligen ibland, när man ser den där läckra blusen eller vad det nu kan vara som hänger där i skyltfönstret. Nedsatt så man kan få den för bara en hundring. Eller de där läckra örhängena för bara trettio kronor. Men om man bara har trehundra kronor som man vet ska räcka minst en vecka till, tills det blir ny pensionsutbetalning. Då är en hundring mycket pengar. Till och med trettio kronor är mycket vid de tillfällena. Det här har gjort att jag åker sällan ner på stan. Då behöver man inte utsätta sig för några frestelser. När vi unnar oss något litet loppisbesök så är de oftast strikt planerade och budgeterade.

Jag är glad att både jag och sambon är duktiga på det här med mat. Det sparar vi många kronor på. Vi är också överens om att vi satsar hellre på kvalitetsmat än lågprisvarianterna. Det beror lite på vad det är, i och för sig. Ibland duger det även med lågprisvarianterna. Man måste vara medveten om vad man betalar för. Det här gör att vi kan faktiskt unna oss ett glas vin ibland. Det är vår belöning.

Kanske någon säger, att vi har ju bil. Ja, det har vi. Det unnar vi oss efter att testat i ett års tid om vi skulle klara oss utan den. Vi kom fram till att det gör vi inte. Så den kostnaden får vi ta. Den svider, men vi har själva valt det.

Samtidigt kan jag tycka synd om dessa människor som glider runt på en räkmacka. Livet kan faktiskt ändra sig snabbt utan att man själv rår för det.Vad händer om deras livssituation ändras? Faller de hårt?

Nej, nu får det vara slutgnällt. Nu ska jag ta hand om ärtsoppan som puttrar på spisen och se om soppbrödet börjar bli färdiggräddat. Sådan vardagslyx är vår belöning.