Ni som läst mig länge vet att jag har en son som inte är som alla andra. Han är min alldeles egen speciella son.
Igår var de fyra killar som skulle träffas hemma hos sonen. De skulle fira hans födelsedag i efterskott genom att titta på travet, äta smörgåstårta, dricka öl och sedan gå ut på lokal.
Halv fyra ringer sonen till mig, ilsken som ett bi. Killarna hade inte kommit än, fast de bestämt vid två-halvtre-tiden. Han hade pratat med dem, så han visste att de var försenade. De skulle komma mellan fyra och fem istället.
Det räckte för att hela hans planering skulle falla ihop. Han tyckte de hade förstört alltihop genom detta. Han hade städat i flera dagar, vilket är en bedrift från hans sida. Han hade köpt hem öl, cider och smörgåstårta och bespetsat sig på detta evenemang. Oj, vad han skällde över otacksamma jäklar, dåliga kompisar och en massa andra skällsord. De skulle inte minsann komma där och slå sig ner och trycka in smörgåstårta och öl i ansiktet. Så lät det.
Sådana här gånger måste mamma rycka in och gjuta olja på vågorna. Prata lugnt om att kvällen är inte förstörd. Den är bara lite försenad. Säga att hans ilska mest förstör för honom själv och bara är dumt. Förklara att det är så här livet är, allt går inte på räls. Man måste peta in lite flexibilitet i livet för att hantera alla situationer.
Han har kommit långt min son. Många experter trodde inte alls att det skulle gå så här bra. Men sådana här gånger är jobbiga för mig. Då funderar jag på hur det ska gå för honom när inte jag finns där längre, som kan prata lugnande, ta emot den där ilskan och lindra den. Han har nyss fyllt trettiofyra, ändå vill jag fortfarande krama om honom och säga lugnande, att allt kommer att bli bra.
Nu behöver vi ljus!
1 dag sedan
23 kommentarer:
Hoppas att de kom sen i alla fall! Och att det blev bra.
Jag förstår honom, jag kan ibland reta upp mig som bara den om någon kommer mycket senare än vi bestämt - men sen brukar det blåsa bort ganska fort när de väl kommer.
Tur att du orkar stötta!
Du är en klok och stark mor.
Hoppas verkligen han fick en jättetrevlig kväll sen iallafall!
Många många kramar till dig som orkar finnas där för honom!
Det är sånt som bara mammor kan!
Bloggblad: De hade haft jättetrevligt. Så när som på att det kommit en ovälkommen gäst som stökade till det. Men honom hade min son lyft ut. Han är ju ingen liten plutt så klarar sånt...:-)
Mångmamma: Man har mer styrka inom sig än vad man själv anar ibland....:-)
Pärlmudden: De hade haft jättetrevligt resten av kvällen.
Moster: Precis. Det är så vi mammor måste vara.
Så bra att det ordnade sig och att kvällen blev lyckad. Jag tycker han var otroligt handlingskraftig när han lyfte ut den objudne gästen.Den gossen har fått sin mammas kurage misstänker jag..!
Kram
KB
KB: Kanske det. Tänk om han ändå kunde ärvt lite av mammas ordningssinne också.....:-)
Oj, vad jag känner igen mig! Både sonens sätt och din oro för vad som ska hända sen. Och man får ju göra precis som du gjorde, förklara och lugna. Att det känns jobbigt ändå förstår jag precis, men du får tänka som så att han tog ett litet steg till genom att ändå genomföra kvällen. Ett steg till som gör honom än mer redo "for life". Ett livslångt lärande är det! Absolut! Varm kram till en stark och klok mamma!
Cina: Du är ju i ungefär samma sits. Det jag tycker är bra nu är i alla fall att han numera kan förklara varför han känner och reagerar på ett visst sätt. Det tyder på en självinsikt (handikappmedvetenhet) som inte fanns förr. Att han har den insikten numera, stärker i alla fall mig en hel del.
Kram vännen, all trygghet du ger honom kommer att finnas kvar sen.
Men visst är man orolig ibland för framtiden.
Karin
Karin: Jag får bita mig själv i tummen ibland för att inte lägga mig i för mycket. Jag har aldrig sådana bekymmer för dottern. Jag vet att hon kommer att klara livet bra. Förhoppningsvis så finns hon till för sin bror när han behöver det. Hon gör det till viss del redan idag. Det är skönt att veta.
Tror nog att du är en av världens bästa mammor! Så klart!
Spader: Det är nog många som slår det rekordet. Jag kanske är den bästa mamman för mina barn för de har ingen annan mamma.....:-)
Kloka du..vad skönt för sonen att ha dig som pratar ner honom när det behövs,,o visst förstår jag din oro..Jag har ju en bror med Aspergers..o han e över femtio år idag men har behövt sin familj i alla år..mor o far e borta sen länge de andra syskonen bor långt borta,,bara jag finns kvar för honom o har så gjort de senaste 20 åren.. Han har eget boende men det e mycket han inte reder o behöver ganska tät tillsyn för att det inte ska tjorva ihop städmässigt o matmässigt.. O ibland så klarar jag bara inte o ta mig de tre trapporna upp till hans lägenhet för min värk..o då mår jag inget vidare..
Engelsson: Det är ju tur ändå att han har dig. Med en Aspergerdiagnos så borde han ju har rätt till hjälp och stöd enligt LSS. Då behöver du "bara" vara moraliskt stöd.
Förr åkte jag upp en gång om året och storstädade hela lägenheten och fyllde frysen med färdig mat. Det orkar jag inte längre. Nu säger han att han städar själv ordentligt men jag vet inte för han vägrar släppa in oss i lägenheten. Detta tack vare att hans pappa har för vana att råskälla om det mesta. Så visst vandrar tankarna. Mat och pengar fixar han skapligt i alla fall. Det är en tröst.
Jodu hade han haft sin diagnos klarlagd så hade det varit lättare,,när han föddes o växte upp så hade ingen hört talas om högfungerande autism..han var bara skitjobbig tyckte alla.. Sen på sjuttiotalet så blev han akut sämre av han tvingades in i militärtjänstgöring..På den tiden blev du automatiskt desertör i Finland om du inte mönstrade..o vår familj levde ju i Sverige då..så när vi var på semester i hembyn så kommer finska militärpolisen o hämtar brorsan..det tog fyra veckor för mina föräldrar att få ut honom under den tiden hade de hållit honom inspärrad i en liten cell eftersom han vägrade bära vapen o uniform eller samarbeta på något vis. Efter detta så mådde han riktigt uselt o på den tiden så var scizofrenidiagnoser populära så han fick en sån..Efter detta så har det fötts en liten kille till i släkten med exakt samma beteende som vår bror,,o han har diagnosen Aspergers..så vi e rätt säkra på vår sak..men han e som sagt över 50 o fungerar någotsånär på egen hand..o skulle för den delen aldrig släppa in någon i lägenheten..men tro mig jag har allvarliga o oroliga stunder då jag grubblar på hur jag ska orka i längden..
Engelsson: Fy sjutton hur din bror blivit behandlad. Jag har en kusin som föddes normal tid men var väldigt liten när han föddes. Drygt 900 g. Det var 1948. Han har inte heller haft det lätt. Men det var p g a honom som jag förstod att något inte stod rätt till med sonen. Jag kände bl a igen rörelsemönstret. Trots att det här var 1976 tog det ändå fem år innan någon tog vår oro på allvar.
Tror jag är normal, ler lite i mjugg, man kan ju inte veta så säkert. Finns det något som retar mig till vansinne så är det folk som inte kan hålla tiden. Speciellt om man bjuder på förtäring. Man ordnar donar och grejar, så kommer det lite smolk i bägaren, och jag säger som din son hela kvällen är förstörd. Fast jag vet att det är löjligt, men varför ska det hända just när de ska till mig. Trots att jag vet att man inte råder över allt så blir jag så frusterad, att det just ska hända på min fest
Biggan: Va, är du normal? Det hade jag inte en aning om......:-) Kram på dig.
Har försökt att inbilla mig det, inte snällt och ta det lilla hopp jag alltid haft om mig själv, Tar det med en klackspark, fy vad tråkigt att vara normal
Biggan: Jag är inte heller normal. Gud så tråkigt. Jag är jag och du är du. Personligheter!
Har sen jag var liten haft svårt att leva upp till önskade normer om hur ett barn ska vara*s* Har alltid ramlat utanför ramarna, det är skönt att vara sig själv, trots alla snea blickar och menande miner*s*
Skicka en kommentar