Förr och nu

Smycka har gjort sig så fina med nya målade naglar. När jag ser det så får jag ett sug efter hur det var förr. Jag hade också jättelånga naglar som alltid var målade. Oftast i en färg som matchade mina kläder.

Jag var väldigt fåfäng och trivdes med det. Mitt yttre skulle alltid vara perfekt. Jag tror jag hittade min säkerhet i att alltid bära det senaste. Eftersom jag sydde och modellade min kläder själv så låg jag ofta lite före i modet. Min väninna hade tygaffär och åkte på mässor så jag fick ständiga insidertips om vad som var på tapeten kommande säsong.

I min vardag jobbade jag med livsmedel, så att vara snyggt klädd på jobbet var bara att glömma. Naglarna höll vilket förvånade alla andra, utom mig. Jag hade utformat ett sätt att bära och hålla i saker och ting som skonade naglarna.

Fritiden ägnades åt handikapprörelsen vilket innebar många resor på kurser och konferenser. Där fick jag utlopp för mitt klädintresse och min fåfänga. Minst en ny kreation till varje större tillställning, oftast blev det flera. En omgång kläder på dagtid ena dagen, byta om till middagen, nya kläder nästa dag och så vidare. Det gällde att planera färgerna så det skulle stämma med nagellacket, men ibland fick det även bli en ommålning vid klädbytena.

Till detta så var det naturligtvis läckra skor med skyhöga klackar. För att inte tala om smycken. Jag älskar fortfarande smycken, helst örhängen och ringar. Jag vet inte hur många gånger jag löst ut larmet på Midlanda innan jag klev på planet. Oftast skrattade väktarna bara åt mig. Inte hånskratt utan ett glatt skratt som jag gärna stämde in i.

När jag sedan blev egen företagare så blev de snygga kläderna, skorna, smyckena och naglarna mina arbetskläder.

Tänk så annorlunda det är nu. Mitt intresse för kläder, skor, smycken och nagellack finns kvar. Det är bara det att mycket av det har jag förträngt. Varför ska jag klä upp mig för att gå här hemma. Dessutom har min kropp förvandlats till något dallrande, degigt som inte trivs i åtsittande kläder. Har man fibro så har man ofta problem med beröringssmärtor. Det innebär bland annat att den minsta lilla storlekslapp eller söm kan kännas som ett tortyrredskap. Så åtsittande och figurnära kläder har vi skippat. Numera är det bekvämlighet och mjukhet som får gälla.

Skor med höga klackar kan man ju bara glömma. På sin höjd så kan man klämma in fötterna i ett par skapligt snygga Sköna Marie, annars så är det Scholls som får gälla. Naglarna då? De blir ganska långa fortfarande, men spricker och delar sig lätt. Kanske de skulle hålla bättre om jag målade dem? Men det känns så meningslöst att göra det. Varför lägga ner tid på det? Smycken likaså. Det känns inte meningsfullt att hänga på sig det bara för att vara hemma.

Nu låter det som att jag gnäller. Det är inte meningen utan det är nog bara så att den modemedvetna tiden är en gången tid för mig. Jag tycker fortfarande allt det där är roligt och ska vi någon gång gå ut eller på besök någonstans, så lägger jag naturligtvis ner tid på att sminka mig och sätta på mig rätt kläder. Fast nu bryr jag mig inte om det är det allra senaste. Numera ska det vara skönt och snyggt och dölja dallret.

På ett sätt känns det ändå rätt skönt att ha kommit hit. Att våga visa sig som man är. Att inte ha några krav på sig att se nysminkad ut när man kliver ur sängen.

Jag är nog mest undrande själv över hur man kan förändra sig som människa. Hur man prioriterar olika i olika skeden i livet. Numera är det viktigare för mig att sambon och jag har det trivsamt tillsammans än att vi ska se vackra ut ihop.