Med beröm godkänt?

När jag pratade med dottern igår, berättade hon att hon varit och snusat på en liten nyfödd baby. Jag frågade om hon känt någon längtan efter egna barn. "Nej, konstigt nog så kände jag det inte så", svarade dottern. Hon började sedan att berätta hur bekymrad hon känner sig över sin brist på längtan efter barn. De flesta av hennes jämngamla vänner har både ett och två barn redan, men inte hon. Och som sagt var, finns inte heller någon längtan ännu. Problemet är att hon tycker hon börjar bli så pass gammal, att det är dags att skaffa barn.

Jag försökte tröstande säga att barnlängtan kommer säkert snart. Hon och S:s gemensamma liv har ju nyss börjat. Det är naturligt att de vill ha en tid för sig själva efter år av studier, att kunna resa och unna sig lyxen att vara ensamma ett litet tag till. Så säger den kloka mamman. Jag undrade om hon känt något tryck från mig eller hennes far om att det är dags för barnbarn. Nej, så har hon inte känt ifrån någon av oss. Det är ju bra, för det har jag försökt att varit noga med att hon inte ska känna.

Hon säger att skulle det bli ett oplanerat barn så är det jättevälkommet. De har även pratat om ett eventuellt barnlöst liv och känner inte det heller som något problem. Hon bara är orolig för att åren springer iväg för henne, men jag tröstar med att trettio år numera är ingen hög ålder för en förstagångsmamma.

Hon säger att hon vill vara ung med sina eventuellt kommande barn. Jag kontrar med att det var hon och hennes bror som höll mig ung, eftersom jag också fick barn ganska sent.

Då kommer det: "Jag vill ju ha barn som jag kan känna samma samhörighet och ha samma fina kontakt med som jag har med dig och pappa".

Mammahjärtat blir alldeles varmt av kärlek. Kan man få bättre betyg än så av sitt barn?