Jag har en väninna som jag kallar för min absolut bästa och käraste vän. Vi har inte så mycket kontakt längre. Trots det kommer hon alltid att betyda väldigt mycket för mig.
Vi flyttade väldigt mycket under min uppväxt, så jag hade aldrig någon riktig bästis. När jag väl träffat någon jag ville ha som vän, så skulle vi flytta igen. För mig blev det därför väldigt märkligt, att vid nästan fyrtio års ålder få en bästis.
Suss och jag lärde känna varandra genom att vi var medlemmar i samma handikappförbund. Vi bodde långt ifrån varandra så det blev vid möten på riksplan vi fick möjligheten att träffas. Vår vänskap tog fart när vi blev kollegor och hamnade i samma arbetsgrupp. Både Suss och jag engagerade oss mycket och tillsammans var vi näst intill oslagbara. Vi var med och förändrade mycket inom Damp/Adhd-världen på nittiotalet. Vi var med och synliggjorde våra söners diagnoser. Vi var med och förändrade samhällets insatser till dessa barngrupper. Vi fick myndighetspersoner att lyssna på oss.
Vi var ju inte bara kollegor. Vår vänskap utvecklades hela tiden. Vi blev som systrar för varandra. Varför upphörde då vår kontakt? Jag vet att det är mitt fel att det blev så. Jag slet ut henne. Sviter från mitt äktenskap tog så mycket på mitt psyke, att jag behövde en samtalspartner. Det blev Suss som fick ta på sig den rollen. När jag väl hade gått igenom traumat med äktenskapet, så betade jag även av min barndom som var grunden till så mycket annat som gjorde ont inom mig.
En dag orkade inte Suss längre, vilket gjorde att vi kom ifrån varandra. Vi har numera återupptagit kontakten och vi har talat om att vi fortfarande betyder mycket för varandra. Numera handlar det om något enstaka mail och några rader på Facebook. Genom åren har jag utvecklat en telefonfobi. Under de mest engagerade åren tillbringade jag många timmar varje dag telefonen. Idag orkar jag bara ringa till mina barn, min syster och min pappa. Där går gränsen. Det kan ske ett och annat samtal med långa mellanrum.
Tänk hur livet kan förändras. Jag har lärt mig att man måste vara väldigt rädd om de man tycker om och inte nöta ut dem. Men mina känslor för min käraste vän består. Suss, om du läser detta så vill jag att du ska veta att jag saknar dig i mitt liv.
Vad är vänskap?
Kan den förklaras,
Blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.
Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamma
Vi vet det båda,
Vår vänskap varar än.
Fröjd det mig ger att du finns i världen
att vi kan mötas och skiljas så
helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få.
Favorit sökes!
13 timmar sedan
5 kommentarer:
Hoppas att ni hittar tillbaka till varandra. Men det gör ni säkert. Ibland kan det vara skönt med ett brejk, även om det är ett flera år långt sådant.
Har flyttat mycket jag också och har inte heller haft mer än flyktiga vänner där jag bott. Hittade min bästis, som jag fortfarande efter 30 år har kontakt med, när jag var runt 20. Vi bodde från början som grannar och umgicks mycket då, då våra ungar var i samma ålder. Sedan har vi flyttat runt litet, både hon och jag. Ibland har kontakten varit väldigt tät och ett tag var det år mellan. Nu bor hon på fastlandet och jag på Gotland. Vi pratas vid som max varannan månad och ses förstås ännu mer sällan.
Ett mail kan det bli mellan varven och litet så, också.
Skönt att ha henne i alla fall. Vi kan bråka också, så det är inte det... hon är väl den som känner mig allra bäst ändå och också den som vet mest om mig.
Vi är som ett gammalt gift par när vi träffas... vet hur den andre tänker och vad som skall sägas så ibland är vi bara tysta, tittar på varandra och asgarvar.
Vi festar till ibland också, men mer sällan nu när man blivit äldre, baksmällorna är inte att leka med längre.
Love her. Trots hennes fel och brister och jag vet att hon känner detsamma för mig.
Helene: Precis den formen av vänskap finns det mellan mig och Suss. Innan jag träffade sambon så var hon den som kände mig utan och innan. Nu delar de på den kunskapen. De gånger vi pratas vid så är det som att vi aldrig varit ifrån varandra. Det där med att vara som ett gift gammalt par stämmer precis. Jag är inte orolig att vi ska tappa bort varandra. Måste bara ta mig i kragen och slå en signal.
Hej! Jag hoppar in en snabbis och utamanr dig. Om du vill så hoppas jag att du antar den.
Kram
http://lillaviola.blogg.se/2009/february/en-utmaning-i-fran-ejmis.html
Det är nog väldigt slitigt för barn som måste flytta ofta i barndomen. Att ständigt ryckas upp från en skör trygghet som man har byggt upp på varje nytt ställe.
Hoppas att du och din vän kommer tillbaka till det där vardagligt intima igen!
Christina: Jag tror som du. Jag kan ju bara gå till mig själv för att inse att det är så. Jag minns att jag var mycket noga med att skapa trygghet i mina egna rum vart vi än hamnade. Det var nog mitt sätt att få någon form av kontinuitet i det hela.
Skicka en kommentar