fredag 7 juni 2013

Tonårsbossen

Sedan något år tillbaka har jag följt Lyxfällan på TV3. Mycket för att jag blir så fascinerad av folks inställning till pengar och ekonomi. Kanske också för att vi själva under den perioden haft det knackigt på den fronten. Det har gjort att jag inte kunnat förstå hur man kan sätta sig i en så hopplös situation, där man riskerar att gå ifrån allt. Dessutom intresserar ämnet ekonomi mig. Jag gillar det där med debet och kredit och hur man får de posterna att passa ihop.

Så jag var väldigt nyfiken när Charlie Söderbergh och TV3 skulle göra ett nytt ekonomiskt experiment, Tonårsbossen.

Efter att nu sett nästan alla avsnitt är jag näst intill chockad. Varför då, kan man fråga sig? Jo, över föräldrar som inte tar sitt ansvar och lär sina barn att ta ansvar för pengar och pengars värde. För er som inte sett programmet så går idén ut på att en tonåring i familjen ska få ansvaret för familjens ekonomi i en hel månad. H*n ska se till att handla mat, betala räkningar och förhoppningsvis fått det att gå runt hela månaden.

Tonåringarna, som utsetts, har varit sådana som haft en shoppingbehov och hela tiden tjatat på föräldrarna om mer pengar. Det ska väl sägas att det har inte handlat om familjer med dålig ekonomi. Ungdomarna har fått hand om, i runda slängar, mellan 37 000 och 59 000. De har fått göra en budget och Charlie har varit bollplank och mentor under månaden som gått.

Föräldrarna har fått lämna ifrån sig allt. Det har varit fascinerande att se hur chockade föräldrarna blivit när de fått lämnat ifrån sig alla kort och kontanter de haft vid månadens början. De flesta har varit förskräckta över att vara tvungna att släppa kontrollen över sina egna shoppingvanor. De flesta föräldrar som varit med har också haft ett stort shoppingbehov och inte ens kunnat tänka tanken att de måste avstå ifrån någonting under en månads tid.

Kommentarerna från både barn och föräldrar har varit ett tecken på att det här är familjer som inte behöver fundera över bristen på pengar. En pappa beklagade sig över sin dotters tjat och sa att hon alltid får sin vilja igenom till slut. Grattis pappa, vems fel är det?

Eller tonåringen som sa att man kan inte vara lycklig utan pengar och möjligheten att shoppa. Eller han som på fullt allvar planerade att gifta sig rikt och bli försörjd för att slippa arbeta och kunna fortsätta att shoppa! Eller hon som drömde om att bli Hollywoodfru! En jänta sa på fullt allvar att hon var besviken på sina föräldrar som inte bytte till mer välbetalda arbeten så hon kunde få mer att shoppa för! Vilken värld lever de ungdomarna i?

Man har fått se föräldrar som manipulerat sina barn för att få fortsätta att shoppa till sig själva. Hur moget är det, när man ska vara ett föredöme för sina barn? Det har varit mycket gräl och dålig stämning i vissa familjer. En mamma till och med uttryckte att hon var gråtfärdig för att inte kunna få shoppa det hon ville. Jag blir gråtfärdig av att se sådant beteende.

I rättvisans namn ska sägas att de flesta, både barn och föräldrar, lärde sig något av månaden. Det var intressant att se hon som var med igår kväll, som lyckades bränna 56 000 på två veckor. I det var det visserligen 27 000 i fasta kostnader för boendet. Men ändå, det är 29 000 bara till kläder, skor och nöjen. Den familjer riskerade att få gå utan mat resten av veckan. Nu löste det sig genom att dottern lämnade tillbaka några par skor hon shoppat och fick på det viset ihop pengar till mat.

Det som har förskräckt mig mest är att detta har inte varit familjer i den sk övre samhällsklassen utan det var folk med väldigt ordinära arbeten, sjuksköteska, brevbärare, kontorist, lärare osv. Jag blir rentav brydd hur folk bränner pengar, på kläder, till resor, fika och öl på stan, och allt annat som man kan bränna pengar på. På något vis känns det som om dessa familjer skulle behöva leva längre än en månad, med begränsad ekonomi. Det är inte bara ungdomarna som behöver lära sig pengars värde, även dessa föräldrar skulle behöva gå en sådan intensivkurs.

Det jag absolut inte förstått är att föräldrarna tror på fullt allvar att de hjälper sina ungdomar genom att ge dem allt. Jag tycker att man istället stjälper och ger sina ungdomar en väldigt dålig start till vuxenlivet. Eller har man tänkt sig att sticka till dem pengar även då?

En fallen kvinna

Igår kväll föll jag illa. Som tur var så blev det bara ett blåmärke på ena benet. Men det kunde gått värre.

Jag höll på att plocka undan i köket. Det sista jag gjorde var att kasta något i soppåsen, varvid jag slänger igen den dörren. Jag märker inte att den far upp igen. Så jag vänder mig om och ska gå därifrån. Då faller jag över den öppna diskbänksdörren och far över köksgolvet. Jag åker in i frysdörren och där stoppas luftfärden. Jag kände efter om jag gjort illa mig någonstans, men klarat mig med att höger ben gjorde lite ont. Jag blev mest rädd och det föll en liten tår.

Man hör ju om att de flesta fallskador sker i hemmet. När man ramlar så där som jag gjorde inser man hur lätt det är. Jag börjar bli lite rädd över min egen stapplighet. Min balans är ju som den är. Jag tänker då närmast på när jag höll på att ramla i rulltrappan på Stockholms central. Den här gången berodde allt på min egen klumpighet, som inte märke att dörren åkt upp igen. Men det spelar ju ingen roll vems eller vad felet är. Händer det, så händer det.

Nu åker balansplattan fram för träning varje kväll  framför TVn. Det lär inte skada i alla fall att träna upp sig lite.

torsdag 6 juni 2013

Bloggtystnad

Helt plötsligt upptäcker jag att det har varit bloggtorka här. Det har bara blivit så. Jag har roat mig vid symaskinen, som vanligt. Med vad ska ni få se så småningom.

En annan sak som jag lyckats glömma bort är min klivia. Det är jag stolt över att jag gjort. Jag har så svårt att få denna växt att blomma. Jag har lärt mig att man ska "glömma bort den" för att den ska blomma. Det är där jag har så svårt. När jag vattnar alla andra blommor så får den här sin skvätt också. Men nu har jag tydligen lyckas förtränga den tillräckligt mycket.

Den är så vacker, tycker jag. Ursprungsplantan finns hos goda vänner i Blekingen. De får sina att blomma hela tiden och med massor av stänglar. Jag hoppas bli tillräckligt glömsk för att lyckas med det en dag.

torsdag 30 maj 2013

Pappas andra nattsärk

Nu har jag äntligen sytt klart pappas andra nattskjorta. Det blev ju en massa andra jobb mellan den första och den andra. Nu ska jag sy lite tröjor och annat skoj till Melina och Nelson av alla stuvbitar jag har kvar av trikåerna. Sedan ska det bli tröjor till mig och dottern också. Jag är inne i ett väldigt flyt med kläder nu. Hemsidan får vänta till hösten, känner jag. Det ska vara skoj att göra det man håller på med, annars blir det inte bra.

Bara för att få in lite värme så drog jag igång ett bak idag och sedan ska jag göra müsli. Det är säkert 50 grader i köket. Det kan inte hjälpas. Det är grejer jag måste göra oavsett temperatur. Tur man kan pusta på balkongen ibland.....:-)

tisdag 28 maj 2013

En kvinnas handväska

Jag tillhör den där kategorin kvinnor som alltid har en massa bra-att-ha-grejer i sin handväska. Jag skulle lätt kunna fylla en shoppingväska med sådana prylar. Nackdelen är att det är tungt att bära. Det har gjort att jag försöker vara disciplinerad genom att hålla mig med ganska små väskor. Vilket i sin tur gör att de oftast ser ut som små fotbollar.

Den här gången har jag nog slagit personligt rekord. I lördags när vi var på Jerrys show så skulle jag rota fram ett cerat ur väskan. I botten hittade jag detta! Vad är det då? Jo, det är de gamla gångjärnen till min dotters toalettdörr, som jag stoppade på mig för att ha och jämföra med när jag skulle köpa nya. Eftersom minnet är selektivt och kort så glömde jag sedan bort att de låg där. Däremot har jag tyckt att min väska varit lite tyngre än vanligt. Inte så konstigt, kan man ju konstatera.

måndag 27 maj 2013

Ny klänning

Den 8 juni ska vi på bröllop när världens bästa Spader gifter sig med sitt Ess. Självklart måste man ha ny klänning då. I mina gömmor hittade jag detta underbara tyg som är fyllt med snäckor och små vita prickar. Det är i något chiffongliknande materia med ett underbart fall.Vet inte vart jag fått det ifrån, men misstänker att vännen U har något med det hela att göra.

När man är en liten rulta så måste man hitta modeller som döljer tjockmagen. Jag tror jag har lyckats med det, genom att klänningen "blusas" upp över magen. Jag känner mig fin i den och det är det viktigaste.


söndag 26 maj 2013

En avskedsföreställning

Igår var vi och såg Jerry Williams på Cirkus. Det var hans sista föreställning i Stockholm av hans Farewell show. Till hösten åker han ut på turné i landet. Om han sedan kommer att "pensionera" sig vet jag inte. Men med 70 år fyllda och 50 år av dem som artist så har han väl gjort rätt för att ta det lite lugnare.

Vilket energiknippe denna man är. Jag har gillat honom ända från första början när han sjöng med The Violents, så man kan ju säga att Jerry och  jag firat 50 år ihop. Visst svek jag honom ett tag i slutet på sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet. Men han har ändå alltid funnits med i bakgrunden. Jag är inte riktigt säker på hur många gånger jag sett honom. In real life, så att säga. Men det är då minst fyra gånger, i alla fall.

Jag brukar ju säga att jag är en bluestjej. Men min musiksmak är så alround att jag gillar det mesta. Och nog finns det en rockbrud där inne i den gamla kroppen också.

Det var en fantastisk stämning på Cirkus. Jag gillar ju Cirkus som musiklokal. Det blir lite av klubbstämning där kan man säga. Och det hade verkligen Jerry tagit med när han stod på scenen och skrattande berättade om gamla turné-och musikminnen. Då kändes det som man satt på en liten klubb och lyssnade på honom.

Det var även fantastiska dansare. De imponerade mycket på mig. Vi får inte heller glömma musikerna och de andra sångarna. Sofia Källgren och Matte Lagerwall gjorde några helt fantastiska solonummer. Allt var av högsta klass.

Man får väl säga att medelåldern på publiken var rätt hög. Men det var inget som märktes på stämningen. Och det var väldigt häftigt när hela publiken, de flesta sextioplussare, står upp klappar i takt, dansar mellan bänkar och sidogångar och vrålar "I can jive, I can jive! Den känslan måste upplevas för att man ska förstå. Självklart stod jag också där och vrålade. Vad annat kunde man göra.......:-)

Nu bjuder jag på en annan, mer känslofylld låt som han körde igår kväll. Jag hittade ett klipp med fantastiska bilder som någon satt ihop. Ge er tid och titta på dem och tänk på vilket fantastiskt vackert land vi fått förmånen att leva i.