I väntans tider

Just nu lever jag mitt i väntans tider. Det förbereds på flera olika sätt. Jag bakar, både kaffebröd och matbröd, jag städar både här och där, jag grundplanerar mat i huvudet, jag syr på lapptäcket. Men framför allt så väntar och längtar jag.

På onsdagkväll kommer de, dottern med sambo. De stannar till på söndag. Då måste dottern hem och jobba några dagar. Sedan återkommer de igen nästa fredag. Det måste bli så, eftersom hon inte har en fast tjänst och måste passa på att ta alla vikariat som dyker upp.

När hon växte upp fick hon bli stor fort. Det blev så, eftersom hennes bror krävde så mycket tid och ork. Egentligen var det inte han som var mest krävande, utan det var kampen för hans rättigheter som krävde allt. Mitt i allt detta så hamnade lillasyster i bakvattnet.

Vi försökte ge henne extra tid ibland, då storebror fick vara hos farmor eller mormor. Då kunde hon få vara i mittpunkten några dagar. Det var härligt både för henne och för oss. Men för det mesta så fick hon den tid som blev över.

Jag var glad att hon inte behövde något extra stöd i skolarbetet. Hur hade vi föräldrar klarat det, när vi hade han som behövde flera timmars läxläsning varje dag? När jag satt och läste högt för honom för att han skulle lära sig. Han tog ju in allt han hörde. Eller då när han skrek åt mig: "Mamma, andas inte," när min andning störde hans koncentration. Hur hade det varit om hon också krävt allt detta?

När hon var omkring tio år började hon säga åt mig, att jag kunde lägga mig och vila så skulle hon fixa städning, mat eller var det nu var som stod på tapeten. Hon som var så liten såg hur jag slet. Hon försökte avlasta mig. Då var det extra viktigt för mig att jag inte lät henne ta denna börda. Jag hade själv fått göra det som barn och ville inte att hon skulle få det likadant.

När hon kom i tonåren gjorde hon en revolt som hette duga. Den innehöll det mesta av destruktivitet. Tack och lov tog både hon och vi oss ur det, med liv och förstånd i behåll. Det var nog hennes sätt att tala om att hon fanns till.

Pratar man med henne så säger hon att hon inte känt sig undanskuffad på grund av sin bror. Hon har jobbat med mig på några läger och då berättat om sin lillasysterroll som blev en storasysterroll, för föräldrargrupper. Det har varit mycket uppskattat de gånger det hänt.

Ändå tror jag henne inte riktigt, eftersom jag märker på andra sätt att det finns en distans mellan syskonen ifrån hennes sida. Så numera har jag tagit chansen att låta oss två få njuta av vår mor/dotter-relation. Den är så fin och jag är så glad över den. Jag hade själv ingen bra relation med min mor, så denna relation med min dotter blir därför extra värdefull.

Jag tror inte att man älskar sina barn olika mycket. I alla fall gör inte jag det. Jag älskar de bara på olika sätt. Sonen behöver mig och vi står i någon form av symbios till varandra. Dotterns och min kärlek innehåller något helt annat. Det är kanske jag som behöver henne. Om sambon är min bästa vän så är hon min nästbästa vän.

Så nu längtar och väntar jag. Det är inte så länge sedan vi sågs. Det är bara sedan i april. Är det något jag saknar här i livet så är det den fysiska närheten till mina barn. Det är tur att det finns mail och telefoner som substitut.