Eftersom sonen har stora koncentrationssvårigheter och perceptionssvårigheter så har det här med körkort varit ett laddat ämne. Han har velat ta och vi föräldrar har avrått av rädsla hur han ska klara en trafiksituation. Nu är han ju myndig sedan massor med år tillbaka så vi kan bara råda. Han får själv stå för bestämmandet.
Förr året gick han till sin rehabläkare och hörde sig för om han kunde få ett lämplighetsintyg. Läkaren tyckte att han skulle få chansen att prova. Även Vägverket tyckte tydligen så, för han fick ett intyg om att han kunde börja övningsköra.
Far och son gick kurs på bilskolan för att få börja. Fadern har inte trott på detta så övningskörningstillfällena har blivit få. Det har alltid kommit något annat i vägen. I våras ställde fadern upp ett villkor, att sonen skulle inte få övningsköra förrän han klarat teorin!
Jag har försökt så gott jag kunnat att peppa sonen så han ska fixa detta. Han har stora läs-och skrivsvårigheter. Trots detta köpte pappan en vanlig teoribok istället för en ljudbok. Illvillighet???
Jag har också försökt att peppa sonen att lägga över allt ansvar för övningskörningen på bilskolan. Då behöver det inte uppstå några kontroverser med fadern. I våras tog sonen itu med detta. Han har blivit väldigt fint bemött. Man har förstått hans svårigheter och stöttat honom jättemycket. Han har fått låna ljudbok och simuleringsprogram till datorn. De senaste veckorna har han slitit som ett djur. Han har pluggat fyra timmar i sträck ibland. Man måste veta hur det är att han hans svårigheter för att förstå vilket hästjobb han lagt ner på detta.
Idag skulle han skriva teoriprovet på Vägverket. Han har varit rent stollig av nervositet inför detta. Han har i flera veckor inte kunnat prata om något annat.
Kvart i tio idag ringde han. Han grät i telefonen och jag befarade det värsta. Tack och lov så grät han av lycka. Han hade klarat det. Visserligen med minsta möjliga marginal, men ändå. Jag är alldeles varm i hjärtat nu av modersstolthet. Vilken kämpaglöd han kan ha när han väl plockar fram den.
Rosa kontrast till grå betong
9 timmar sedan
16 kommentarer:
Åhhhh vad glad jag blir! Vad kul!!!!!
Tack. Jag är också jätteglad å hans vägnar.....:-)
Åh vad härligt! Grattis till din son!
Vad roligt! Måtte resten också gå lika bra. Och att han övningskör på körskolan är nog en fördel, misstänker jag. Högsta poäng eller minsta marginal, spelar ingen roll, han KLARADE det, det är det viktigaste.
Kram
KB
Toppen! Och vad bra för hans självförtroende!
Ja, jäklar så himla bra! Teoriprovet som är så in i bängen svårt nu för tiden. Hälsa och gratulera från bloggens läsare!
Det är klart att han ska ta kortet på körskolan, ibland är vi föräldrar faktiskt inte det smartaste valet.
Min äldste son ska också göra det hela på körskolan och han har inte de här svårigheterna...men lets face it. Den ömma modern är inte ett under av tålamod...
Tack allihop för hejaropen. Han har ringt flera gånger ikväll och det riktigt bubblar om honom av glädje. Nu är bara resten kvar men jag unnar honom verkligen att lyckas med körkortet som är hans högsta önskan. Han har så många misslyckanden bakom sig så att få lyckas med att få ett körkort vore det bästa som kunde få hända honom.
Vad härligt det måste kännas för honom och för dej så klart!!! Vilket lyft för självkänslan. Stort stort grattis!
Tack Hilda....:-)
...Och som vanligt så ryser jag av dina inlägg..
Jag tror också att det är bra att sonen övningskör på körskolan, han behöver någon som TROR på honom, det säger ju sig självt. För hur ska han annars kunna tro på sig själv?! Jag tror att han fixar det här!!
/June på www.junebacken.se
June: Han säger själv att han trivs bättre med att köra på körskolan. De förstår vilken pedagogik de ska använda sig av för att han ska må bra.
Förstår att du är glad och att din son är ännu gladare.Att försöka och lyckas gör ju att man växer och tror på sig själv.Detta var han värkligen förunnat.
Härligt! Måtte han vara stolt, det har han anledning att vara!
Häxan: Han är stolt. Han firade det med en whiskeypinne. Han älskar irländsk whiskey....:-)
Vad härligt det låter! Förstår att du är stolt! Hans självkänsla kommer absolut att växa efter det här:)
Och du, väskan och jag är lyckliga tillsammans:)
Just nu har han magsjuka så han är lagom glad....:-) Men visst är det viktigt för hans självkänsla. Vad glad jag blir att du trivs med väskan.....:-)
Skicka en kommentar