onsdag 19 oktober 2011

Jag - en coach

Idag har vi varit på smärtrehab för den fortsatta hanteringen av sambons ärende. Det blev lite snopet när läkaren talade om att nu kommer hon att släppa sambon. Nu ska vi stå på egna ben. Vi har tidigare fått uppfattningen att hon skulle hjälpa till med ansökan om förtidspension. Men så är tydligen inte fallet.

Det som ändå var bra var att vi fick gott om tid på oss med detta mötet. Vi fick lägga upp lite strategier. Vi var där i nästan två timmar. Hon gick igenom alla olika utredningar som sambon har genomgått. Vi kom fram till att de här senaste utredningarna har pågått i sex år! Utan att han ens kommit in i försäkringskassans system. Det är helt otroligt.

Vi har nu fått med oss en lunta papper som vi ska använda oss av vid ansökan. Hon kommer även att skicka en sammanfattning och ett utlåtande så småningom. Det ska också skickas in i samband med ansökan. Nu ska allt överföras till vårdcentralen.

Det känns lite knepigt nu och tankarna vandrar. Vad ska ske? Det kändes så tryggt när vi hade läkaren och hela smärtrehab i ryggen. Nu är vi utlämnade.

Hon avslutade med att sambon behöver någon som puffar på honom. Någon som coachar honom. Hon har berört detta tidigare, att det är jag som driver på. I en positiv bemärkelse. Så det är väl en coach jag är. Det är bara det att jag känner mig mest som en tjatmoster. I alla fall vissa dagar. Det är då jag går till symaskinen och gömmer mig och känner att nu struntar jag i allt. Han får klara sig själv!

Fast han vet att jag finns där och stöttar. Och det vet jag också. Både på gott och ont!

10 kommentarer:

Mångmamma sa...

Långvariga, rätta och trygga relationer är guld värda.
Vilken tur att ni är rädda om varandra och hoppas, hoppas det går "smärtfritt" med resten av pappershanteringen av Sambons ärende!

Kram till tjatmoster och hennes lyckligt lottade sambo!

Charlotte sa...

Som nån annan ST läkare skulle sagt, ETT PAR ALVEDON skulle nog göra susen! Det är märkligt hur frisk man måste vara för att få vara sjuk i detta eländes land! Lycka till och ta hand om varann!

Cicki sa...

Mångmamma: Det är tur man inte är tappad bakom en vagn!

Charlotte: Den här läkaren säger inte att sambon är frisk. Hon har totalkoll på att han inte är det. Hon är den förste att beklaga att vissa saker inte blev så bra, eller rättare sagt, vissa resultat blev inte som förväntade.

Det är bara det att det är inte hennes bord längre. Hon har annars varit vårt stöd och klippa under lång tid. Hon sa även: "Vi hörs, det här känns inte avslutat." Så jag gissar att hon på ett eller annat sätt kommer att finnas med lite inkognito, om man så säger.

Polargrevinnan sa...

Vad jobbigt ni har det men om jag har förstått det rätt är ni inte alldeles utlämnade. Vad gör människor som inte förstår sig på alla papper och formulär som skall läsas och skrivas.
En coach roll är inte alltid så lätt. Du gör säkert så gott du kan och stöttar och uppmuntrar.
Alla måste vi ha någonstans att hämta andan och koppla av. Du har din symaskin.Förresten gardinerna blev jättefina.
Sköt om er.
Kram Viola

Cicki sa...

Viola: Så har jag tänkt många gånger. Hur gör de som inte förstår sig på eller klarar av alla papper. Vi gör det, och det är väl vår styrka.

Den här coachen hämtar en hel del kraft här hos mina bloggvänner. Du räknas in i den kategorin.

Visst blev det bra med gardinerna.

Lippe sa...

KRAM!!! ♥

Trebarnsmamman sa...

Börjar med att säga att jag tror att tjatmoster och coach är synonyma. Här hemma coachar jag både maken och dottern och mitt främsta hjälpmedel är tjat.

Nu vet jag ju väldigt lite om din sambo och hans smärta. Men något som jag lärt mig om min smärta och min smärthistoria (eftersom det inte finns någon egentlig fysisk förklaring till denna) är att det handlar mycket om hur min hjärna tolkar kroppens signaler. Därför måste jag även coacha mig själv och förklara för min hjärna att så jäkla ont gör det inte. Det betyder inte att jag inte har ont...för ofta skriker hela kroppen SMÄRTA. Och det betyder inte att jag inte måste äta smärtstillande...för det råkar jag ju göra i mängder. Men vad det betyder är att jag med mental träning försöker flytta gränser. Försöker återerövra livet, försöker orka lite mer. Försöker få bättre styrka, bättre balans, bättre kondition. Och jag antar att det är i den där "pressande" rollen du är ovärderlig för din sambo. Att inte falla efter för smärtan att inte ge upp.

Önskar att han hade fått gå kvar hos sin läkare. Men hoppas nu att ni orkar fortsätta driva kampen både mot fk och mot kroppen.

KRAM

engelsson sa...

Jisses vad skönt att vinden snart e klar,,jag har funderat på hur din rygg ska klara allt kånkande,,en sån välsignelse att det finns hiss åtminstone. Tjatmoster MÅSTE man bara vara..annars händer då INGENTING..så e det..o det e INTE roligt alla gånger..o nog blir man irriterad.. Men man får sin belöning i slutändan.. .. Gardin uppsättningen var verkligen tjusig.. Jag har lite problem hemma oxå..men på ett annat vis..Jag har två fönster i rät vinkel o förmiddags- o mitt på dagen o efermiddagssol som ligger på rätt in i vardagsrummet.. Följaktligen har vi enbart kaktusar o suckulenter i de två fönstrena.. O vad för gardiner jag ska ha vete fåglarna..har provat med det mesta nu.. jag önskar dig en bra dag idag..o kram

Cicki sa...

Lippe: Tack

Trebarnsmamman: Jag gör nog som du, försöker coacha mig själv. När det gäller sambon så har han till viss del samma drag som din dotter. Då förstår du kanske att det måste coachas en del. Han ger gärna efter för värken. Jag vågar knappt tänka på hur det skulle vara om han levde ensam. Ett icke-liv, förmodligen.

Engelsson: Jag är förvånad själv över att kroppen orkat med vinden. Det är möjligt det blir ett bakslag när man är klar och kan koppla av. Vi får se. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med lösning på din gardinupphängning. Men hittar du något bra så är det ju kul om du visar......:-)

Trebarnsmamman sa...

Cicki; Jag har anat att det är så...dur att de våra har oss ;) Sköt om dig...och du det där skoproblemet är du inte ensam om :(