lördag 3 september 2011

Om att få bli sedd

Min badgrupp på torsdagarna består av ett gäng kanonfina män och kvinnor. De flesta av oss har badat ihop i många år. Själv har jag tillhört gruppen i cirka sju år. För några år sedan började en kvinna, som är en mycket udda personlighet. Jag gissar, att om man skulle diagnostisera henne, så hittar man henne någonstans i ett autismspektra.

Hon går mycket för sig själv och pratar för sig själv. För långa dialoger, med någon. Hon svarar inte på tilltal och möter en inte med blicken. Hon har mest funnits med i bassängen och inte gjort så många rörelser utan guppat runt lite för sig själv. Men hon har varit mycket aktiv i Reumatikerföreningen. Aktiv på det viset att hon går på alla möten, är med i gruppen som går med stavar, är med i gruppen som har handgymnastik och så vidare. Och hon har totalkoll på allt, när möten är, vilka tv-program det är på kvällen och liknande saker.

I våras började vi märka en skillnad hos henne. Hon började lite smått att prata med oss andra. Vi har hela tiden varit noga med att hon ska känna sig som en del av gruppen. Så när man kommit så har vi hälsat på henne med hennes namn: Hej, E, är det bra med dig? Vi har frågat henne vad hon tycker de gånger vi ska göra något gemensamt, som att fika tillsammans efteråt. Hon har oftast inte svarat, men deltagit i fikat.

Som sagt var så märkte vi en skillnad i våras. Det förstärktes nu när vi började för två veckor sedan. Helt plötsligt är E med i vårt pladder, levererar till och med några skämt. Hon skrattar och är delaktig. Hon hänger med på rörelserna på ett helt annat sätt. Det blev mycket glatt i poolen när vi skulle göra fågeldansen. Då skrattade E gott och gjorde både näbben och vingarna och ögonen lyste på henne.

Efteråt var vi några som hade sällskap hem, så vi pratade om detta. Vad roligt vi tyckte det var att E utvecklats så. Då berättade en av kvinnorna, R, att hon mött E i somras. De hade börjat prata och plötsligt hade E anförtrott R om hela sin trassliga uppväxt. R såg det som att hon fått en gåva.

Jag tror att det är så att E känner nu att hon kan lita på oss och vågar därför släppa in oss lite grand. Tänk vad viktigt det är att låta människor bli sedda. Det måste vi alltid tänka på. Tänk om vi själva inte skulle bli det, så olyckliga vi skulle vara.

7 kommentarer:

Camilla sa...

Vilken bra tankeställare för oss alla. Det är viktigt att se människor. Ett "hej" eller "godmorgon" kan betyda så mycket.

Cicki sa...

Camilla: Visst är det så. Det är så enkelt och ändå betyder det så mycket.

Trebarnsmamman sa...

Ja, det är viktigt att se och inkludera! Ni har varit fantastiska mot E och säkerligen kommer hon ge tillbaka tusenfallt!

Småländskan sa...

Kram Cicki!! Du är bara så bäst!

Cicki sa...

Trebarnsmamman: Förmodligen.

Småländskan: Tack. Ganska klok är jag nog, men bäst vet jag inte om jag är......:-)

Anonym sa...

Att "se" någon kan förändra någons dag helt! Man vet själv hur glad man blir över ett "hej" en dålig dag.

Cicki sa...

Solveig: Att bli sedd är nog det viktigaste som finns för en människa.