En del av min historia

Alla har vi ju vår historia och ibland en del spöken i garderoben. Spöken som kanske inte skulle vara spöken idag, men som var det på sin tid, eftersom man inte var lika öppen förr.

Vår historias spöke är väl att pappa inte växte upp med sin pappa. Farmor och vår biologiska farfar gifte sig någon gång i slutet på 20-talet. Jag tror det till och med var 1929. Pappa föddes i februari 1931. Några år efteråt separerade farmor och farfar, eller Gustav som vi alltid kallat honom.

Sedan den dagen fick pappa inte ha kontakt med sin pappa. Detta är något som jag kan tycka är fruktansvärt. Farmor gifte om sig när pappa var i tolv års åldern och det var den mannen som vi växte upp med som vår farfar. Vi har hela tiden vetat att han inte var vår biologiska farfar, men han var den bästa farfar vi kunnat haft så jag minns aldrig att jag kände någon längtan efter att lära känna Gustav.

Som vuxen har jag ju förstått hur gräsligt detta måste ha varit för pappa. Farmor var en mycket dominant kvinna. Jag har skrivit om henne förr här på bloggen. Då har jag skrivit hur jag beundrat hennes driftighet och det gör jag fortfarande. Jag kan beundra henne hur hon tog hand om pappa som ensamstående mor på trettiotalet. Hon fick en del hjälp från sina föräldrar som var småbönder. När hon sedan träffade mannen hon gifte sig med, så kom han också ifrån en bondesläkt. Så krigsåren var kanske inte fullt så dåliga för dem som det kunde vara för många andra.

Farmor levde också bara för oss. Vi var ju hennes familj. Hon räddade oss många gånger ekonomiskt när pappa slarvat bort pengar på sprit eller på andra kvinnor. Han var sådan på den tiden. Farmor var nog egentligen en riktig curlingförälder, när man tänker efter. I hennes ögon hade pappa aldrig något fel.

Men jag har fortfarande svårt att smälta hur farmor kunde vägra att pappa fick ha kontakt med sin pappa. Pappa växte upp i Uppsala och Gustav flyttade till Västerås efter skilsmässan, så det var ju inte helt lätt för en liten kille att hälsa på sin pappa. Det har berättats för mig att Gustav var och hälsade på när jag var bara något år gammal. Jag var ju hans första barnbarn. Jag har även minnen av att en av pappas halvsystrar hälsade på några gånger när hon var på någon behandling på Akademiska sjukhuset.

Pappa har släktforskat i många år, men bara på sin mammas sida. Något annat vågade han inte. Efter att farmor gått bort så började pappa forska mer i sin egen historia och även då Gustavs historia. Då visade det sig att det fötts en dotter året innan pappa föddes. Hon levde bara i några timmar. Det här har det aldrig pratats om och pappa har blivit rätt bitter över allt han inte fick veta av farmor. Han önskade sig alltid syskon och fick nu veta att han egentligen haft en helsyster. Dessutom hade han ju halvsyskon, men dem fick han ju inte ha kontakt med.

Mamma gick bort -94. Efteråt har jag kommit på att jag skulle velat frågat henne om så mycket. Men då var man mitt upp i sina egna barns småbarnsår. Vi hade mycket trassel med allt som var runt sonen så det fanns liksom aldrig varken tid eller ork att sätta sig ner och fråga om sin historia.

Det försöker jag ta igen nu. Sedan mamma Eivor gick bort så har pappa och jag mer och mer börjat prata om det som var förr. Han har berättat om hur han och mamma träffades, om hur det var när vi växte upp och även hur det var när han växte upp. Igår fick jag veta att min bror är väldigt lik Gustav. Tyvärr finns det bara ett kort kvar på Gustav. Eftersom min bror är otroligt lik pappa så innebär det ju att pappa är lik sin pappa. När jag sa det åt honom igår så blev han glad.

När vi växte upp så hade pappa en ständig oro i kroppen. Han bytte yrke ofta, vi flyttade mycket, det fanns andra kvinnor (och barn) det blev så småningom även sprit. Det var först när pappa träffade mamma Eivor som han blev lugn igen. Jag kan ju då fundera över om det var hans uppväxt som präglade en otrygghet hos honom. Men nu gör jag väl som min dotter brukar säga åt mig, jag psykologiserar allting......:-)

Pappa funderar i alla fall att ta kontakt med sina halvsyskon. Jag försöker peppa honom att göra det. Jag tror han skulle må bra av det, att få knyta ihop säcken så att säga. Vi får väl se hur han gör. Jag kommer i alla fall att fortsätta att fråga honom om hur det var förr, så länge som han finns kvar hos oss.