Huddinge sjukhus

I inlägget om Ted Gärdestad så nämnde jag minnen när jag körde gamla Huddingevägen till Huddinge sjukhus. Det är kopplat till sonens vistelse på neonatalavdelningen där.

Sonen föddes i 29 graviditetsveckan. Det var tidigt, när han föddes 1976. Då räknades det som missfall om barnet föddes före vecka 28. Men han hade tur och hade passerat denna gräns, vilket gjorde att vi hamnade på BB. Annars hade det varit akuten som gällt.

På den tiden bodde vi i Orminge. Det innebar att då var det Nacka sjukhus som gällde när man skulle föda. Jag hade haft ont i flera dagars tid men kunde naturligtvis inte ens tänka tanken att det var värkar jag hade. Efter tredje dagen med värk så ringer jag till sjukhuset sent på kvällen. Svaret jag får då är att det är nog inget att oroa sig för, men kan jag inte somna så kan jag ju komma in så de får kolla vad det är. Eftersom det var första barnet var fd maken och jag oroliga, så vi valde att åka in. Som tur var. För när jag hamnade i gynstolen hör jag hur de ropar: Herre Gud, det är öppet tre centimeter. Maken ser hur en ambulans kör fram, men kunde ju inte i sin vildaste fantasi tro att det var jag som skulle åka i den.

Färden bar iväg till Södersjukhuset eftersom Nacka inte kunde ta hand om prematurbarn. Jag hade barnmorska i ambulansen ifall det skulle hända något på vägen. Maken har berättat hur han körde efter ambulansen mot rött ljus och allt. Tänk om han blivit tagen. Då hade han nog blivit arbetslös, eftersom han är polis. När vi kör in vid SÖS så kör ambulansen rätt igenom en rabatt tulpaner. En av killarna i ambulansen samlar ihop en bukett åt mig, så när jag åker in på båren har jag en bukett slokande, sönderkörda tulpaner i famnen. Jag var värd det, sa ambulanskillarna. Det är såna minnen som gör att man ibland kan skratta åt alltihopa.

Väl framme vid SÖS lyckas de stoppa förlossningsarbetet i ett dygn. Sedan gick det inte längre. Sonen hamnade i kuvös på Sachska barnsjukhuset. Det var då ett gammalt och nedslitet sjukhus med dåliga rutiner. När vi ville se vår son så körde de fram kuvösen till en luftsluss där vi fick stå och titta på vårt barn genom en glasruta. Så hade vi det i sju veckor. Jag åkte inte till sjukhuset annat än när pappan var med. Det var för jobbigt annars. En gång fick vi till och med fram en kuvös med fel barn!

Efter dessa sju veckor fick vi veta med ett dygns varsel att vår son skulle flyttas till Huddinge sjukhus. Man skulle semesterstänga på Sachska. Vi undrade hur det skulle gå till och fick veta att kuvösen kördes i ambulans dit. Vi skulle fråga i informationen så kunde vi få en karta att gå efter till neonatalavdelningen. Vi fick en lapp med ett telefonnummer till en kurator vi kunde ringa till ifall vi kände att vi behövde prata.

Det här var precis i samma veva som PC Jersild givit ut Babels hus och debatten som storsjukhus var i full gång. Den natten sov jag inte ett dugg. På darrande ben åkte vi till Huddinge sjukhus för att se om de tappat bort vårt barn eller vad som hänt.

Vi hittade till neonatalavdelningen utan problem. Då var det som om vi klev in i en annan värld. En värld fylld av värme. Det var ljusa färger på väggarna. Överallt satt det barnbilder så man verkligen förstod att vi kommit till en barnavdelning. Det stod fyra kuvöser i varje rum och det fanns minst en personal i varje rum som övervakade. Barnen i kuvöserna hade små mössor och sockor på sig som personalen stickat eller sytt. Det hängde små färglada figurer ovanför varje kuvös. Man bad oss att sätta på oss skyddsrockar så vi kunde få gå in i rummet. Man öppnade sonens kuvös så att vi skulle få känna på honom. Då grät jag. För första gången på sju veckor fick jag röra vid mitt barn. Jag strök honom över ryggen med pekfingret. Mer vågade jag inte göra. Den känslan sitter fortfarande kvar i mitt finger trots att det är drygt trettiotvå år sedan. Vår son fick ett namn och var inte längre bara ett födelsenummer.

Efter den dagen körde jag dagligen till Huddinge och var där många timmar med min son. Jag lärde mig att sondmata honom, jag fick bada honom, jag fick byta på honom eller bara sitta och hålla om honom. Allt sådant som är normalt när man fött barn. Till slut fick jag även ett eget rum, där så jag kunde sova över. Jag fick även ha honom hos mig när han vuxit till sig så han klarade sig utan kuvös.

På grund av detta så har jag enbart ljusa minnen av färden efter Huddingevägen. Då visste jag att jag närmade mig mitt barn.