lördag 29 maj 2010

Grrrrrr

Jag blir så himla arg så jag håller på att spricka. Vi har varit till återvinningen med veckans skörd av papper, glas och metall. På återvinningen såg det för jäkligt ut. Där stod en trasig tjocktv, en trasig köksfläkt, lampskärmar, kassar med jord och torra växter plus en massa annat smått och gott som inte hör hemma där.

Att folk är så jäkla lata att de inte kan åka till den stora Returen och lämna det som ska vara där? Vad tänker man på? Fattar man inte att i slutänden så är det vi som får betala detta elände på skatten? Någon måste ju städa upp och det kostar.

Jag blir så arg att jag inte finner ord. Jag får lust att stå där och filma och sätta dit de jäklarna. Fan också!!!

Ny dag, nya tag

Nu är det bara att spotta i nävarna och torka tårarna. Än har ingen lyckats knäcka Cicki. Det kommer nog aldrig någon att lyckas med, även om det är tungt stundtals. Så imorgon blir det att ta i med nya tag. Nu måste det sys för försäljning för att få ihop så mycket bilpengar som möjligt.

En liten nesse ligger på strykbrädan och ska skickas till hemlig adress. Hoppas den kommer att uppskattas.

torsdag 27 maj 2010

Skit också

Det blev ingen bilreparation idag. Det blir en bilskrot istället. Det var så mycket fel att det är inte lönt att reparera bilen. Så nu är vi billösa på riktigt.

Ibland undrar jag vad man gjort för ont som ska slås ner om och om igen?

onsdag 26 maj 2010

Värsta dagen

En dag i månaden är extra pestig. Det är när räkningarna ska betalas. Idag är det den dagen plus att jag har tvättstuga. Hur kul som helst! Men jag är ganska stolt över att jag får till det varje månad. Med de små marginaler som vi har, så är det ständigt en balansgång på slak lina. Den här månaden lyckades jag till och med få till bilskatten som var på ett och åtta. Det är inte dåligt. För en bil som inte används. Men imorgon ska den faktiskt till farbror bildoktorn. Få se vad den räkningen slutar på?

De gånger när bankärendena ska fixas måste jag koncentrera mig extra mycket så inget blir fel. Gissa hur glad jag blir då när Elvis envisas att vandra fram och tillbaka framför datorskärmen. Jag lyfter ner honom med ett strängt NEJ. Och han hoppas upp lika fort igen. Så håller vi på. Jag är nog dålig på att vara auktoritär. Fast det enda som blev fel idag var att jag glömde skriva ut listan på det som var betalt. Men det gick ju att göra om, som tur är.

Att göra en P J Proby

Någon tyckte i kommentatorsfältet att jag skulle ge mig på haute couture. Det har hänt att jag sytt på beställning. Men bara då när jag kunna prova på beställaren. Den första sömnadsbeställningen minns jag fortfarande glasklart, med en något kluven, skräckblandad förtjusning.

Det var i mitten på sextiotalet. Jag var sexton-sjutton år och jobbade som springflicka på ett modehus i Karlstad. Ja, det kallades modehus och var fint som attan. Personalen fick inte dua varandra utan det var fröken hit och frun dit. Det var bara Måddan och jag som var springflickor som man fick kalla vid förnamn. Vi fick knappt komma i närheten av kunderna, som var doktorinnor och en massa andra fina frutitlar.

På övervåningen hade man haute couture. Där kunde man verkligen kalla det för det. På nedre plan hade man en flygel med accessoarer och annat smått och gott. I den andra flygeln fanns hushållslinne med mera och så hade man en egen tygavdelning. Jag har faktiskt linnehanddukar kvar som jag köpte där till min "brudkista" . Jag använder de fortfarande. Så det var inte kattskit man sålde. Det fanns även syatelje och en dekorationsavdelning som skötte skyltningen.

Det fanns en till man fick kalla vid förnamn. Det var chauffören som körde ut varorna till alla de här fina fruarna som fanns runt om i Karlstad. Tyvärr minns jag inte längre vad han hette. Men jag minns att det var han som var min första sykund.

Det var som sagt var på det glada sextiotalet när vi ungdomar äntligen hade vår era. Det var Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan och allt vad de hette. Det var då alla inhemska band startades på löpande band.

Även denna chaufför spelade i ett band och det tyckte ju både jag och Måddan var urläckert. Jag blev alldeles kallsvettig när han kom till mig och undrade om jag kunde sy ett par scenbyxor till honom. Knäsvagt tackade jag ja. Jag blev svettig bara vid tanken på att jag skulle prova dessa byxor på den läckra chauffören. Tänk att få se han i kalsingar.

Sagt och gjort, så stegade jag och chauffören in på tygavdelningen för att välja tyg. Det där med vad det skulle vara för kvalitet var jag inte så kunnig på, utan vi valde enbart efter utseende. Det blev ett lila tunt ylletyg i en underbar kvalitet. Kanske lite för glest för ett par byxor. Men vem begrep sig på sånt?

Byxorna skulle sitta på höften, med ett svart, brett bälte. De skulle vara supertajta upptill och vida så de fladdrade nertill. Jag sydde och vi provade och resultatet blev toppenbra.

Så var det då dags för det där scenuppträdandet. Jag var inte där så jag såg när det hände. Men på måndagen kom chauffören tillbaka till jobbet. Skitlycklig! Han hade fått göra en P J Proby. Alla tjejer hade vrålat i extas.

Vad är då en P J Proby? Vi som är lite äldre minns ju precis. För er "ungdomar" så kan jag berätta att, P J Proby var en artist som hade för vana att spräcka byxorna på scenen. Det var liksom hans grej. Och alla tjejer blev som tokiga. Hur han sjöng? Jag minns inte. Det var nog ganska bra, men inte tillräckligt bra för att lämna några spår i historien. Mer än för spräckta byxor.

tisdag 25 maj 2010

Liten blir stor

Vid den här tiden för trettiofyra år sedan låg jag i en förlossningssäng på Södersjukhuset. Oron var stor hur det skulle gå. Jag var ju bara i tjugonionde veckan. Jag hade kommit in kvällen före på Nacka sjukhus, men fick åka ambulans vidare till Södersjukhuset eftersom Nacka inte kunde ta hand om prematurbarn.

Jag hade en barnmorska som var höggravid. Hon stannade hos mig även efter att hennes pass var avslutat. Det kan jag ofta tänka på och är lite ledsen för att jag inte kommer ihåg vad hon hette. Jag hade velat tacka henne, eftersom den gesten betydde så mycket för mig just då. Mycket är bara suddiga minnen, fyllda av oro. Andra saker är glasklara.

Nu gick det bra och det föddes en liten pojk som vägde 1380 gram och var 40 cm lång. Idag fyller han trettiofyra, är över en och åttio och vikten har passerat hundrastrecket.

Men tänk så fort trettiofyra år kan gå. Även om mycket är suddigt så minns jag ändå mycket som om det hände igår. Han är ju fortfarande mammas lillpojk, även om jag bara når upp till armhålan på honom.

Förvirringen är stor ibland

Sambon och jag brukar dela på marktjänsten. Igår var det jag som lagade mat, kokt fisk med örtsås och ris. Medan fisken kokade upp så plockade jag ur diskmaskinen och börja fylla den med ny smutsig disk. Vi åt och så var det dags för sambon att ta rätt på middagens lämningar. Jag gick och satte mig vid TV:n. Då frågar han om jag bara plockat ur halva diskmaskinen. Nej, det är klart att jag inte gjort så. Men så dyker en tanke upp att jag minns inte att jag plockat ur översta korgen. Mycket riktigt, det hade jag inte gjort heller.

Det är nog bra att huvudet sitter fast på knoppen. Annars förlade man väl det någonstans. Kanske i diskmaskinen.