Får jag be att presentera

Detta är Fru Amalia Mus. Ska vi vara riktigt noga så är det Amalia del 2. Del 1 blev inte bra för att jag hade inte rätt fyllning hemma. Men nu är allt färdigt i alla fall och jag själv är mycket nöjd.

Fru Amalia är sydd helt i bomull och fylld med ett fiberfyll som är helt giftfritt och garanterar att kunna tvättas i 60 grader.

Jag planerar att även sy Herr Mus, Unge herr Mus och Unga fröken Mus. Dock ej någon Svarte Petter.....:-)

Man ska kunna köpa en docka, två dockor eller en hel familj om man vill. Allt efter önskemål.

Uppdatering: Jag glömde måtten. Dockan är ca 58 cm lång. Det är alltså en stor docka.

Mer uppdaterat: Jag kommer att döpa varje docka för att på så vis göra dem unika. En textad namnskylt kommer att följa med varje docka.
Armar och ben är avsydda vilket gör att de blir ledade. Det syns här när hon sitter och dinglar med benen över bordskanten och har lagt armarna sedesamt i knät.

Min tanke med dessa dockor är att de ska passa barn (och vuxna) i alla åldrar. Därför har jag broderat ansiktet för att minimera antalet lösa delar. Det enda som nu är löst är tryckknappar bak i kläderna.

Vi testade musdockan på Melina 7 månader och hon satte direkt igång att snacka med den. Så även ett sådant litet barn kan ha glädje av dockan. Man ska kunna ha den som en gosedocka i sängen utan att mamma och pappa ska behöva vara oroliga att något lossnar och hamnar i munnen.




Amalia är av-och påklädningsbar. Här är det ett förkläde. Det har två tryckknappar i ryggen.















Även blusen har två tryckknappar i ryggen.













Byxorna har inga lösa delar.

















Här kommer porrbilderna. Amalia i avklätt tillstånd.

Mina funderingar nu är: Är detta en docka som kan vara av intresse? Är det någon som vill köpa en sådan här musdocka? Och i så fall: Vad anser ni att ni skulle vilja betala för en sådan här docka?





Jag vet att jag inte kan få ut värdet för hur lång tid det tagit. Uppskattningsvis har det nog tagit 20 timmar att sy docka och kläder. Det är mycket pyssel.

Som sagt var så är min fråga: Vill någon köpa en sådan här docka och vad vill man i så fall betala för den.

Jag lägger inte ut den på hemsidan ännu. Jag vill ha lite svar på mina frågor först. Är det någon som vill se större bilder så kan man maila mig så skickar jag över det.

Konstig dröm

Jag drömmer ofta och väldigt konstigt. Ibland minns jag fragment och ibland minns jag lite mer. Inatt har jag drömt att jag var designguru, The Boss så att säga. Men inte på väskor, möss eller necessärer. Utan på kläder.

Jag hade ett designföretag med massor av anställda. I drömmen hade jag ett möte med mina anställda designers. De höll hov runt mig och fjäskade på som bara den. Vi väntade på de stora modetidningarnas redaktörer. Vi var speciellt utvalda och det talade jag om för min stab och ställde extra krav på dem vad de borde tänka på när det gällde mode. Bland annat så sa jag åt dem att de fick inte glömma oss som växte upp med Beatles på sextiotalet. Även om vi blivit äldre och rundare så krävde vi ett mode som passade oss.

Där någonstans tog drömmen slut. Vad betydde den och varför drömde jag den? Kan det varit för att vi igår tittade på väninnan M:s fynd som hon gjort på en loppis? Hon hade fyndat vackra linnekläder á la Gudrun Sjöden och Antitanti.

Förr var jag väldigt modeintresserad och fåfäng. Det har sjunkit undan i takt med stigande ålder och pålagda kilon. Idag är jag mest glad att jag är hel och ren och inte ser ut som en fågelskrämma. Men visst finns längtan tillbaka till att både har råd och att kunna bära vackra kläder igen. Jag har ju aldrig varit någon märkesfreak, eftersom jag till stor del sytt mina egna kläder. Däremot var de alltid moderiktiga och ofta lite före sin tid. Jag hade en väninna som hade tygaffär och åkte på mässor varje höst och vår. Hon överförde till mig hur det kommande modet skulle vara. Jag sög i mig tacksamt och sydde på. Jag kan fortfarande drömma mig tillbaka till extra vackra kreationer som jag gjort genom åren.

Inte blev jag klokare av vad den här drömmen kan betyda. Jag återgår till mina möss och klurar på drömmen så länge.

Kanske lite bloggtorka

Just nu är jag dålig på att blogga, men jag vet egentligen inte vad jag ska blogga om. Det har mest varit att hamna tillbaka i vardagslunken igen. I måndags var min väninna hit och fikade. Igår var jag i tvättstugan. Hur kul är det att blogga om det. Idag har jag varit på tantlunch. Både det och mitt väninnebesök är energipåfyllare, men inte mycket att blogga om.

Men syr gör jag, så fort jag får en stund över. Jag vet att några är nyfikna på mina möss, som är mitt senaste projekt. Det kommer. Den här veckan bör det bli i alla fall. Det tar lite tid för det är rätt pyssligt, men vansinnigt roligt. Så lugn, bara lugn. Det kommer, som sagt var.

Nu vet ni i alla fall att jag lever och lever ganska gott, dessutom. Jag har bara inga spännande tankar och händelser att berätta om.

Om väder och sånt

Idag har väninnan U varit hit på en fika. Det är alltid lika trevligt och vi har alltid så mycket att prata om. Det är om barn och barnbarn samt gemensamma vänners öden och äventyr som pratet går. Dessutom har vi ju kommit upp i den åldern när man pratar om sin egen hälsa. En sak som både U och jag kunde konstatera är, att vi har haft mindre värk under den här köldperioden. Vi kom fram till att vi mår inte dåligt av sträng kyla utan det är de där fuktiga, väderpendlande vintrarna vi mår dåligt av. Sådana vintrar som det oftast är i Mellansverige. Så om jag ska vara riktigt egoistisk önskar jag att kylan fortsätter fram till i mars och sedan blir det en kanonvår på en gång.

Avfrostning

Som alla andra kloka människor har vi idag utnyttjat kylan genom att frosta av stora frysen. Denna frys imponerar verkligen på mig. Det är en stor box på 200 liter eller något sånt. Den köpte sambon och jag tidigt i vårt förhållande när vi helt plötsligt blev med en tonåring till. Då räckte inte den lilla inbyggda frysen i köket.

Vi budade hem den på något liknande som Tradera fast man budade på nya varor. Jag har för mig att vi gav bara niohundra för den eller om det var ännu mindre. Billig var den i alla fall. Det är en Whirlpool och den var sprillans ny när vi köpte den. Den levererades ordentligt inpackad hem till vår hall. Sedan fick den bo på den inglasade balkongen. Under de sex åren som den stod där frostade jag av den endast två gånger. Det behövdes inte mer.

När vi flyttade hit för tre år sedan var tanken att den skulle bo i klädkammaren. Men den som hade mätt (erkänner att det var jag) tänkte inte på dörrbredden. Klädkammardörren är smalare än vanliga dörrar. Frysen gick inte in. Så det var bara att hitta en ny plats för den. Den bor numera på vårt kontor. Folk som kommer hit tycker det är lite udda, men för oss funkar det bra.

Frysen har inte frostats av sedan vi kom hit. Ändå var det väldigt lite is i den. Det var mest skönt att få plocka igenom den och se vad som fanns. Det är ju problemet med en box att det är svårt att hålla ordning. Vi hade rätt bra koll på det mesta. Förutom på grönsaksfronten. Jag hittade fyra oöppnade påsar broccoli. Så nu lär det bli en hel del mat med broccoli som ingrediens, tills vi decimerat det förrådet.

Den lilla frysen i köket får vi ta någon annan dag. Hoppas kylan håller i sig tills dess.

Äntligen

Nu har jag äntligen läst ifatt alla sjuttioelva olästa blogginlägg. Ja, de var fler än sjuttioelva. Det var nästan trehundra när det var som värst. Jag har inte kommenterat hos så många för annars hade jag inte hunnit ikapp under detta året. Men nu blir vardagen mer och mer vardaglig. När jag inte läser ikapp bloggar eller facebookar så syr jag muskläder. Det är alltså mitt senaste projekt som knallar på sakta men säkert. Det ska bli en sydd musfamilj så småningom. När den första är klar så ska ni få se. Det är vansinnigt kul att se det växa fram.

Lite vänlighet, om jag får be

Ikväll har vi sagt adjö åt våra amerikanska släktingar. De flyger tillbaka till New York tidigt imorgonbitti. De har ju bott hos bonussonen hela veckan, så han följer dem också till flyget. Det har varit en omtumlande vecka med många intryck. Jag lär återkomma till det då och då.

Idag har vi varit och hälsat på Rosannas och Nicklas äldre halvsystrar. Vi åkte pendeltåg dit. När vi skulle åka tillbaka hem ikväll, så fick vi vänta en stund på stationen. Vi ställde oss inne i vänthallen, eftersom det var kallt ute. Det kom in ett tåg med en massa människor som klev av och som skulle igenom vänthallen. Nick öppnade dörren och höll den öppen för alla. Vad jag såg så var det EN person som tackade honom. Alla andra tittade åt olika håll eller ner i golvet. Då skämdes jag att jag var svensk.

Dessa ungdomar, speciellt Nick, har varit artigheten själv på ett helt annat sätt än vad man möter här. Det har varit naturligt att när vi setts så frågas det först "How are you? Have you slept well?" Det är "Thanks" till allting med ett glatt leende. När vi har skilts åt för dagen har man önskat oss en god natt och att vi ska få sova gott och så vidare. Allt med en naturlighet så det inte alls känns inövat eller insmickrande. Utan just naturligt. Som härom dagen när Nick önskade spärrvakterna vid tunnelbanan "Have a nice day". De stackrarna ramlade väl av pinn över att bli vänligt bemötta.

Varför ska det vara så svårt för oss att höja blicken, titta varandra i ansiktet, nicka glatt, säga tack till en öppnad dörr. Alla önskar att det ska vara så här. Men ingen annan än vi själva kan förändra det. Jag tycker det är dags att börja. Kan inte det få bli ett nyårslöfte, att vi ska vara vänligare mot varandra?