torsdag 25 augusti 2011

Drakarna stad är min stad


 Draken är numera en symbol i Sundsvalls stadsvapen. Det härrör sig från den stora branden 1888, när stora delar av staden ödelades. Det var mycket bråk när man ville ändra stadsvapnet. Många diskussioner fördes för och emot draken som symbol. I kristna kretsar ansåg man att det var en djävulssymbol. Tidigare hade Sundsvall två korslagda musköter som stadsvapen.

Sedan några år tillbaka har man en tradition att unga konstnärer skapar drakar som sedan ska pryda staden. Företagare är med och sponsrar projektet, dvs man "äger" den drake man sponsrar. I år var det ca 30 olika drakar som stod uppställda. De flesta pryder Stenstaden, det vackra centrum av stenhus som växte upp efter branden. Det var de så kallade träpatronerna som byggde de flesta stenhusen till sig och sina familjer.

Jag flyttade upp med min familj till Sundsvall 1967, samma sommar som jag fyllde arton år. Jag är född i Uppsala, men levde ett kringflackande liv med min familj, i tonåren. När vi kom upp till Sundsvall så kände jag att jag kommit hem. Jag brukar skoja och säga att jag levt där i ett tidigare liv. Vad vet man?
Det var i Sundsvall jag hade alla de där roliga åren, när man som ung är ute och roar sig och hela livet leker. Det var i Sundsvall jag träffade min fd man, mina barns far. Samma år som vi träffades så började han på polisskolan i Solna. Året därpå flyttade jag ner till Stockholm till honom. På den tiden var det självklart att alla poliser skulle göra sitt aspirantår i huvudstaden. Vi åkte hem så ofta vi kunde. Ibland en gång i månaden. Det blev lite svårare när barnen föddes, men vi åkte hem så ofta vi kunde och varje semester tillbringades i fd svärföräldrarnas sommarstuga på Alnön.

När sonen var fem och dottern två år fick vi chansen att flytta hem igen. Vi flyttade till det lilla lugna Matfors som ligger två mil väster om Sundsvall. Där levde jag fram tills skilsmässan 1997. Då blev det en flytt tillbaka till huvudstaden igen. Det var där jag hade det mesta av mitt dåvarande jobb, mitt företag. Jag ville slippa alla flygresor och samtidigt göra en ordentlig nystart på mitt liv.
För varje gång jag kommer "hem" igen, så känner jag längtan tillbaka. Det senaste året har det varit väldigt påtagligt. Jag längtar verkligen hem igen. Jag trivs där jag bor nu och jag kan inte tänka mig att lämna min älskade sambo. Så det blir en konflikt här. Han kan inte tänka sig att flytta upp. I alla fall inte i nuläget, har han sagt. Jag förstår honom. Det är ju här han har sina barn, i alla fall två av dem. Och ett av barnbarnen, lilla Melina, som är oss bägge så kär.

Jag fotade dessa drakar för snart en vecka sedan. Det var när sonen och jag skulle åka ner på stan och köpa hämtmat. Vi parkerade vid Norra Järnvägsgatan, flanerade Esplanaden ner. Passerade Stora Torget och Vängåvan och vidare ner till Selångersån, där vi köpte vår taimat i burkar.

Jag kände en värme och glädje när jag gick genom stan, min stad. Det är det fortfarande och det är inte kopplat till att jag har mina barn där. Fast det gör naturligtvis längtan dit starkare, att få leva nära dem.

När jag handlar i butiker i Sundsvall så känner jag mig mer hemma. Människorna pratar samma språk som jag, sundsvallsdialekten. Min egen dialekt blir mer utpräglad när jag är där uppe.

Men nu är det som det är och i nuläget kommer det i alla fall att fortsätta att vara så. Det är tur att jag har möjligheten att då och då återse Drakarnas stad, min stad.

4 kommentarer:

AprilSus sa...

Dom är vekligen jätte fina, Sundsvalls alla drakar. Elmers äldsta dotter har växt upp i Sundsvall med sin mamma och hon har varit med och skapat en drake där för 5-6 år sedan, du hon gick i gymnasiet. Sen ett år tillbaka bor och studerar hon möbelsnickeri i Tibro, så nu har vi ingen anknytning till Sundsvall längre. De gånger jag varit dit har jag tyckt att stan är väldigt vacker där den ligger i dalen mellan de 2 berg. Vi har besökt utsikts torn på båda sidorna. Jag brukar säga att våran pytte stad (Sävsjö) är en miniatyr av Sundsvall.

Tack för fina bilder och intressant berättelse om din bakgrund. Fick mig att börja fundera över hur lång tid jag kommer att bo här i småland innan jag börjar längta hem till sthlm igen? Än så länge är det bara mina barn, barnbarn och vänner som får en att längta "hem".

Ha en fortsatt fin dag! Kramis!

annikattsblogg sa...

Jag känner ju igen det där med att längta hem... Vasa är hemma för mej. Där andas jag "min" luft och vandrar längs "mina" välkända gator. Det är min stad. För varje år blir det svårare och svårare att lämna min stad efter semestern. När vi kommer tillbaks till R-fors är jag alltid nedstämd och deppad ett bra tag, innan mitt liv här börjar flyta på igen. Vasa kommer alltid att vara min stad. Där känner jag mej hemma på ett helt annat sätt än här.

Sundsvall är för övrigt en fin stad! :-)

Cicki sa...

AprilSus: Kul att du varit där så du vet vad fint det är. Bägge stadsbergen är fina på olika sätt. Kulturhuset är också värt ett besök. Där har man bevarat två gamla magasinsbyggnader från förr.

Annika: Jag har förstått att du också längtar "hem". Vasa och Sundsvall var ju lite sammankopplade då när båtarna gick över. Jag har bara varit i Vasa en gång. Minns det som en ljus och vacker stad.

engelsson sa...

O såna vackra drakar. Sundsvall för mig har alltid varit lite av en sagostad..jag passerade den varje sommar på både upp o nervägen när vi åkte till Finland..o jag älskade de höga bergen med husen där högt uppe.. Jag fantiserade en massa om att få bo där uppe.. Ett år då jag var 9 så somnade jag o sov förbi Sundsvall--o jag var otröstlig när jag vaknade..o blixtearg på mina föräldrar för att de inte väckt mig.. När sambon flyttade ner så besökte han o jag Sundsvall under resan ner..o det var en upplevelse..

Ja det e kul med ovanliga namn..jag skulle helst ta Engelsson..som ju känns synonymt med mig..det e ett gammalt släktnamn på min fars sida..men det verkar bökigt att ansöka om det..