Jag växte upp med en mamma och pappa som drev ett antal olika företag. Även min farmor och farfar gjorde det. Så jag bestämde mig tidigt att aldrig bli egen företagare. Mina barn skulle inte få känna sig så försummade som jag stundtals gjorde.Ändå stod jag en dag där som egen företagare. Och älskade varenda minut av det. Den dagen jag inte kunde driva det längre, på grund av min värk och mina andra sjukdomar, var en av de sorligaste dagarna i mitt liv.
Vad var det då jag gjorde? Jag reste runt i landet och höll utbildningar för personal (och föräldrar) som mötte barn med Damp/Adhd och andra neuropsykiatriska funktionshinder. Jag gjorde det utifrån mitt perspektiv, som mamma till ett barn med detta funktionshinder.
Det här är den broschyr jag tog fram, där jag presenterade mig och det jag hade att erbjuda. Den här lådan har nu plockats ner från vinden och ska få gå till pappersåtervinningen. Det ligger inte bara en massa tusenlappar i lådan, utan där ligger också massor av stolthet att jag verkligen gjorde det! Och spruckna drömmar att jag inte kunde fortsätta! Jag saknar det nästan varje dag. Fortfarande! Det kommer att göra ont att kasta en stor del av mitt liv.
2 kommentarer:
Jag förstår hur ont det gör! Vi har väl alla någon dröm som spruckit och som värker i sömmarna.
Men - då gäller det att glädjas åt det som kom i stället, och att släppa taget om det gamla.
Lättare sagt än gjort, men det går!
Bloggblad: Jag har släppt taget. Och jag glädjer mig åt det jag har nu. Det gör bara lite ont ändå.....:-)
Skicka en kommentar