För 35 år sedan, del 3

Tiden efter sonens födelse är en berg-och dalbaneresa. Ena minuten i ljusaste lycka och nästa minut i nattsvartaste helvetet. Mycket tror jag beror på att man för 35 år sedan såg på för tidigt födda barn och deras familjer på ett annat sätt än man gör idag.

Efter förlossningen hamnade jag på en gynavdelning, inte på en BB-avdelning. Jag tror man tänkte att jag skulle inte utsättas för glädjen hos andra nyförlösta mammor. Men jag hade hellre gjort det, än att ligga bland kvinnor som var inne på grund av gynekologiska besvär. Jag kände mig som en främmande fågel bland dessa kvinnor. Detta gjorde att jag tjatade mig hem redan efter två dygn.

Jag skulle även pumpa ur brösten. Både för min egen skull, men även för att sonen skulle få min mjölk. Jag skulle lära mig att pumpa ur. Det skedde i ett trångt rum där elektriska bröstpumpar stod på rad. Som instruktör hade jag en otålig sköterska/biträde som jag upplevde som väldigt stressande och otrevlig. Det gick inte alls bra för mig och jag grät mig igenom det hela. Jag fick i alla fall en bröstpump med mig hem för att sköta detta hemifrån. Mjölken skulle jag lagra hemma i kylskåpet och ta med mig in till sjukhuset när vi besökte sonen. Jag trodde hela tiden att han fick min mjölk, så jag var väldigt noggrann med vad jag åt, till exempel. När jag fick veta att man gav honom av  vilken mjölk som helst så gav jag upp. Det var jobbigt och frustrerande och efter det beskedet kändes det även totalt meningslöst.

Första gången jag och T skulle se vår son var dagen efter förlossningen. Vi gick (jag åkte rullstol) genom kulvertarna från Södersjukhuset till Sachsskas prematuravdelning där sonen låg. Vi fick stå vid en glasdörr. Dit sköt man fram sonens kuvös som vi fick stå och titta på. Kuvösen var urkopplad vid dessa tillfällen så det kändes stressande att veta att värmen och annat sjönk under denna stund. Som tur var så klarade han av att andas själv så han hade bara fått lite syrgas för att komma igång.

Vi undrade om man kunde få någon att prata med. Då fick vi en lapp med ett telefonnummer till en kurator som vi kunde ringa till. Det gjorde vi aldrig. Det hade vi inte ork till. Dottern som föddes tre år senare är också för tidigt född. Tack och lov inte lika mycket. Bara fyra veckor för tidigt. Hon föddes på Danderyds sjukhus. Där kom en kurator på direkten när jag hamnat på BB-avdelningen. Det är så det ska gå till.

Jag pumpade även när dottern föddes. Hon fick min mjölk hela tiden och jag pumpade ur hur mycket som helst. Jag pumpade så mycket att jag försörjde henne och två barn till under min BB-vistelse som då varade i nio dagar! Den gången mådde jag jättebra och blev så bra bemött. Så stor var skillnaden på olika sjukhus med tre års mellanrum. 

När jag kom hem från sjukhuset så trodde jag att det var självklart att jag skulle kunna ta ut föräldrapenning. Jag hade ju fött barn. Det tyckte inte Försäkringskassan. Nu började min första strid med dem. Genom åren har det blivit ett antal strider, för sonen, för familjen, för mig själv, för andra familjer och nu senast för sambon. För mig är Försäkringskassan en instans som inte fungerar, oavsett hur organisationen ser ut och vilken regering som sitter vid makten. Det sitter i väggarna och är en språngbräda för människor som gillar att utöva makt över sina medmänniskor. De få gånger det fungerat har berott på enskilda handläggare. Människor som inte stannat kvar inom organisationen, för att de inte klarat av att jobba under sådana premisser.

När jag kom till Försäkringskassan och anmälde att jag ville börja lyfta föräldrapenning så blev jag upplyst om att det kunde jag inte få göra. Varför inte? Jo,  mitt barn var sjukt och man visste inte om det skulle överleva. Då föreslog jag att jag skulle få ta ut tid för vård av sjukt barn. Men se det gick inte heller. Mitt barn vistades på sjukhus så jag vårdade det inte själv. Då förklarade jag att jag behövde pumpa ur och besöka barnet dagligen. Då tyckte Försäkringskassan att det kunde jag lösa ändå, medan jag arbetade. Jag kunde ta ledigt och gå hem och pumpa och gå tillbaka till jobbet igen. Likaså när jag behövde besöka barnet. Så tyckte Försäkringskassan! Det hela löste sig tack vare en underbar barnmorska på Mödravårdscentralen. Hon tog kontakt med psyk så jag blev sjukskriven för psykiska besvär på grund av barns sjukdom. Men det är ju själva f-a-n att man ska behöva få en psykiatrisk sjukskrivning för att Försäkringskassan består av oflexibla regler (eller vad det nu berodde på).

T och jag åkte som sagt var in och hälsade på sonen så ofta som det gick. T jobbade så det fanns dagar när vi inte kunde göra det. Jag vägrade åka dit ensam. Det var alldeles för jobbigt. Ibland funderade jag över om jag egentligen fått ett barn eller inte. Vi hade bara fått titta på honom genom en glasruta. Var han vårt barn eller var han något som sjukhuset rådde om? En gång när vi kom dit så berättade man glädjestrålande för oss att nu hade sonen klarat av att komma ut ur kuvösen och låg i en egen säng. Vi trodde inte riktigt på detta, men man sköt fram en säng med ett barn i till glasrutan. Vi sa att det här var inte vårt barn. H*n var alldeles för stor. Jo, det var vårt barn, hävdade man. Nej, sa vi! Till slut kollade man ordentligt och bad om ursäkt för sitt misstag. Sedan fick vi äntligen titta på rätt barn!

Det enda positiva som hände under denna period var att en dag fick vi veta att sonen hade orkat suga ett mål mjölk själv. Han hade tidigare enbart sondmatats. En dag hade en sköterska provat om han orkade suga och det gjorde han. Så från den dagen fick han ett mål mat via munnen. Resten av målen fick han via sond.

När sonen var ungefär sex veckor gammal så berättade man, när vi kom till sjukhuset, att han skulle flyttas. Man skulle semesterstänga på Sachsska så alla barn skulle flyttas till Huddinge sjukhus. Det här fick vi veta dagen innan det skulle ske! Vi undrade hur det skulle gå till och om det var säkert. Personalen berättade att man skulle köra kuvöserna i ambulans till Huddinge. Vi frågade också hur vi skulle hitta igen vårt barn där. Då sa man att vi skulle fråga i stora entrén så skulle vi få en karta att gå efter. Det var så fint inrättat på detta stora sjukhus att det fanns färger i golvet som man skulle följa!

Den natten sov jag inte en blund. P C Jersild hade nyss kommit ut med Babels hus och debatten om storsjukhus gick högt. Det enda jag kunde tänka var att man skulle tappa bort mitt barn på detta stora sjukhus.

Dagen efter så åkte vi till Huddinge. Det var med hjärtat i halsgropen. Vi gick till entrén och fick vår karta. Vi hittade till Neonatalavdelningen, som det hette där. Det var som att komma in i en ny egen värld. En fantastisk värld fylld av varma människor och små, små barn. Det var gula, varma väggar fyllda med varma bilder. Vi blev slussade till ett litet rum där vi såg att det fanns ett större rum innanför. Ett rum med fyra kuvöser och personal som cirklade runt och pysslade med de små. Man sa åt oss att vi skulle sätta på oss skyddsrockar. Vi skulle få gå in i kuvösrummet. Detta var fantastiskt. Det skulle bli ännu mer fantastiskt, visade det sig.

När vi kom in i rummet så visade fram oss till en kuvös som stod längst in. Där låg det en liten groda, som var vår son. Sjuksköterskan börja skruva upp kuvösen. Skärrat undrade jag vad hon höll på med. "Vill du inte känna på ditt barn?", frågade hon då. Självklart ville vi det. Jag vågade inte annat än försiktigt stryka honom över ryggen med fingertopparna. Han var lite luden och så vacker. Tårarna strömmade. Nu först insåg jag att jag faktiskt hade fått ett barn. Sköterskan frågade också om vi hade ett namn till honom. På kuvösen satt en lapp där det stod 76-05-25-xxxx T..........! Det är klart vi hade ett namn. Så man satte dit en annan lapp där han äntligen fick sitt eget förnamn. På det andra stället hade han bara varit ett födelsenummer och ett efternamn.

Nu följde en underbar tid. Jag åkte varje dag till sjukhuset. Ibland var maken med och ibland åkte jag själv. Jag fick ha mitt barn i knät. Jag kunde sitta långa stunder med honom. Jag fick också lära mig att sondmata honom. En dag fick jag också prova att bada honom själv. Han fick även fler och fler mål med flaska. Han ställdes även över till Tillägg eftersom jag inte hade någon mjölk kvar. Jag var där hela dagarna. En dag så var det dags för sonen att få prova att flytta ut ur kuvösen, att komma över i en barnsäng. När han klarade det så fick jag ett eget rum där. Ett rum som jag kunde sova över i och ha sonen hos mig hela tiden. Behövde jag gå och äta eller uträtta annat så var det bara att köra in honom på hans gamla sal. Det började kännas ganska normalt nu.

En dag så frågade vi om vi inte kunde få ta hem honom över en helg. Jag skulle fylla tjugosju år och önskade att få ta hem sonen som födelsedagspresent. Vi frågade egentligen mest på skämt, eftersom vi fått lära oss att han behövde förmodligen lika lång tid på sjukhus, som han var för tidigt född. Så vi var inställda på att inte få hem honom förrän i mitten av augusti. Nu var det mitten på juli. Personalen började fundera. Visst, det skulle kunna gå att ordna att han fick helgpermiss.

T kom med den fina barnvagnen som vi fått från de nyblivna farföräldrarna. En brun Emmaljunga av modernaste snitt, med bruna fina lakan och ett litet lapptäcke. Där stoppade vi stolt ner honom. Vi var nog även lite rädda för hur det här skulle gå. Han var ju fortfarande så liten.

Det var en orolig och underbar helg hemma. Medelpunkten var sonen. Allt kretsade kring honom. Vi skulle åka tillbaka med honom på söndagen. Då hade vi bestämt att vi skulle passa på att gå på bio. Vem vet när vi skulle kunna göra det nästa gång. När vi kom till avdelningen så tittade personalen på oss och undrade vad vi gjorde där. Vi skulle ju lämna sonen, sa vi. Då berättade man att man hade haft en hektisk helg och fått in alldeles för många barn som behövde extra hjälp. Huddinge var det enda sjukhus som hade en öppen neonatalavdelning under semestern så det hade kommit barn från tre upptagningsområden. Det fanns ingen plats för sonen. "Men", sa vi,"vi tänkte gå på bio." "Gör det", sa den underbara personalen. "Vi kan vara barnvakt under tiden så kan ni hämta honom sedan."

Men då tyckte vi att bion kunde vänta. Vi ville mycket hellre åka hem med vår son. På måndagen åkte vi tillbaka för en läkarundersökning och att sonen skulle bli utskriven. Det var fem veckor tidigare än beräknat. Han vägde 1960 g, så han var fortfarande väldigt liten. Men han var en kämpe. Och han var vår!

Här slutar dessa minnen. Hur det gick sedan har jag berättat lite här och där i olika omgångar.