För 35 år sedan, del 2

Som sagt var så blev det här dygnet ett väldigt suddigt dygn för mig. Efter att de stoppat förlossningen så åkte maken hem. Han hade ju ett långt arbetspass bakom sig och det var nu natten mellan den 24 och 25 maj. Jag somnade också. Hur länge jag sov minns jag inte, men vid lunchtid den 25:e var det bara att ringa efter den blivande pappan igen. Värkarbetet satte igång. Nu ville och kunde man inte stoppa det längre. Skulle de försöka stoppa det ytterligare så kunde det sluta illa. Det kunde det även göra om vi lät förlossningen fortskrida, men det fanns inte så mycket att välja på. Pest eller kolera!

Maken, som vi kan kalla T, kom så fort han kunde. Han hann inte mer än komma förrän jag kräktes ner honom. Det var den där köttfärssåsen från kvällen innan som kom. Han fick låna en sjukhusrock så han skulle klara sig. Jag behövde näring så man försökte med både varm och kall soppa. Jag fick inte behålla någonting. Personalen började bli lite oroliga för både min och barnets väl. Man frågade om jag längtade riktigt efter något att äta. Glass, blev mitt svar. Det längtade jag verkligen. Så någon ur personalen gick ner till sjukhuskiosken och köpte en GB-bägare med glass. T matade mig och när jag svalt sista tuggan av detta goda så kom det upp igen. Nu satte man dropp, för både jag och barnet behövde näring.

Sedan följde ett antal timmar när jag inte minns mycket alls. Jag minns att en barnmorska sa att hon skulle inte lämna mig förrän hon visste att allt hade gått bra. Hon var själv gravid, ungefär lika långt på väg som jag var. Ändå tog hon på sitt ett antal extra timmar för att finnas där. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon hette, så jag har aldrig kunnat tacka henne för stödet. Men jag minns hur hon såg ut. Hon var en ängel för mig just då.

Jag minns också att jag  bad personalen att mitt barn skulle nöddöpas så jag skulle kunna ha en grav att gå till. Vad han eller hon skulle heta hade vi i det läget inte ens tänkt på. Men så långt orkade jag inte fundera som att det behövdes ett namn vid ett dop. Jag bad till alla gudar som fanns att mitt barn skulle få leva. Jag lovade Gud att jag skulle engagera mig religiöst bara han lät mitt barn leva. Jag var desperat.

Samtidigt så var jag så förvirrad att jag såg som syner om hur jag var ute och gick på olika ställen. Efteråt har jag fått höra att jag fick så mycket lustgas att jag fick de här hallucinationerna.

Man berättade för oss vad som skulle hända. Man kom med en kuvös, där barnet skulle läggas. Vi skulle få titta på barnet innan h*n lades i kuvösen. Sedan skulle kuvösen köras direkt till barnsjukhuset.

På slutet gick det väldigt fort. Jag vet att de sa att det tyvärr var en pojke. Tyvärr? frågade vi. Det var ju en pojk vi hade önskat oss. Då fick vi veta att pojkar hade sämre chans att överleva än flickor. Den lilla parveln som föddes vägde 1380 g och var 40 cm lång. Han föddes ungefär kvart i sju på kvällen den 25 maj 1976. Just nu har jag inte det exakta klockslaget i huvudet. Jag minns inte att jag såg honom innan de la honom i kuvösen. Förmodligen gjorde jag det, men jag har inget minne av det.

Senare följde allt det vanliga som blir efter en förlossning. Man hade svårt att få ut moderkakan så de hängde på mig för att trycka på. Sedan skulle jag sys. Då bad jag att få en telefon och ringa till mamma och berätta att hon blivit mormor. Efteråt frågade hon mig om det var sant att de sydde mig medan vi pratade. Det var sant.

Efter dessa strapatser frågade personalen om det var något jag önskade mig. Ja, en rök, svarade jag. Jag hade inte rökt på nästan ett dygn. Det här var tiden innan man talade om för mammorna att det var farligt att röka under graviditeten. Hör och häpna, vi fick röka på förlossningsrummet. Av någon anledning så skulle jag inte få köras ut i rökrummet. Man öppnade upp fönstret för vädring och där rökte vi varsin "välförtjänt" cigarrett.

Efter allt detta tuppade jag mer eller mindre av, det vill säga, jag somnade ifrån allt. T har berättat hur han åkte hem. Han var hungrig, men orkade inte laga någon mat. Han hade plockat fram köttbullar från frysen och tinat dem i ugnen. Det här var före mikrovågsugnarnas tid. Så det gick långsamt. Han skrapade av och åt eftersom det tinade. Samtidigt så grät han floder av rädsla för vad som kunde hända vår son.

Morgonen efter så var det första jag bad personalen, att ringa till barnsjukhuset för att höra om sonen överlevt natten. Det hade han gjort. Senare samma dag så vandrade jag och T genom Södersjukhusets kulvertar för att se vårt barn ordentligt för första gången.

Det kommer mer.