För 35 år sedan, del 1

Idag för 35 år sedan startade några av de mest dramatiska dygnen i mitt liv. Jag var gravid i tjugonionde veckan. Vårt barn hade en beräknad födelse till i mitten av augusti. Den här dagen började med KomVux och skrivning i både svenska och matematik. Jag hade väldigt ont i magen och ryggen, så skrivningarna gick väl sisådär. Matten gjorde jag undan på ett kick för att snabbt komma därifrån. Jag hade så ont.

Gick en sväng till Odenplan och köpte lite köttfärs till min egen middag innan jag tog T-bana och buss ut till Orminge i Nacka, där vi bodde då. Maken (fd) jobbade till kl 22 så jag skulle äta ensam. Det var jobbigt på bussen hem, eftersom jag hade så ont. Hemma fixade jag min middag och la mig sedan för att vila.

Maken kom hem och jag berättade hur ont jag hade. Nu när jag inte var ensam hemma vågade jag ringa akuten för att höra vad de trodde det var. Eftersom jag var gravid var jag naturligtvis orolig. Sjukhuset tyckte att jag skulle försöka sova. De trodde inte att det var någon fara. Men ville jag åka in så skulle jag åka till BB, eftersom jag passerat tjugoåttonde veckan. Det räknades inte längre som missfall.

Jag gjorde ett försök att sova, men det gick inte. Vi bestämde att vi skulle åka till BB på Nacka sjukhus för att höra efter, i alla fall. När jag kom dit så placerades jag i en gynstol och man började kolla upp mig. Jag hör någon säga: "Oj, det är öppet med 3 cm." Vad det innebar hade jag inte en aning om. När jag frågade så berättade man för mig att förlossningen satt igång. Man sa att det skulle kunna gå att stoppa, men för säkerhets skull ville man flytta mig till Södersjukhuset. Skulle förloppet inte gå att stoppas så skulle mitt barn hamna direkt på prematuravdelningen. Föddes barnet på Nacka sjukhus skulle man vara tvungen att förflytta barnet i en transportkuvös till Sachsska barnsjukhuset. På Södersjukhuset var det bara en förflyttning i kulvertar. Jag fick med mig en barnmorska i ambulansen för säkerhets skull. Man var orolig för att det skulle kunna gå snabbt.

Maken har efteråt berättat att han såg en ambulans köra fram. Han förstod inte att det var till mig, förrän han ser mig komma ut på en bår. Han var och är polis, men den natten bröt han mot alla hastighetsbestämmelse när han körde efter ambulansen genom Stockholm.

När ambulansen kör fram till akutintaget så kör den rätt över en rabatt med tulpaner och påskliljor. En av ambulansmännen går då och plockar upp dem och ger dem till mig. Han vill jag skulle ha dem som uppmuntran. Så jag kommer in på BB med en bukett blommor i famnen.

Nu började nästa fas. Att stoppa upp händelseförloppen. Jag minns inte mycket av det mer än att jag fick någon sorts dropp som gjorde att värkarbetet skulle stoppa. Och det gjorde det, stannade upp alltså. För några timmar! Resten av dygnen är för mig något mellan dröm och vaka. Minnesluckor och kristallklara minnen i ett enda sammelsurium. Det kommer mera.