När jag tänkte på felringningen igår som kom jag på hur det var förr med telefoner, när jag var barn. När jag var tre år flyttade vi till en alldeles nybyggd tvårumslägenhet. Den hade alla moderniteter som fanns 1952. Bland annat hade vi telefon.På den tiden var ju telefonen fast installerad i väggen. Det var inte ens ett jack utan telefonen satt där den satt. När man flyttade lämnade man den kvar för att förhoppningsvis få en ny telefon på det nya stället. Annars fick man installera en.
Vi bodde i Uppsala på den tiden. Mormor och morfar bodde i Dalarna. Mamma pratade då och då med mormor i telefon. Det var ju rikssamtal och dem måste man beställa på den tiden. Man ringde upp en växel och talade om vilket område man ville bli kopplad till och vilket nummer man ville ringa till. Man fick även tala om hur länge man ville prata, man beställde ett visst antal perioder. När de perioderna började ta slut, så kopplade en växeltelefonist in sig på linjen och frågade om man ville beställa ytterligare en period.
I vår moderna lägenhet hade vi telefonen i hallen. Så var det överallt. Den stod på ett lite bord. Bredvid bordet stod mammas sypuff. Det var en rund burk med lock, som man kunde sitta på. Där satt mamma när hon pratade med mormor. Jag älskade de stunderna. Då brukar jag lägga mig över mammas knä. Puffen var ju inte så hög, så det funkade. Då åkte tummen in i munnen och mamma strök mig på ryggen. Det var det bästa jag visste. Gissa om jag var glad när det ibland hände att hon beställde en extra period. Då fick jag ligga kvar en stund till.
8 kommentarer:
Vi hade också telefonen i hallen när jag var liten. Det hade visst alla?! Min granne, Maggan, har det fortfarande. När jag är ute kan jag höra henne. Hon har dessutom sin "telefonmöbel" kvar, nån byråpall med lådor.
Nu med tonårsbarn i huset längtar jag mest efter en sån där telefon där luren sitter fast i apparaten med en sladd....... Hinner aldrig svara för jag vet aldrig var luren är!
Ha det gott!
Kram!
Cina: Jo, jag minns hur det var när sambons barn bodde hos oss. Det var samma sak då......:-)
Åh, vilket rart och hjärtevärmande inlägg.
Blir lite nostalgisk och rörd.
Nuförtiden är det bäst att fråga VAR personen man ringer till är.
Alla har ju mobiler nuförtiden, så även jag!
Mångmamma: Det är ju ett dilemma med det där med mobilen egentligen. Förr när dottern och sonen inte svarade kunde jag tänka att de inte var hemma. Nu ringer man på hemtelefon. Svarar ingen så testar man på mobilen. Svarar ingen då blir jag ju jätteorolig. I alla fall blir jag det så vissa saker var bättre förr. I alla fall för hönsmammor.....:-)
Samma här, mormor och morfar i Dalarna. Vi fick beställa Väsa tre-fem :-)
Folk tror att man är född närmare medeltid än nutid när man berättar om telefonerandet förr.
Sen fick man inte glömma att "ringa av".
Skaffaren: Mormor och morfar bodde nära Söderbärke men jag vet inte vad mamma beställde för nummer. Ibland känns det som om man levde på Hedenhös tid. Det har ju hänt en del inom tekniken sedan man var barn.....:-)
Vågar ibland knapps säga hur det var, för de unga är det ju hedenhös: Pappa väntade på samtal i timmar, de skulle ju beställas om det var till en annan stad.. Grannen hade ingen telefon, kom till oss och ringde. Vi hade nummer 417, mamma sa fysjutton..
Solveig: Vi är nog ena riktiga dinosarier. Unika och speciella.....:-)
Skicka en kommentar