Piss och skit och senapsgas

Livet blir aldrig som man tänkt sig. Det är det nog många som kan skriva under på.

När jag skilde mig för tretton år sedan hade jag önskningar om att träffa någon som verkligen älskade mig för den jag är. Det har slagit in. Jag hade även önskningar om att få fortsätta att jobba med mitt företag och att utveckla det ytterligare. Det gick ju inte så bra, kan man säga. Kroppen ville inte.

Något som inte ens fanns i min fantasi var att jag skulle bli fattig, att jag en dag skulle sitta här och inte veta hur jag skulle få ihop till det nödvändigaste. Var det något som fd maken gav mig så var det ekonomisk trygghet.

Jag hade hoppats att få kunna resa lite grand, att få bli gammal på ett värdigt sätt. Som vi lever nu är inte värdigt. Det är något jag inte unnar en endaste människa. Visst har jag kärlek, men det betalar inga räkningar.

Idag är det en riktigt deppardag. Jag har räknat ihop räkningarna och inser att vi går back med nästan tusen spänn den här månaden. Jag vet att det var fel av mig att beställa den där boken jag önskade mig. Bilskatten ska betalas den här månaden. Jag vet att vi egentligen inte har råd att ha bil. Men vi har testat utan och det vill jag inte göra om. Så hur ska man göra för att klara det här? Sluta äta? Det är klart, man har några fettvalkar att ta av.

Just nu känner jag mig väldigt obstinat, vill bara strunta i allt. Ska det gå åt helvete så får det väl göra det med flaggan i topp!