Utslagen Cicki

Sambons brorsbarn är i Sverige igen. De fick smak för det när de var här vid årsskiftet och längtade tillbaka till sina svenska syskon. De har nu varit här i drygt två veckor och i lördags var det dags för oss att träffa dem. Vi hade planerat en picknick på vårt fina utflyktsberg och friluftsmuseum. Men naturen råder man inte över. Det har varit sol och värme i många, många dagar, men......i lördags så regnade det. I alla fall lite för många droppar mitt på dagen, precis när vi skulle picknicka. Så det fick bli en inomhuspicknick. Vi hade gjort grekisk sallad med tzatziki och bröd som jag bakat på morgonen.

Det var alltså vi, Rosanna och Nick, sambons äldsta son Micke, Madde och Ali och världens vackraste Melina. Det blev rätt intensivt, både folkmässigt och språkmässigt. Jag tappar lätt orden när jag pratar svenska. Det är inget mot vad jag gör när jag ska prata engelska. Ali har jag inga språkliga problem med. Vi pratar någon sorts hemmagjort svengelska nu för tiden. Och fattar ingen av oss så skrattar vi och tar om det. Men inför de amerikanska brorsbarnen blir jag spänd och trasslar in mig i krångliga meningar och förklaringar och känner mig mer eller mindre dum i huvudet som inte får det att flyta. Eftersom jag egentligen vet precis vad jag ska säga och sällan eller aldrig har problem med språkförståelsen. Men att sedan får det ur mig är problemet.

Det är nog en del av det som gjorde att jag mer eller mindre var utslagen på söndag förmiddag. Vi skulle träffa Nick och Rosanna igen för att kunna visa dem vårt vackra berg. Jag vaknade av en dundrande huvudvärk. Gick upp och tog två Alvedon och kröp ner igen. Tänkte att om jag gav tabletterna en chans att verka så skulle jag snart vara okej igen.

Men så blev det inte. Vi klev upp och huvudvärken höll i sig. Sambon gissade på kaffeabstinens eftersom vi inte druckit kaffe på kvällen. Jag höll med om att det kunde vara så och bäljade i mig en kopp java. Det hjälpte inte. Efter att försökt komma igång utan att lyckas, så var det bara att fråga sambon om han kunde ta guidningen själv, så jag kunde få krypa ner igen. Han fixade en fikakorg och for iväg för att träffa ungdomarna. Jag sov i tre timmar till. Vilket tydligen behövdes. Jag var inte helt OK efter det heller, men bättre i alla fall.

På kvällen skjutsade vi ungdomarna till deras ena syster där de skulle sova. Vi stannade där och fikade och beundrade deras vackra hus och omgivning. På tisdag ska vi ses igen och på torsdag åker de hem till New Jersey igen.

Min "kollaps" var nog en kombination av att jag sovit alldeles för lite och alldeles för illa under värmeböljan och ansträngningen som blev på lördagen. Ibland blir jag så trött på kroppen som inte vill hänga med som förr. Men det är väl bara att vänja sig och acceptera att det är så numera.