Förr var jag en väldigt social person. Jag hade alltid mycket folk omkring mig, både privat och i arbetet. Jag älskade verkligen att ha det så. Jag engagerade mig mycket i andra människors liv och försökte ställa saker och ting tillrätta för dem. Det var en del av mitt föreningsengagemang att hjälpa till med sånt som krånglade. Jag trivdes med att ha det så och när jag lyckades hjälpa någon annan så mådde jag oerhört bra av det.
Det livet gjorde på sätt och vis att jag är där jag är idag. Jag brände mitt ljus i bägge ändar, skulle man kunna säga.
Idag är jag näst intill osocial. Fast det är lite fel uttryck. Det är väl mer så att jag inte längre orkar att vara social. Jag nästan skyr telefonen som pesten, i alla fall om jag måste lyfta luren själv och ringa upp någon. Ringer någon till mig så kan jag prata på rätt länge och tycka det är roligt. Oftast har jag rejält ont efteråt i telefonarmen (jag vet att jag borde ha ett headset, använder högtalaren ibland) och jag är slut i huvudet av att koncentrerat mig på samtalet. Många gånger slutar samtalet med att jag lovar att ringa tillbaka nästa gång. Vilket jag inte förmår mig att göra. Är det en person som känner mig väl så bryr sig h*n inte, utan ringer själv även nästa gång. Är det någon som inte känner mig, så blir den personen ledsen eller sur och så kanske den bekantskapen rinner ut i sanden. Det handlar inte om att jag inte tycker om den personen. Det handlar om att jag inte orkar.
Likaså när det gäller träffar. Någon säger, vi kan väl ses och ta en fika någon dag. Visst, säger jag och vet att så blir det inte. För jag orkar inte företa mig det. Jag har fullt sjå med att orka vattengympan en gång i veckan och mina väninneträffar en gång i månaden. Vattengympan är inte bara gympa utan en social kontakt, en mycket trevlig sådan. Alldeles på lagom nivå för mig. Inga krav på engagemang utan vi badar ihop, pratar lite och går var och en till sitt.
Likaså är det med mina väninneträffar. Där känner vi verkligen varandra och vi är lika sociala/osociala av oss så det känns också väldigt kravlöst. En vänskap som passar mig perfekt.
Nu för tiden trivs jag bäst när jag får vara hemma för mig själv. Ja, sambon finns ju där också men han är inte så krävande och han vet när jag vill dra mig undan. Jag vill helst bara gå hemma och "polymasa" för mig själv, sy lite, läsa lite, spela lite datorspel eller lägga mig att vila en stund. Kanske baka lite eller laga någon god mat. Om jag har lust och ork vill säga. Bloggen och datorvärlden är perfekt för mig. Där kan jag "umgås" med folk på mina egna villkor, vilken tid på dygnet jag själv vill.
Det är rätt konstigt hur man kan gå från att vara en supersocial person till att nästan bli en ensamvarg. Det är ju tur att jag trivs med mig själv, för det gör jag. Jag är mitt eget bästa sällskap. Det är ju tur ändå att jag inte blivit asocial, för det hade varit skrämmande.
Antingen – eller
5 timmar sedan
11 kommentarer:
Åhhh vad jag känner igen mig!!!! Och det enda jag kan säga är att det är smärtan som suger kraften ur en! Mina riktiga vänner vet hur jag är, värre är det med släktingar (t.ex. min pappa och farmor) som vägrar förstå. Som tror att det är något personligt som gör att jag inte hör av mig...men det är inte det minsta personligt, jag bara oooorkar inte.
Trebarnsmamman: Precis så är det. Smärtan tar musten ur en. Idag har jag varit yr i huvudet för att jag haft så ont i ryggen. Jag tjurar på (som du) och tar inget smärtstillande på dagtid om jag inte absolut måste. Jag har sovit en stund på värmedynan och det hjälpte lite grand.
Jag är också osocial! Förut var jag mera social men jag vet inte vad som har hänt. Nu trivs jag bäst hemma med familjen. Men när vi åker hem till Finland blir jag social igen och flänger runt och träffar mina gamla goda vänner :-). Resten av året är jag osocial och för det mesta tycker jag att det är helt ok, även om jag ibland önskar att jag vore mer social. Men jag orkar liksom inte.
Annika: För mig är det också helt OK att vara osocial. Jag bekymrar mig mest för att mina vänner ska bli arg på mig om jag inte orkar umgås med dem.
Visst är det märkligt hur det kan bli? Själv jobbade jag inom ett yrke förut där jag hade kontakt med folk hela dagarna, ibland innebar det att försöka lugna ner ett 50tal uppretade människor, idag kan jag inte förstå att jag faktiskt stod pall mitt i det hela... Jag visste aldrig hur dagarna skulle bli och jag älskade det.
Numera blir jag störd om jag inte har rutiner och ibland t.o.m. fly förbannad om någon försöker rucka på mitt planerande.
Social är jag i omgångar, får jag inte min egentid blir jag smått som en ilsken terrier, för mycket folk för länge gör mig stressad.
Mina vänner vet hur jag är, att ibland drar jag ur telefonerna, nu när jag har torpet så drar jag helt sonika ut dit, lägger mobilen inomhus och sätter mig utomhus och bara är. Jag laddar batterierna, kan man säga, tror alla behöver det ibland.
Numera försöker jag få till en "lagom" mix av folk och ensamhet, men det är en konst i sig...
För övrigt, jag tror dina vänner förstår dig, är de riktiga så gör de det och då finns de där, så är det bara :)
Hrm... Och herrejösses, det var inte meningen att skriva en hel blogg som kommentar... Jag måste lära mig att bli mer kortfattad!*bankar sig själv i huvudet och ler generat*
Shirouz: Din kommentar var alldeles lagom lång och fint beskrivet. Jag kände igen mig i mycket. Speciellt det där med rutiner och att de inte får rubbas. Det är kanske så enkelt att vi fått vår beskärda del av sociala kontakter innan och måste få vila oss efter det.....:-)
Känner igen mig så mycket. Har några få vänner sen gymnasiet som jag träffar regelbundet, om än inte speciellt ofta. Har även hittat några till som jag kan utöva mitt fritidsintresse med. Ett par av dom känner till mina problem, andra vet inte något och jag får chans att "börja på nytt" och berätta vad jag själv vill. Ta det i min egen takt.
Fick helpension i våras och försöker hitta någon sorts liv som kan fungera framöver, det är ju trots allt en omställning från tidigare halvpension och egenföretagare.
Tack för ett bra inlägg :-)
Magalös: Först vill jag välkomna dig hit.
Vi verkar vara flera som känner det på samma vis. Det kanske är så att vi lever ett för stressigt liv numera vilket en del av oss inte klarar av.
Att gå från arbete till pension är en historia för sig. För mig tog det flera år att anpassa mig till mitt nya liv. Jag var också egen företagare. Är man det så har man inte ett arbete utan det är mer ett kall som man utövar nästan hela dygnet, känns det som,
Hoppas du tittar in fler gånger och lycka till med ditt nya liv.
Alla är vi olika, och jag är som du - och tydligen många av kommentatorerna. Det är skillnad på att vara asocial och osocial. Personligen tycker jag det är sunt och starkt att inte alltid behöva ha en massa människor omkring sig. JAg har några vänner som aldrig är ensamma, och då menar jag precis det. De ser till att bjuda in folk, hitta på saker och ting, göra allting alltid tillsammans med make/maka. Jag lägger inga värderingar i det, men jag kan lite elakt fundera på vad som händer om de blir ensamma. Livet har ju en förmåga att styra och ställa som det - och inte vi - vill. Tänk om ens partner rycks bort och du är van att ALLTID ha honom/henne vid sin sida.
Jag tycker också som du att när jag väl (motvilligt) klarat av de där samtalen och gått på de där träffarna tycker jag att jag har haft roligt och trevligt. Så det är nog bra att släpa sig iväg ibland.
Jag tror som vanligt att blandningen är bäst, för mycket av det ena eller andra är inte bra. Men att kunna vara stark i sig själv och tycka om sitt eget sällskap ser jag inga nackdelar med. Bara man inte blir asocial.
Kesu: Jag har också några vänner som ständigt måste vara i farten och ha folk omkring sig. Speciellt en som sedan hela tiden beklagar sig över hur slut hon är. Vi har försökt säga åt henne att det kanske vore lämpligt att ta det lugnare. Men det klarar hon inte. Undrar hur dessa människor mår inombords egentligen? Och som du säger, vad händer om de blir ensamma vid något tillfälle i livet? Jag var ju så hektiskt förr men då mådde jag inte heller bra utan fyllde mitt liv med människor för att slippa känna efter hur jag mådde. Jag älskade inte mig själv. Idag gör jag det och trivs med att vara lite lagom osocial.
Skicka en kommentar