Att sambon är mitt livs kärlek, tror jag de flesta av er förstått. Dessutom är det ömsesidigt, vilket inte gör saken sämre. Jag trodde aldrig att man skulle kunna uppleva så mycket kärlek. Speciellt inte efter femtio års ålder. Att man kunde bli kär i den åldern var väl det väl inget ovanligt med. Men att uppleva en passion på ålderns höst kändes mer konstigt. Men så blev det i alla fall.
Sambons och mitt förhållande har innehållit passion ifrån första mötet. Så att vi flyttade ihop direkt kändes fullständigt naturligt. Det var inte enkelt, inte ens från första dagen. Det fanns en tonårsdotter boendes hos sambon. Henne ville jag bli vän med. Innan ens första året var till ända, fanns det även en tonårsson boende i familjen. Till viss del behandlades jag (förmodligen omedvetet) som en inkräktare. Tonårssonen sa till och med en gång att det var mitt fel att hans mamma och pappa inte kunde börja om igen. Trots att skilsmässan låg mer än tio år tillbaka i tiden och att sambon absolut inte kunde tänka sig att börja om med sina barns mor. Min dotter ville inte acceptera sambon från början. Min son frågade ständigt om sambon var snäll mot mig, för han var orolig för sin mor. Så småningom kom det även en tonårig flickvän med i bilden, som bodde hos oss under långa perioder.
Passionen innefattade inte enbart en massa kärlek. Den innefattade även passionerade gräl. Gräl som innehöll saker som jag aldrig trodde jag själv skulle kunna göra. Jag som levt i ett mer eller mindre känslolöst äktenskap i nästan tjugofem år. Helt plötsligt låg alla känslor på ytan och ville ut.
Jag kastade porslin med jämna mellanrum. Alltså inte i soporna, utan på golv och mot väggar. Jag vet inte hur många gånger jag packade väskorna för att flytta. Jag till och med skruvade isär mina möbler för att släpa dem med dem. Stundtals så tog jag bilen och körde och körde och grät. Men varje gräl slutade med att vi talade om för varandra att vi inte kunde leva utan den andra och så försökte vi ett tag till. Tills nästa gräl.
Till slut insåg vi att så här kunde vi inte fortsätta. Vi ville verkligen leva ihop, men inte på här viset. Så vi vände oss till en familjeterapeut och träffade en underbar människa. Hon var mycket förvånad över att vi klarat oss så länge, med alla dessa ingredienser. Hon var imponerad av styrkan och viljan i vår kärlek. Hon lät oss prata ut om allt. Hon fick mig att förstå varför jag kände mig vilsen, när någon satte sig på min plats i köket eller vid min dator. De sakerna var de enda saker jag kände var mina. Trots att mina möbler fanns runt om i lägenheten. Men känslan av att jag var en inkräktare satt så starkt hos mig, att jag hakade upp mig på dessa två stolar.
När vi fått pratat ut om allt så var det dags för nästa steg. Att lära oss att kommunicera med varandra på ett bra sätt. Till en början fick vi gräla hos henne med henne som bollplank där hon analyserade våra ord och känslor. Vad vi egentligen sa för något till varandra. Och hur vi sa det. Det slutliga steget var att lära sig att ha en rak kommunikation, utan gräl. Allt detta tog ett och ett halvt år med besök nästan en gång i veckan. Det tog lång tid, men var värt varenda minut.
Vi klarade det. Vi bestämde oss även för att flytta, så fort vi blev ensamma. Vi behövde bygga upp något nytt ifrån början. Något som bara var vårt.
Det har fungerat perfekt. I oktober var det tre år sedan vi flyttade hit. Det har inte varit ett endaste gräl under de åren. Möjligtvis någon lätt irritation som vi rett ut på en gång.
Den här hösten har varit jobbig både för mig och sambon. Det har varit en massa olika jobbiga saker. Barn som flyttat utomlands, Totte som avlivats, trasig bil och dålig ekonomi, min eskalerande värk, oro inför en sjukdomsutredning som tar tid och en massa annat. Sambon har en depressiv ådra, vilken har fått blomma ut denna höst. Han har vänt på dygnet helt och hållet. Varit vaken på nätterna och sovit på dagarna. Vilket naturligtvis påverkat även mig. Det tror jag märkts här i bloggen.
Vi är väldig känsliga för varandras sinnesstämningar och det kan lätt bli onda cirklar av det. Så igår brakade det lös ordentligt. Skillnaden var nu att det drogs inte upp en massa gammalt utan mitt i grälet fanns det något konstruktivt. Det här ska vi lösa! Vilket vi också gjorde, innan sänggåendet. Idag känns allt mycket bättre och på något vis så var det bra att vi rensade luften.
Nu ska vi jobba bort de onda cirklarna och börja bygga positiva ringar istället.
Rosa kontrast till grå betong
12 timmar sedan
14 kommentarer:
Hej
Som jag skrev i går, njut av varandra.
Maken och jag firar 20 härliga år idag och vi njuter =)
Må väl på er
Eva
Eva: Detsamma.....:-) Förhoppningsvis kommer vi också att fira tjugo år tillsammans någon gång i framtiden....:-)
Vad glad jag blev av att läsa det här! Ni har så mycket fint tillsammans. Dessutom skulle du lika gärna ha kunnat skriva om mig och min man, så mycket känns igen. Ni kommer alltid, alltid att vara tillsammans. Precis som vi. =) Många kramar
/June
Tack June. Det är klart att både ni och vi kommer att vara tillsammans alltid....:-)
Tänk va! Jag blir så glad och varm i hjärtat när jag läser det du skriver! Så himla härligt att ni tog hjälp utifrån och bara vägrade gå under av allt gräl och stök runt omkring er! Att flytta, att bygga något nytt och eget är nog en viktig ingrediens. Om man har möjlighet förstås. Att bygga ny relation när man levt och har barn sen tidigare är inte helt enkelt. Positiva ringar, det låter helt klart mycket, mycket bättre än onda cirklar!
Här har kastats en del porslin också, av mig. Jag har ett himla humör, tyvärr........
Kämpa på, Cicki! Ni verkar som gjorda för varandra och passion, det är inte alla som får uppleva det!
Och du! Det BLIR ju jul ändå, julpyssel eller inte!
Varm, varm kram!
Cina: Du är bäst....:-) Kramelikram.
Oj det har varit turbulent medan jag legat på sjukan och ömkat mig själv. Jag fick skrämselhicka när jag började läsa din blogg och så helt plötsligt var sidan borta, vad har hänt? Blev lättad när jag hittade dig och fick klart för mig att ni lyckats att reda ut det hela.Känslorna kan svalla över och det blir lite för mycket av allt, jag har blivit en jäkla lipsill. men jag har inte kommit till självömkan, det hoppas jag slipper.
Ta väl hand om er, var rädda om er kärlek vårda den väl. För det är nu i nuet ni kan njuta och drömma om en framtid. Låt den bli en ljus framtid för er två tillsammans
Biggan: Ja, du har ju en viss insikt om hur turbulent det kan vara här. Skönt att du är hemma igen. Att du blivit en lipsill är väl inte så konstigt. Sorgen efter Roger måste få ta sin tid. Var rädd om dig. Kram
Bra där. Då kanske man kan börja tro på kärleken igen? =)
Nä, men det är väl så att när man väl har hittat sin stora kärlek så är det nog så, som det gamla slitna ordspråket säger: kärleken övervinner allt. Om inte allt, så kanske det mesta, i alla fall?
För jag kan tänka mig att den är värd att kämpa för.
Själv har jag nog aldrig varit riktigt kär, trots två längre förhållanden och fyra ungar.
Nu lever jag ensam och stormtrivs med det. Men jag har ju inte fyllt femtio än (nästa år smäller det till i 50-års tändhattarna) så man vet ju aldrig... han kanske står där vid kassan i affären när man minst anat det. Eller var man nu hittar honom, han med stort H.
Det är hur som helst, alltid så jäkla härligt att höra att den finns. Lycka till med allt, bägge ni två.
Kram
Ojojoj, kommer att bli kanon och en sådan jul som ni vill ha. Kastade porslin förra gången jag med, men som det verkar gör jag inte det nu...
Har man kommit så långt som ni har gjort så kommer man precis hur långt som helst. Stora kramen!
Det där kommer att bli bra, finns viljan och hoppet och kärleken så finns allt, eller hur?
Själv måste jag tillstå att jag aldrig kastat något i väggen, jag skyller det på min smålänningshet som förbjuder mig att ens tänka på att göra det.
Men, nog fan skulle det kännas skönt att göra det någon gång. :)
Helene: Både före och efter skilsmässan så var jag övertygad om att någonstans i världen skulle det finnas en kärlek åt mig. Tur att han inte var så långt borta. Tänk om min soulmate bott i Kualalumpur....:-)
Spader: Vi har nog haft våra hundår redan. Tänk när jag kastade en stor glasform full med nygrillad kyckling. Vet du vad älsklingen gjorde. Han åkte och köpte en ny form....:-)
Shirouz: Jag valde ju vad jag kastade....:-) Nej så var det inte. Jag höll på att dö när M kastade en av sin mammas gamla vackra glasassietter, från sjuttiotalet, som vi hade dussinet fullt av. Nu har vi bara elva av dem. Jag gav mig mest på Ikeaporslinet.....:-)
Trots alla svårigheter ni har haft så känns det här inlägget så positivt och konstruktivt. Ni vårdar verkligen er kärlek, och starkt av er att ta hjälp av en terapeut! Vilken tur att ni fick en som ni fungerade med.
Kram till både dig och sambon!
Christina: Det är konstigt men trots allt som varit så kan jag inte tänka mig att leva utan M. Han säger samma sak och vi är noga med att visa både i ord och handling hur mycket vi bryr oss. Det har vi faktiskt alltid gjort, även under de bråkiga åren. Hon var helt fantastisk denna terapeut. Mycket medmänsklig.
Skicka en kommentar