Sambon och jag är väldigt historiskt intresserade. Därför har vi som toalettlektyr en hög av tidskriften Populär historia. Vi har fått ett antal gamla årgångar av en god vän. Det är ett alldeles ypperligt tillfälle för lite historisk förkovran när man har en längre sittning.
Igårkväll stötte jag på en artikel jag reagerade på. Det handlade om humor på medeltiden. En forskare har studerat humorn från den tiden. Han hävdar med bestämdhet att det fanns gott om humor då. Oftast ironiserade man över kyrkans män.
Andra har tidigare sagt att medeltidsmänniskan inte hade kapacitet att tänka abstrakt och se saker från olika vinklar. Alltså kunde man inte ha humor på grund av detta. Men som sagt var så forskas det i ämnet och ska nu bevisas att även medeltidsmänniskan hade kul.
Det som förvånade mig med denna artikel var hur jag själv tänkte. För det första har jag nog aldrig ens ställt mig frågan om humor för flera hundra år sedan. Mer har jag nog tänkt att självklart hade människor kul. Jag är helt övertygad om att så länge människor funnits så har även skrattet funnits. Och är det något som är intimt kopplat till humorn så är det skrattet. Kan man skratta så har man humor. Eller tvärtom.
Även stenåldersmänniskan borde ju haft kul. Troligtvis åt helt andra saker än vad vi har roligt åt, men ändå. Jag har svårt att tänka mig att stenåldersbarnet inte kunde lägga upp ett porlande skratt då och då, precis som alla nutidsbarn gör. Även om man då måste ha varit mer fokuserad på ren överlevnad, så borde man ju haft ett utrymme för skratt och humor.
Jag kan inte tänka annat, för hur skulle man annars kunna överleva. Överlevnad handlar ju inte enbart om mat och värme. Det måste även handla om skratt och glädje. Annars hade alla gått under och vi hade inte funnits.
Färgglatt under fötterna
51 minuter sedan
9 kommentarer:
Håller helt med! Har mycket svårt att tänka mig att man inte skämtat och skrattat i alla tider. Vi lär oss genom lek, och lek är glädje och en del i leken är just skämt och bus. Detta gäller både djur och människor.
Trebarnsmamman: Det är så jag också tänker. Hundar skrattar ju t ex så varför skulle inte stenåldersmänniskan göra det.
Va? Skrattar hundar?
Annela: Har du aldrig sett det? De skrattar ju inte som vi gör men ett rejält leende kan en del av då få till i alla fall....:-)
Hm. Det var något att fundera på! Jag tänker lite som du, att skratt och glädje väl alltid har funnits, liksom gråt och sorg.... Har för övrigt inte reflekterat över detta tidigare... Intressant!
Kram!
Kul inlägg! Jag har aldrig funderat över detta. Självklart har det funnits humor i alla tider. Hur skulle vi annars kunnat överleva som "ras" ??
Cina: Som jag skrev så har jag heller aldrig tidigare reflekterad över detta utan bara tagit för givet.
Lisette: Jag tror inte heller att man kunnat överleva som ras utan glädje och andra sinnesuttryck.
Skrattet har alltid funnits! Jag kan inte tänka nåt annat. Vem skulle i så fall ha "upptäckt" humorn tror ni?
MonaLisa log ju i alla fall....
Moster Ma: Det måste ha varit så, eller hur.....:-)
Skicka en kommentar