Jag håller på att röja bland all min handikapplitteratur. Det känns. Det är mer än tjugo år av mitt liv som ryms bland alla dessa skrifter. När jag var yngre kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle vara en föreningsmänniska. Jag hade fel.
Jag gick med i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, för att få träffa andra föräldrar i samma situation. Det var så det började. Inom ett halvår var jag invald i den lokala styrelsen som sekreterare. Den rollen var lite som spindeln i nätet, så det var bara att ge järnet. Det var så roligt. Samtidigt behövde jag inte tänka på våra egna problem. Jag fokuserade i stället på allt annat. Det var mitt sätt att fly verkligheten. Samtidigt mådde jag bra av det och fick det att fungera hemma av bara farten.
Engagemanget utvecklades sig till fler olika roller. Så efter några år hade jag flera åtaganden i riksorganisationen. Då var det verkligen hela mitt liv. Jag levde med funktionshinder hemma, på fritiden och så småningom även som arbete.
Så nog känns det att sortera i allt detta. Där finns uppsatser från både grundskolenivå och högskolenivå, uppsatser som jag fått för att jag varit med och stöttat och givit information till författaren. Varje sådan uppsats värmer mig i hjärtat. Att andra velat skriva om funktionshindret som var smutskastat under så många år.
Där finns även alla häften som innehåller arbetet vi lade ner för att förändra situationen för barn med Damp/Adhd. Det är litteratur från vårt samarbete med alla nordiska länderna. Det finns en hel hög med broschyrer som blev inköpta till mitt företag för att delas ut. Vad gör jag med alla dem? Jag kan inte kasta en hel hög med fina, fortfarande aktuella broschyrer. Jag får kolla med min gamla lokalförening om de vill ha dem.
Varje bok och häfte har sin egen historia och sina egen minnen. Minnen om kampen hur vi la grunden för omhändertagandet som finns idag. Kampen för att förändra skolans syn på vår barngrupp. Kampen för att göra funktionshindret synligt.
Hur ska man kunna sortera bland sådana minnen? Det går inte, det insåg jag igårkväll. Jag får göra så gott jag kan. Resten får hamna i en bananlåda på vinden. Mina barn får kasta det när det väl är dags. Själv klarar jag det inte.
Dagens ord 153
11 timmar sedan
10 kommentarer:
Jag beundrar Dig för detta arbete!
Tack!
Moster Ma: Tack. Som du själv vet så var det ett fantastisk arbete att få jobba med dessa barn och deras föräldra och känna att man var med och byggde ett stycke historia.
Absolutely faboulous... På min ära... kidsen ska väl också ha litet att bläddra i och minnas! KRAM!!
Spader: Får dottern tag på det först så kastas det. Får sonen tag på det så sparas det. Han hedrar alla gamla minnen. Hon lever i nuet....:-I
Så viktigt och bra jobb! Det är eldsjälar som får utvecklingen att gå framåt, fanns det inte sådana som du skulle vi stå still.
Det är så viktigt att vi engagerar oss i barnen...och probelmen ! Jag tycker det är lite konstigt att inte alla föräldrar inte är med...oavsett vad det gäller ! För kidsen är ju det bästa vi har !
Och jäklar vilken läcker bag du sytt ! Får så mycket inspiration då jag kikar på dina fina alster...
Hoppas allt är väl med dig ! Här har jag mest njutit i solen...hihi !
***
KRAAAM EVA
Ja, jag beundrar också allt arbete du har lagt ner.
Så mycket minnen och handikapphistoria i den bananlådan!
Just ja, jag skulle ju höra med dig om du inte hade kvar nåt av de tjocka dalahästarna ? Tyckte väskan var så läcker... Gör inget om det är en typ miljökasse eller så...
***
KRAAAM igen från EVA !!!
Tänk vad du gjort.Förstår att det är omöjligt att göra sig av med den dokumentationen.Du måste känna en otrolig stolthet och heder för vad du gjort.Låt det ligga som bomull vid ditt hjärta.Kram Lena
Shirouz: Handikappvärlden består av eldsjälar. När man läser historiken om hur t ex habiliteringar kom till så var det föräldrar som startade upp det. Det kanske kan bli ett inlägg om den historiken. Man kan tro man pratar artonhundra kallt men vi behöver inte gå längre tillbaka än till sextiotalet.
Eva: Visst är det knepigt att det är så. Föräldrarskap är ju en gåva som man ska förvalta ordentligt.
Du inspirerar mig också med alla dina härliga idéer. Jag berättade för dottern om dina koppar som du köpt och gjorde så läckert med.
Jag har lite tyg kvar men har just nu dålig koll på om det överhuvudtaget räcker till något. Du skulle ju ev kunna få det som är kvar få se om du kan hitta på något med det. Återkommer när jag kollat.
Christina: Ja det är massor med minnen. Hittade fem kvarvarande exemplar av min egen bok så du kan köpa en. Självklart med dedikation.....:-)
Lena: Ja, jag är verkligen stolt över vad jag varit med om att göra. Det känns faktiskt som att det varit den meningen jag haft med mitt liv. Det känns bra att tänka den tanken.
Skicka en kommentar