Så möttes vi

Gammelmamman skrev ett inlägg om hur hon och hennes älskade träffades. Hon skickade samtidigt iväg en liten utmaning att den som ville skulle skriva om hur hon/han träffade sin älskade. Här kommer min historia.

-97 skildes jag från mina barns far. Vi hade levt tillsammans i nästan tjugofem år. Tyvärr var allt för många av de åren dåliga. Men på grund av en massa omständigheter kom vi oss helt enkelt inte för att dela på oss tidigare.

När vi skildes flyttade jag iväg ca fyrtio mil för att få en chans att verkligen börja om från början. Även min jobbsituation gjorde att jag flyttade närmare kungliga huvudstaden. Jag levde ett euferiskt singelliv de första åren. Tänk att bara få rå sig själv och göra som man själv ville. Att få stänga sin egen dörr om sig utan krav från någon annan.

Under min singelperiod så chattade jag en del på Aftonbladets chat 30+. På den tiden var det en trevlig chat och jag fick många vänner via den. Jag hade ett nick som blev ganska känt. Till det nicket la jag alltid till en sk "svans" som talade om vad jag tänkte eller kände vid just det tillfället. Strax efter milleniumskiftet satt jag som vanligt där och chattade. Som en "svans" till mitt nick så hade jag lag till ordet "förbannad". Helt plötsligt så dyker det upp en Varghane 39 som undrade vem jag var som stack ut hakan så. Där satt en massa som kallade sig för Läcker blondin, Storbröstad brunett osv. Och så kommer det är en tjej som benämner sig som förbannad. Han blev nyfiken. Jag sa som det var att jag var arg på min dator för att den krånglade. Denna Varghane berättade då att han var datatekniker, så han kunde eventuellt hjälpa mig. Han gav mig några tips hur jag kunde göra och så var det inget mer med det.

Jag blev också nyfiken. Här var en man som gav mig goda datorråd, utan att kräva något i gengäld. Det kändes lite spännande. Jag hade fått hans hotmailadress ifall jag inte klarade av att lösa mitt datorstrul. Jag lyckades inte, men ville inte heller maila om mer hjälp. Några kvällar efteråt så var denna Varghane åter på näten och undrade hur det hade gått med min dator. Jag var tvungen att erkänna att jag inte fixat det. Då erbjöd han sig att komma och hjälpa mig på plats, om jag bodde i Stockholmsområdet. Det gjorde jag ju, så datum och ungefärlig priskostnad bestämdes. Allt verkade mycket seriöst.

Han skulle inte ha tid att komma förrän några veckor senare. Vi bytte ICQ-nummer och fortsatte att ha kontakt den vägen. Så småningom kändes det att vi hade många beröringspunkter som stämde. Vi berättade för varandra om våra barn, våra intressen med mera. När den där datorreparationsdagen närmade sig så kändes det som att vi kände varandra rätt bra, så jag vågade fråga om han ville ha middag när han ändå lagade min dator på en söndag. Han tackade ja, så nu var även det bestämt.

Så kom äntligen den där dagen. Det var rätt pirrigt medan jag väntade på honom. Egentligen visste jag ju ingenting om honom mer än det han berättat. Jag fick ju hoppas på att det var sant, men jag visste ju inte säkert. Så ringde det på dörren och jag öppnade. Utanför stod en liten gubbe. En vansinnigt gullig liten gubbe med ett leende som var så stort att man kunnat knyta ihop mungiporna bak i nacken. Spontant gick jag rätt ut i trappen och gav honom en kram. Han stod och kramade en bukett vita krysantemum bakom ryggen.

Vill ni veta hur det gick. Jodå, vi åt middag. Datorn fixades den tredje dagen. Jag har ännu inte betalat för reparationen. Den fjärde dagen friade han och jag flyttade hem till honom. Vi är ännu inte gifta utan "bara" förlovade drygt åtta år senare. Men det är en annan historia.

Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag att jag fick träffa och älska denna fantastiska man. Han är min älskade, min bästa vän och mitt allt. (Utom mina barn, naturligtvis)