En av mina idoler

Jag har en musiksmak som kanske inte stämmer med min ålder. Men det bryr jag mig inte om. Det jag gillar, det gillar jag. Och dit räknas Pink.

Jag gillar hennes attityd och kaxighet. Det är lite som jag själv var en gång i tiden. Jag har nog rätt mycket kaxighet inom mig fortfarande. Men numera ger det sig mer i uttryck att jag brinner för orättvisor. Tyvärr gör min kropp att jag inte längre klarar av att engagera mig i sakfrågor. Men brinner det gör jag. För både det ena och det andra. Vilket kan ge sig i uttryck att jag vill be folk fara och flyga ibland, eller att jag får en hjärtklappning som gör att jag skakar i hela kroppen. Ni har tur som slipper se mig sån, eftersom det inte syns när jag häckar bakom mitt tangentbord........:-)

"Mormors" goknular

Man blir ju alldeles varm i hjärtat av att se det här.

Storhandling

Idag har vi varit iväg på den månatliga storhandlingen. Samtidigt passade vi på att åka till vår favoritloppis. Vi har rensat ut en del ur garderober och porslinsskåp så vi hade fulla bagaget med grejer som skulle lämnas in. Naturligtvis åkte vi inte tomhänta därifrån heller. Det blev som vanligt lite böcker och några riktigt snygga tyger. Dagen känns väl använd och plånboken blev inte alltför ansträngd, trots att vi köpte rejält med mat också.

Cickis mat- och bakhörna

Igår blev det några potatisar över efter middagen. Eftersom ingen mat får kastas här så bestämde jag mig för att baka potatislimpa idag. Jag kokade några till för att få rätt mängd. Det blev ett underbart surdegsbröd. Saftigt och smakrikt.

Sambon har fyllt år idag. Vi har slutat att köpa presenter, men gör så att den som fyller år får bestämma middagen. Sambon kom inte på något mer än att han ville ha kyckling. Resten fick jag överraska honom med. Efter lite kikande i olika kokböcker så infann sig inspirationen. Jag skulle göra en kycklingwok.

Jag plockade fram några gamla hederliga rotsaker i form av morötter, palsternacka, lök och purjolök. Det medelhavska köket fick bidra med vitlök, vit paprika och spagetti (i brist på nudlar). Från Asien hämtade jag kryddningen. Det blev röd currypasta och curry vindaloo. För den som aldrig använt curry vindaloo så kan jag berätta att den har en liten sötma i smaken och ger en något rundare currysmak än den vi annars använder. Vi använder mest den orientaliska varianten som är starkare än vanlig curry.

Den gamla elektriska woken plockades fram och diskades av. Det var så länge sedan jag använde den att den blivit dammig. Sedan var det bara att strimla, hacka och woka i olika omgångar. Efter att allt blivit klart så avslutade jag med att salta och sätta till lite kycklingfond. Jag hade helst velat ha i lite fisksås, men den var tyvärr slut.

Allt blev väldigt gott även om jag saknade fisksåsen speciella sälta. Sambon var nöjd med sin födelsedagsmiddag. Det var det viktigaste.

Vi avslutade kvällen med att skära upp några skivor ljummen potatislimpa och bre Black Castello på. Det var en höjdare som jag rekommenderar. Det funkar säkert med andra limpsorter också.

Blöt, blötare, blötast

Idag passade jag på att plantera om de sista pelargonerna på balkongen. De sitter numera i vanliga krukor som är bara att lyfta in när det blir för kallt ute.

Eftersom det blir rätt söligt av sånt jobb så tänkte jag passa på att dammsuga av balkongen också. Det blev så fint. Dammsugaren markerade för att påsen började bli full, så jag tänkte avsluta mitt jobb med att byta till en ren dammsugarpåse.

När jag lyfter upp den gamla, så är den dyngsur. Det är också alldeles fullt med vatten i dammsugaren, under där påsen suttit. Tydligen var det blötare i balkongmattan än jag förstått. Jag var glad att vi kostat på oss en dammsugare med överhettningsskydd. Jag hoppas att den hade löst ut om det blivit ännu blötare.

Nu torkade jag ur så mycket som det gick och dammsugaren har sedan stått med öppen lucka för att lufttorka innan jag sätter i en ren påse. Tänk att en alldeles vanlig lördag i september kan bli så äventyrlig.

Livskraft

I våras beskar jag detta Ödesträd hårt. Jag gav bort sticklingar och satte även en egen ny planta. Meningen var att den gamla plantan skulle kastas. Men den fick stå kvar i väntan på att mitt eget skott skulle ta sig.

Och där blev den stående. Jag har skvättat på den lite vatten ibland när den sett för ledsen ut. När vi kom hem från Sundsvall så var den fylld av vita knoppar. Med knotiga grenar och ett glest bladverk så är den hur livskraftig som helst. Inte kan jag kasta den nu. Den får nog leva ett tag till.

Tankar från en medmänniska

Jag känner att jag måste göra en uppföljning på mitt inlägg om hissproblemet och att man behandlas olika om man är svensk eller utlandsfödd. Jag har fått många positiva reaktioner, vilket glädjer mig. Tyvärr så är det fler än jag som upplevt att ursvenskar och invandrare behandlas olika. Det gör mig enormt upprörd och frustrerad.

Jag bor i en invandrartät kommun. Vi är en av de kommuner som tog emot många som arbetskraftsinvandrade på sjuttiotalet. Sedan har vi en hög population av syrianer som invandrat på grund av förföljelser för sin religion. På senare år har vi även tagit emot flyktingar från Irak och andra krigförande länder. Det har gjort att det tyvärr vuxit fram en invandrarfientlig kultur här. Bland annat så har Nationaldemokraterna fått ett starkt fäste och sitter i kommunfullmäktige. Det känns väldigt otäckt för mig.

På grund av vår kommuns sammansättning så ser jag en hel del av problemet jag tog upp i förra inlägget, att man skiljer på folk och folk, så att säga. Dessutom skiljer man ofta på vart ifrån folk har invandrat. Kommer man från forna Jugoslavien så behandlas man bättre, än om man kommer från Irak.

Jag förstår inte varför det ska behöva vara så. Många av dessa människor kommer ifrån krigshärjade länder. De har fruktansvärda minnen i bagaget. Ändå har de haft modet att lämna allt, precis allt, för att komma hit. De flesta är oerhört arbetsamma och tar de mest skitiga arbetena, sådana som "vi svenskar" ofta nedvärderar.

En av mina tvättkompisar kommer från Libanon. Bland annat så sköts hennes pappa ner på öppen gata. De fick fly till en farbror som bodde i en muslimsk del av Beirut. Själva var de kristna, så min granne vågade inte gå ut ensam för hon var rädd för att bli attackerad. Det handlar alltså om en liten skolflicka som inte vågar gå ut på gatan eller gården. En massa sånt har hon varit med om, innan de kom till Sverige. Hon har bott här i över tjugo år och pratar bra svenska. Hon har fyra barn som studerar och är väldigt fina och skötsamma. Hennes man sliter som ett djur genom att jobba på restaurang. Varför ska de ses som sämre människor än vi? Jag fattar inte.

Visst uppstår det problem när det kommer en massa människor hit. Många har krigskador och krigsminnen som kan skapa psykiska problem. De flesta behöver svenskundervisning. Det ska ordnas fram boende till dessa människor. Som det är idag så bor många av de nyanlända inneboende hos släktingar i trånga lägenheter. Bara det fenomenet skapar problem. Kostnaderna för försörjningsstödet ökar.

Men ska vi inte kunna vara så generösa att vi kan bjussa på det? Själva sitter vi trygga i vår lilla bubbla. Om vi tar emot dessa människor så måste vi även se till att de får en plats i vårt samhälle. Och det helst så snabbt som möjligt för att minska problemen. Jag tror vi alla måste hjälpa till på något sätt. Att acceptera och respektera våra utlandsfödda grannar är ett väldigt enkelt sätt att hjälpa till på. Det krävs inte mycket arbete för det. Endast en förståelse för sina medmänniskor. För det är ju det de är, våra medmänniskor.

För några år sedan såg jag ett TV-program hur man tog emot invandrare i Kanada. Där hade man fadderfamiljer som hjälpte till att slussa in den invandrade i det kanadensiska samhället. Det tycker jag låter som en mycket god idé. Varför inte ta efter, på ett eller annat sätt. Jag tror vi skulle tjäna på det i längden, både ekonomiskt och på medmänsklig nivå.