Nu börjas det

Idag är första ansökan och sjukersättning inskickad. Jag säger/skriver första, för jag antar det lär bli ett antal turer innan det är klart. Om det nu blir klart, vill säga.

Vi är ganska luttrade!

Fler barnbarn

Idag är det 100% konstaterat att Melina ska bli storasyster. Vi har vetat om det en tid, men jag har inte velat skriva om det förrän nu. Idag har de varit på ultraljud så nu är det bekräftat.

Det var väl inte riktigt planerat ännu eftersom de fortfarande inte har något ordnat boende och Ali är fortfarande arbetslös. Men den lilla är naturligtvis välkommen i alla fall.

Det är alltid glädjande med sådana här besked.

Smart reklam

Igår på de regionala nyheterna så berättade man att Stockholms läns landsting är snålast i landet med att ge bidrag till barn som behöver glasögon.

Idag meddelar samma nyhetsprogram att Smart Eyes skänker ett par glasögon per år till barn upp till åtta års ålder, om man visar upp giltigt läkarintyg.

Som mamma till två glasögonbärande barn så vet jag hur mycket sådan hjälp betyder.

Smart drag, Smart Eyes.

Sug på den här!

Lördagsnöje

På lördagsnätterna sänder Nian ett underbart musikprogram. Det heter Later with Jools. Det är Jools Holland, en underbar pianist, som bjuder in olika artister till sin show. Det är artister i olika genrer och olika åldrar. Ibland är det kända artister, ibland mindre kända. Det är ett helt fantastiskt musikprogram och jag rekommenderar det varmt, till alla musikintresserade.

Det var via Jools vi kom i kontakt med Sea Sick Steve första gången. Steve är numera en stor idol här hemma.

I lördags var det en tjej med som jag tyckte hade en helt underbar röst, Paloma Faith. Jag har inte hört henne tidigare, men blev helfrälst. När hon sjöng New York så tyckte jag det var kul att höra en annan version än Alicia Keys. När vi googlade på låten så visade det sig att det är Paloma Faith som skrivit den. Lyssna och njut av hennes fantastiska röst.

Som sagt var rekommenderar jag Later with Jools som sen lördagsunderhållning.

Man måste få skratta

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om hur bedrövligt livet varit i olika skeden. Jag hade en egen undring om hur jag orkade. Det har jag fortfarande, men igår kom jag ihåg något som kanske är en förklaring till det. En liten förklaring i alla fall.

Jag var som sagt var aktiv i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Jag var väldigt aktiv både på lokal-och riksplan. Även om det var mycket jobb så var det mycket stimulerande också. Det var fantastiskt att träffa föräldrar i samma situation. Vi hjälpte och stöttade varandra väldigt mycket. Det blev mitt andningshål, tror jag.

Det förekom en hel del bus och hyss och massor med skratt. Jag tror det kom sig av att alla hade det så jobbigt hemma att man ibland var tvungen att få skratta och tanka glädje så mycket som möjligt. Ibland berättade de äldre RBU-medlemmarna att de hade haft liknande hyss för sig när de var yngre. Det var nog ett nödvändigt ont.

Jag kom igår på en sådan där grej som skapade en del skratt efteråt. Det var väl inget hyss precis utan mer ett utslag av min spontanitet och tanklöshet. Vi var några Sundsvallsbor som varit på konferens. Nu var vi på väg hem med tåget. När jag skulle hänga upp min jacka så gick hängaren/hanken sönder. Sömmerska som jag är så har jag naturligtvis alltid ett litet syetui i handväskan. Jag tar fram det och ska börja trä tråd på nålen. Just då kommer konduktören och vill se biljetterna.

Jag lämnar då över min nål och tråd till honom och säger åt han att han ska hålla i det medan jag tar fram min biljett. Jag lämnar alltså inte över grejerna till mina vänner utan till konduktören. Varför vet jag inte. Det roliga är att han tar emot det och står där ordentligt och väntar medan jag plockar fram min biljett. Sedan lämnar han artigt tillbaka sakerna med ett leende. Vi exploderar i skratt. Inte åt konduktören, för han var ju helt underbar. Utan vi skrattar åt mig. Jag är bara sådan. Gissa bara hur så många tokigheter jag gjort i mina dagar. Här hemma brukar vi dryfta om jag har en rörig eller rörlig hjärna. Sambon hävdar med bestämdhet att den är rörig medan jag hävdar att den är ovanligt rörlig........:-)

Samtidigt tror jag att sådana saker och minnen gjort att jag orkade alla de jobbiga åren. Ett skratt förlänger livet och gör att man orkar en stund till.

Lördag i tygens tecken

Idag har jag klippt till en klänning som jag ska ha på en fest om ca en månad. Det är en djupröd taft som skimrar i både blått och guld. Ett enormt vackert tyg. Jag hoppas jag kan göra tyget rättvisa med mitt klänningsval. Det blir lite mönster och lite egna idéer blandat.

Efter att jag klippt och sporrat klart så rev jag ur i klädkammaren. Det är nämligen så att vi har inte plats med vår helkroppsspegel någon annanstans. Den hänger på innerväggen i klädkammaren med all vår återvinning och rotfruktsförvaring framför. Det är en bred 70-tals spegel. Snygg, men för bred för våra hallväggar. Vi har inte haft råd ännu att köpa någon ny spegel. Vi har sett ut en och går och tittar på den ibland. Rätt som den är så ska den i alla fall bli vår.

Jag behöver en helkroppsspegel när jag ska prova på mig själv. Drömmen är ett syrum med mycket hyllor, stor spegel och en provdocka. Det händer att drömmar uppfylls. Spegeln verkar i alla fall vara en uppnåelig dröm.

När jag fixat det där med spegeltillgången så började jag sy lite grand. Jag sydde bystvecken och skulle pressa dem. Jag fick en känsla att jag kanske borde testa värmen på strykjärnet mot tyget innan jag började pressa. Det var en himla tur att jag gjorde det. Provbiten nästan smälte. Det var mer tur än skicklighet att jag gjorde testet. Jag är nämligen rätt slarvig med sånt där och pressar det mesta på högsta värmen. Men man ska ha tur ibland.

Min granne, hon med dolmarna, hade stor röjning hemma idag. Det har gjort att jag fått en rejäl bunt med avlagda gardiner. Det är jättevackra tyger i fin kvalitet. Så kvällen har tillbringats i min sköna fåtölj, med en sprättkniv i näven och Bodyguard på TV:n. En nostalgitripp som hette duga. Trots att jag sett filmen massor med gånger så hängde tårarna i ögonfransarna vid slutscenen.