onsdag 1 juni 2011

Värmande gåva

Idag kom värmedynan som jag fått av vännen Ruta Ett. Jag är fortfarande rörd och tacksam över vilka vänner det finns i landet Blogglandia. Den kommer att bli perfekt till min rygg, som börjar kännas lite bättre, tack och lov.

Allt är bra

Jag skrev här om vår väninna B som vi skulle besöka i måndags och som inte var anträffbar. Fick just mail från väninnan U som pratat med B. Hon är hemma igen. Hon hade ramlat och är nu mörbultad, men för övrigt frisk. Skönt att höra. Nu föll det en sten ifrån mitt hjärta.

tisdag 31 maj 2011

Sitta och göra motveck

Artonhundra kallt, när Telia hade fabrik i Sundsvall, brukade vi skoja med dem som jobbade där. Vi sa att de satt på Telia och gjorde motstånd. Idag har jag inte gjort motstånd. Däremot har jag gjort motveck, 28 stycken!

Jag är en sådan där människa som är bredast på mitten och smalnar av uppåt och nedåt.. Det gör att man måste anpassa klädmodellerna efter det. Nu håller jag på med en murarblus. För att få rätt vidd nedtill och rätt mått upptill så har jag gjort veck. Tio på bakstycket, fem plus fem på framstycket och fyra stycken på varje ärm. Inte nog med det så har jag dessutom stickat ned dem för en snyggare finish. Jag tror nämligen att det är sådana detaljer som avgör hur slutresultatet blir. Jag har även sytt ihop fram- och bakstycken med halsoket. Det ser faktiskt ut som det ska.

Nu är bara resten kvar, sy fast ärmar, ärmavslut, halsslå, knäppslå och uppfållning. Som kronan på verket ska jag leta fram några fina knappar. Det här är kul.

måndag 30 maj 2011

Stressymtom

Man borde inte bryta ihop över en värmefilt som går sönder. Men det var vad jag gjorde. Jag grät och grät och grät. Trösten var att veta att det fanns en massa vänner i Blogglandia som fanns här för mig. Det här gjorde att jag började fundera lite mer över hur jag egentligen mår. Jag upptäckte att jag har en massa varningsklockor som ringt länge utan att jag lyssnat. Jag var ordentligt utbränd för många år sedan. Min fibromyalgi bottnar i en utbrändhet. Nu insåg jag att jag är på väg dit igen. Och att det gäller att bromsa i tid.

Mina "symptom" är jag blir irriterad över minsta lilla sak, jag är spänd som en fiolsträng, jag har mycket värk, jag kan inte koppla av och jag känner mig ruskigt handlingsförlamad. Jag har massor med saker som borde göras, men kommer inte till skott. Ett ok över mig att jag måste sy till försäljning för att se till att det kommer in pengar. Jag har roliga saker att göra, men får det inte ur händerna. Samtidigt blir jag jättefrustrerad av att inte få något gjort. Det blir någon sorts moment 22 eller onda cirklar av det hela.

När nu väninnan U:s och min dag tog en annan vändning så frågade jag om jag fick prata med henne om det här. Vi åkte upp på vårt fina utflyktsberg och fikade. Och pratade och pratade. Hon har också en utbrändhet i kroppen så tankarna var inte främmande för henne.

Sambon och jag har ju under många år levt i en ekonomisk stressituation, som inte är av denna värld. Det tär att ständigt oroa sig för om pengarna ska räcka till eller att oroa sig för att något ska gå sönder.Vi har haft ett antal andra stressmoment som sambons hälsa, krångel med försäkringskassan, utredningar som drar ut på tiden. Plus en massa annat. En del saker har jag nämnt här, en del saker får stanna på min sida av tangentbordet. Min utredning av hjärtat tog på, min hypotyreos (sköldkörteln) har dränerat kroppen på ork och styrka. Jag har det totala ansvaret för hushållet här hemma. Det måste vara så av vissa anledningar. Det är inget frivilligt självpåtagande utan en nödvändighet. Det ansvaret känns alldeles för tungt ibland.

Allt sådant här har gjort att jag mår som jag gör. Jag har försökt hålla en glad mask utåt, medan jag gråtit inombords. Det var mycket skönt att få prata med U om det här. Vi känner varandra så väl att jag kan vara helt öppen med henne. Hon bekräftade mina tankar och vi bollade funderingar fram och tillbaka. Det gjorde också att jag kunde be sambon om ett samtal när jag kom hem. Det blev också ett bra samtal och han undrade hur han kan stötta mig. Vi kom på en del saker. Hoppas nu att det även kan bli så.

Så får jag några fler utbrott här på bloggen så vet ni lite grand om grundorsaken.

Resten av dagen har jag i alla fall ägnat åt lite skoj. Jag har klippt till en skjorta, modell murarskjorta. Det har varit frihandsklippning med blyertspenna och linjal som gällt. Det ska bli intressant att se hur den blir. Jag är väldigt nyfiken.....:-)

Lite otäckt är det

Den här dagen har blivit jättekonstig. Väninnan U och jag skulle ju hjälpa väninnan B med att röja inför en kommande flytt. Det har vi redan gjort fler gånger. Vi skulle ses kl 12.

Jag kom dit först. Ingen B som öppnade och ingen U på plats heller. B har ingen ringklocka så jag bankade på ordentligt, men ingenting hände. Då tog jag mobilen och ringde in. Det tutade upptaget.Jag blev lite lugnare i alla fall. Tröstade mig med att B förmodligen pratade i telefon. Fortsatte att ringa in och bulta på. Upptaget och ingen reaktion. Då ringde jag till U och frågar om hon är på G. Det var hon.

Efter ett tag så dök U upp. Hon berättar då att hon hade försökt ringa B redan på söndagskvällen, men att det tutat upptaget redan då. Nu började vi bli rejält oroliga. B har mycket svår ledgångsreumatism och har problem med sina fötter. Huset är inte till för någon som har svårt att gå och hon sover på övervåningen med en brant trapp att ta sig upp- och nedför. Vi blev oroliga att hon ramlat i trappen.

Vi började släpa runt trädgårdsstolar för att kika in i fönstren för att se om det hänt något. Det lyckades vi inte med. Då gick vi till den grannen som vi vet att hon umgås med, men där fanns ingen hemma. Vi gick över till grannarna mitt emot, men de visste inget. När vi skulle gå till en annan granne så kom det en tonårstjej och gick. Vi frågade henne om hon bodde där och om hon visste någon om B. Det gjorde hon. Hon berättade att förra lördagen när B:s dotter kommit så hade hon hittat B liggandes på golvet. B hade varit helt borta. Dottern hade tagit med B hem till sig, men på kvällen hade hon fått köra in B akut. Så nu ligger B på sjukhuset.

Grannflickan visste inte mer än så. Vi blev ju lugnade av att få veta att B inte låg hjälplös där hemma nu. Samtidigt blev vi oroliga över vad som hänt. Vi var där förra onsdagen och dottern hade kommit på lördagen. Hur länge hade B legat utan hjälp? Vad hade hänt? Blev det för mycket för henne med tankar om flytt från ett hus som hon bott i i 40 år? Tankarna vandrar nu. Har hon fått en stroke eller vad har hänt? Vi la en lapp i  brevlådan med våra telefonnummer, ifall någon av barnen vill höra av sig. Det känns rätt jobbigt just nu.

söndag 29 maj 2011

I snigelfart

Idag har jag inte gjort många knop. Jag har känt mig helt handlingsförlamad, samtidigt som jag varit frustrerad över en massa måsten. Fast visst har jag gjort en del. Pratat ett långt samtal med dottern som gratulerade på Mors dag. Sonen minns aldrig sådana petitesser....:-)

Jag har blivit intervjuad av en psykolog som sköter en del av sambons utredning. Han jobbade tydligen även på en söndag. Jag har haft ett långt samtal med väninnan U om hur vi ska göra imorgon. Vi bestämde att vi ska åka till väninnan B och fortsätta röja, trots att både jag och U har ont. (Mångmamma, jag hör ända hit hur du skäller) Vi känner att vi kan inte svika en god vän som behöver hjälp. Men imorgon får det bli sista gången. Sedan måste hennes barn ta över. Vi orkar inte längre.

Jag har även pysslat med lite blommor innan de kolade vippen. Allt annat som egentligen skulle vara roligare att göra får vänta till en annan dag.

Vad är detta?

Nu vet jag snart inte om jag ska skratta eller gråta. Ikväll pajade videon! Den har trasslat länge men vi har lyckats hålla liv i den med diverse besvärjelser. Men nu ville den inte vara med längre. Fattas nu bara att bilen, den gamla tjockTVn och datorerna pajar.

Jag måste ha varit en mycket elak person i ett tidigare liv, som ska straffas i detta!