Arbete, ingenting för mig.

När man är förtidspensionär, som jag är, så undrar man ibland om man ändå inte skulle kunna jobba litegrand. I alla fall så funderar jag på det. Skulle gärna vilja känna mig fullvärdig igen. Jag kan tänka på, att på sextiotalet höll min mamma på med hemsömnad, samtidigt som hon kunde vara hemma med oss. Det kom en man från en syfabrik och lämnade en hög sömnad som skulle åtgärdas. Ibland sydde hon på fickor på shorts, ibland sydde hon på manchetter på skjortor. Det var olika varje gång. Hon jobbade på en sorts ackord och fick betalt för varje liten ficka eller manchett. Sånt jobb har jag tänkt att jag kanske skulle kunna klara av. För sy det kan jag ju. Men de jobben finns inte idag. I alla fall inte där jag bor.

Men så händer det saker om gör att jag inser att jag har inte kraft för sånt. Som nu när vi haft det jobbigt på grund av Mamma E:s bortgång och sonens besök. Vi har inte gjort speciellt mycket medan sonen varit här. Det har blivit lite mer matlagning, några turer ner på stan och någon promenad i det fria. Fullt naturliga saker som man som frisk aldrig reflekterar över.

Jag har inte orkat. Jag har haft så ont på kvällarna att jag inte vetat hur fort jag ska få lägga mig på värmedynan. Värktabletterna har blivit fler. Jag har känt mig svimfärdig flera gånger. Igår när vi kom hem var det värst. Jag mådde illa, ville bara kräkas, mattsvettades, var svimfärdig, precis som om jag höll på att bli sjuk. Men det var inget mer eller mindre än en reaktion på allt som varit. Jag sov ett par timmar på eftermiddagen. Mådde lite bättre efter det, men innan kvällen var till ända så mådde jag lika dåligt igen.

Efter en natts sömn så känns det lite bättre. Huvudvärk, men inte värre än att det går att bota med några Alvedon. Ikväll är det vattengympa. Känner hur jag längtar till att få kliva ner i det trettiofyra gradiga vattnet. Orkar jag inga rörelser, så mår jag i alla fall bra av värmen.

Jag vet att jag blivit mycket sämre i vinter. Det är ju så med fibro att det går i skov. Jag har inte fått kraftigare värk, men den förödande, dödande värken kommer oftare, med kortare intervaller. Den där andra vardagliga värken som finns varje dag, den har jag lärt mig att leva med. Men den där utslagande värken, som kommer om jag skalar två potatisar eller diskar upp mer än en kastrull, den är hemsk. Den kommer allt oftare. Det är inte kul. Jag blir väldigt ledsen på min uschliga kropp. Men som vanligt så vänjer man sig vid det också. Det är egentligen inte så mycket att orda om. Fast det har jag fått skriva av mig om nu.