Man måste få skratta

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om hur bedrövligt livet varit i olika skeden. Jag hade en egen undring om hur jag orkade. Det har jag fortfarande, men igår kom jag ihåg något som kanske är en förklaring till det. En liten förklaring i alla fall.

Jag var som sagt var aktiv i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Jag var väldigt aktiv både på lokal-och riksplan. Även om det var mycket jobb så var det mycket stimulerande också. Det var fantastiskt att träffa föräldrar i samma situation. Vi hjälpte och stöttade varandra väldigt mycket. Det blev mitt andningshål, tror jag.

Det förekom en hel del bus och hyss och massor med skratt. Jag tror det kom sig av att alla hade det så jobbigt hemma att man ibland var tvungen att få skratta och tanka glädje så mycket som möjligt. Ibland berättade de äldre RBU-medlemmarna att de hade haft liknande hyss för sig när de var yngre. Det var nog ett nödvändigt ont.

Jag kom igår på en sådan där grej som skapade en del skratt efteråt. Det var väl inget hyss precis utan mer ett utslag av min spontanitet och tanklöshet. Vi var några Sundsvallsbor som varit på konferens. Nu var vi på väg hem med tåget. När jag skulle hänga upp min jacka så gick hängaren/hanken sönder. Sömmerska som jag är så har jag naturligtvis alltid ett litet syetui i handväskan. Jag tar fram det och ska börja trä tråd på nålen. Just då kommer konduktören och vill se biljetterna.

Jag lämnar då över min nål och tråd till honom och säger åt han att han ska hålla i det medan jag tar fram min biljett. Jag lämnar alltså inte över grejerna till mina vänner utan till konduktören. Varför vet jag inte. Det roliga är att han tar emot det och står där ordentligt och väntar medan jag plockar fram min biljett. Sedan lämnar han artigt tillbaka sakerna med ett leende. Vi exploderar i skratt. Inte åt konduktören, för han var ju helt underbar. Utan vi skrattar åt mig. Jag är bara sådan. Gissa bara hur så många tokigheter jag gjort i mina dagar. Här hemma brukar vi dryfta om jag har en rörig eller rörlig hjärna. Sambon hävdar med bestämdhet att den är rörig medan jag hävdar att den är ovanligt rörlig........:-)

Samtidigt tror jag att sådana saker och minnen gjort att jag orkade alla de jobbiga åren. Ett skratt förlänger livet och gör att man orkar en stund till.