Diagnos eller inte

Ikväll så diskuterades det igen på nyheterna om för och emot neuropsykiatriska diagnoser. Eller rättare sagt så var det mest emot diagnos. Man målar upp ett skräckscenarie om hur utstött och ensamt ett barn med en sådan diagnos kommer att bli. Man tar till och med upp hur svårt det kanske kan bli att få ett arbete, när man är vuxen, om man fått en NP-diagnos som barn.

Jag blir lika upprörd varje gång jag hör liknande diskussioner. Så länge som media och andra målar upp dessa diagnoser som det värsta som kan hända en, så kommer det också att vara så. Det blir en sorts självuppfyllande profetia. Andemeningen blir att det är något fult och skamfyllt att få diagnosen ADHD, ADD, Asperger, Tourette och likande. Varför blir det så? Varför skulle det vara så hemskt att få någon av dessa diagnoser?

När ett barn blir utrett så är det viktigaste att ta reda på vad som är barnets starka och svaga sidor. Detta för att kunna ge så adekvat hjälp som möjligt. Det är grundtanken med en utredning. Att det ofta då följer med en diagnos är egentligen av underordnad art. Men ändå nog så viktigt. Man får ett ord att sätta på det som är annorlunda.

Jag tycker att det är fel att ett barn måste ha en diagnos bara för att skolan ska kunna söka extra pengar till stödundervisning. Tyvärr är det så idag. I mitt drömscenarie, i en perfekt värld, ska man få hjälp och stöd med det man behöver, utan diagnoser. Fortfarande behövs även då en ordentlig utredning för att veta vilka resurser som behövs.

Ett barn som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder sticker ofta ut bland sina kamrater. Man har svårare med inlärning, man kanske är överaktiv eller underaktiv, man kanske har problem med sociala kontakter eller att man på något annat vis skiljer sig från sina jämnåriga kamrater. Då blir man många gånger ändå ensam och utstött vare sig man har en diagnos eller inte. Det här barnet kanske själv funderar varför det känner sig så annorlunda. Då kan det vara bra för barnet att få lära sig förstå varför det blir så. Då är en utredning och diagnos oerhört viktigt.

Min son har diagnosen svår Damp (ADHD) och lindrig CP. Han är idag 35 år. Han fick sin diagnos för 30 år sedan. För oss fanns det inte något alternativ annat än att han skulle få en ordentlig utredning och diagnos. Han har aldrig någonsin skämts för detta. Vi som föräldrar har aldrig skämts för att vi har ett barn med denna diagnos. Han har aldrig varit mobbat eller utstött. De kamrater han fick i skolan har han kvar än idag. De umgås fortfarande.

Det var enkelt för oss i vår kommunikation med klasskamrater och deras föräldrar att förklara vad som var problemet. Vi visste också väldigt väl hur vi skulle möta vår son i olika lägen. Utredningen gav oss dessa kunskaper. Idag säger han även ibland med stolthet att han har samma problem som den och den artisten. Jag är tacksam över de kända människor som går ut och berättar att de har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder. Det gör funktionshindret mindre värdeladdat, på det viset.

Det som också skrämmer mig är att man sätter ett likhetstecken mellan alla barn som har ADHD, Asperger och liknande. Det är klart man vet hur såna är!!! Precis som när det gäller alla barn så är dessa grupper inte någon homogen grupp. Det är fortfarande enskilda individer som ska bemötas som just detta. Kalle kanske har svårast med att lära sig läsa, Pelle kanske är den som har svårt att sitta still i klassrummet medan Mia är den som aldrig gör sig hörd. Så olika kan det var. Plus olika på en massa andra punkter. Förutom att själva funktionshindret kan se olika ut så är vi tillbaka igen till att det är ett unikt barn det handlar om. Där kommer naturligtvis även personligheten in.

Ta bort skamstämpeln på neuropsykiatriska diagnoser. Se det som något naturligt, precis som att en del behöver glasögon och andra har rött hår.