Egentligen borde man väl inte berätta om hur illa man bär sig åt ibland. Men nu måste jag nästan skratta åt mitt eget beteende. Ni får också skratta om ni vill. Det bjuder jag på.
Det är så att det blir en Sundsvallsresa i mars. Därför skulle jag köpa biljetter på SJ redan nu, för att få det så billigt som möjligt. Först hade jag problem att fylla i själva köpet. SJ var lagom krångliga. När det var klart, så jag plockade fram bankkortet och skulle fixa själva betalningen.
Först gick allt som en dans, men sedan skulle jag göra en säkerhetsgrej för ett säkert internetköp. Det var då det sket sig. Jag är ju numera ingen van shoppare, så det där med att handla på nätet är jag mycket ovan med. Först skulle jag knappa in Handelsbankens kod, stod det. Då knappade jag in koden som jag har när jag gör transaktioner på min internetbank. Sedan ville de ha kortets pin-kod. Det var ju inget knepigt med det. Då skulle jag få upp en säkerhetskod som jag skulle knappa in. Men när jag gjorde det så kom det upp att jag angivit fel siffror.
I tron att jag knappat fel så gör jag om samma sak en gång till. Men icke, sa Nicke. Det gick inte. Tredje gången så låste sig kortet, tillfälligt.
Som vanligt blir jag otålig och kunde inte vänta den timmen jag borde väntat, så jag försökte igen. Nu gjorde jag om allt från början, så helt plötsligt sitter jag där med dubbla uppsättningar biljetter. Då brast det fullständigt.
Till saken hör att jag också hade bröd i ugnen och skulle laga soppa till middag. Så jag kände mig måttligt stressad. Vilket jag numera inte klarar av. Stress alltså! Så jag bryter ihop fullständigt. Gråter och skriker och bankar i datorbordet. Helt galen, är jag. Skriker åt sambon att han aldrig ställer upp på mig och så vidare. Bitchigare än den värsta bitch är jag.
Den som känner mig vet att jag i normala fall är en ganska lugn och sansad person, med ett positivt tänkande. Men det gällde inte idag. Nu fick även sambon ett bryt, eftersom jag betedde mig som jag gjorde. Grälet var i full gång och beskyllningarna haglade.
Till slut gav jag upp och började pyssla med maten. Då kom jag på att det kanske står något på bankens hemsida om hur jag ska göra. Så sambon får ta över matlagningen. När jag ska logga in på banken så går inte det heller. Då ringde jag supporten. Det var nog tur att jag fick vänta en kvart i telefonkö, så jag fick anlägga min vänligaste telefonröst.
Jag tror grabbarna på Handelsbankens support har kul ikväll åt den gamla kärringen som inte visste hur man internethandlade. Den kod jag skulle skrivit in, kom ju upp på sidan. Inte såg jag det. Eller jag såg det, men registrerade det inte. Att jag inte kunde logga in på banken var för att jag glömt att sätta tillbaka inloggningskortet i knappdosan. Det ena hjärnsläppet efter det andra.
Nu är i alla fall biljetterna betalda, brödet är gräddat och soppan uppäten. Samt att sambon och jag har bett varandra om förlåtelse och pussats lite. Vi har några mentala stressfaktorer omkring oss just nu som förmodligen var grogrunden till hela eländet.
Nu behöver vi ljus!
8 timmar sedan
11 kommentarer:
Ja, ibland blir allt galet och man är ju inte mer än människa... ;)
Tur att allt gick att lösa och att du och kära sambon blev sams igen.
Natti natti!
Håller med! Dylika internetköp kan göra folk rabiata! Det är liksom ingen ide att jag ens provar, det skiter sej direkt! Kram
Stress och hunger är taskig kombination! Bättre då med mätta magar och pussar!!
Vet du Cicki, jag skrattar inte...för jag är precis lika dan! Jag har ärvt detta av min mamma och jag försöker lägga band på mig...men ibland när jag är stressad så bara går det inte. Tack och lov tar både mannen och barnen det med jämnmod och konstaterar att nu är mamma sådär, och då menar hon inte hälften hon säger. Vulkanen ur munnen är liksom en säkerhetsventil ;)
Såja, nu är "WoodyAllenfilmen" slut och det blir en lugn o alldeles underbar jul snart!
Igenkänningsfaktorn är hög!
AprilSus: Jag får väl trösta mig med att man är inte mer än människa....:-)
Charlotte: Jag har gjort det några gånger innan men denna gången var det alltså hjärnsläpp så det skrek om det.
Lippe: Fram för mer mätta magar och många pussar....:-)
Trebarnsmamman: Tyvärr klarar inte sambon av att ta det med jämnmod så när jag blir sån här blir han det också. I förtvivlan, tror jag. Han säger att han inte klarar att se mig ledsen.
Moster: Skönt att höra att jag inte är ensam om att bli sån här....:-)
Stressfaktorer borde avskaffas! Istället blir de bara fler och fler i vår snurriga, hetsiga tid.
Det är tur att man kan säga förlåt och pussas efteråt...
Nilla: Tänk så viktigt det där lilla ordet "förlåt" är.
Skönt att det ordnade upp sig till slut. Jag förstår precis hur du menar. Jag (som ändå jobbar med teknik) kan bli jätestressad av tekniken, när den inte fungerar som jag tänkt. Då missar jag att läsa instruktioner och tänker inte. Nåja, tekniken är bra för det mesta.
Ojvarför varför? Jag vill inte skriva för mycket,men jag förstår=(
Jag är glad att jag i år har en "lämplig ursäkt", för jag pallar inte denna stress,men likt förbannad så kommer den. I morgon tar jag paus och sover länge...VI mådte vårda oss själva,bättre =)
Fasr det vet vi ju! Kramkram
Camilla: Även om jag inte har ditt teknikkunnande så räknar jag mig ändå som en van datoranvändare. Men det är det där med att läsa instruktioner. Jag är för otålig....:-)
Viola: Jag har sett på Sommarpratarna ikväll. Där pratade Jonas Jonasson om utbrändhet och stresskänslighet. Gissa om jag kände igen mig. Och tänkte på en viss fru Viola samtidigt.....:-)
Skicka en kommentar