Eftersom både jag och sambon är historieintresserade så är programmet "Sveriges historia" givet i vår tv-tablå. Ikväll pratade man om artonhundratalets Sverige. Bland annat så berättade man om utvandrarna, som på grund av svält och andra orsaker, utvandrade till bland annat USA. Då säger Martin Timell att han beundrade dem som vågade utvandra. Han menade att de hade ett stort mod som vågade lämna allt och bara ge sig iväg till ett nytt liv.
Jag tycker också att det var mycket modigt gjort av dem som vågade. Jag har också tänkt den tanken tidigare, när det gäller de som invandrat i vårt land. Både förr och nu. Många av dem som kommer hit nu har flytt från krig och annat elände. Trots att man då flyr från gräsliga förhållanden så är det ändå oerhört modigt att våga bryta upp för att börja om i ett annat land där man kanske inte känner någon, man kan inte språket, man vet inte vad man kommer till.
Man packar inte gärna en hel flyttbuss när man flyr, utan man kanske bara kan ta med sig det som ryms i en väska. Hur väljer man då? Jag tänker på min kära granne, min tvättstugeväninna, som flydde från krigets Libanon. Hon vet inte än idag vad som hände hennes far. De har hört rykten om att han sköts på öppen gata. Men de vet inte säkert. Hennes bror dödades dessutom i kriget. Tänk att behöva lämna detta bakom sig. För mig är det mod!
Nu behöver vi ljus!
2 dagar sedan
5 kommentarer:
Ja, den sortens mod är fantastiskt!
jag tycker att vi varit modiga som brutit upp flera gånger - och flyttat med barn, djur, hem och pinaler, inom landet.
Att slå ner bopålarna tar lite tid - varje gång - och då har vi hela tiden kunnat falla tillbaka på vårt hemlands sedvänjor, traditioner och släktingar inom en 100-mila radie.
Men när frågan kommit upp och varit aktuell om en eventuell utlandstjänstgöring, har jag satt ner foten och sagt ifrån.
Varken tanken på att tillbringa några år i Brasilien, USA eller ett Europeiskt land har tilltalat mig tillräckligt mycket för att våga ta steget.
Fegt(?) kanske men jag gillar det invant äventyrliga!
Jag kan också tycka att jag var modig som bröt upp efter 25 års äktenskap och flyttade ifrån alla. Men jag kunde fortfarande åka tillbaka till dem och jag kunde språket och hade jobb.
Mamma satte ner foten några gånger när det var utlandstjänster på tal också i min barndom. Kanske hade det varit spännande, kanske inte.
Men fortfarande behövde vi inte fly allt och lämna allt gammalt kvar.
Jag har träffat folk som har tyckt att det var modigt att flytta från Sthlm t o m ;-)
Ja, jag håller med om att det är modigt att våga/tvingas utvandra pga att man söker ett bättre liv.
Jag har ibland stött på svenskar som är stolta över våra förfäder som utvandrade till Amerika, men som ser ner på invandrare som har sökt sig till Sverige. Korttänkt, som man säger i Västergötland.
Tanken svindlar lite...
OM du skulle behöva prioritera
dina ägodelar...
de ska rymmas i en bag...
VAD skulle du ta med!?
Kanske inga ägodelar alls spelar
roll i det läget?!
Människorna är säkert det enda som
räknas.
Och hembygden, den skulle jag också
sakna...
Det har blivit allt viktigare för mig ju äldre jag blir!
Jag har gjort en del uppbrott i
livet, en del svåra,
men går naturligtvis inte att
jämföra!
Tack för påminnelsen om vad som är viktigt i livet!!
Kram
Christina: Jag har också stött på det "fenomenet". När jag då försökt säga att det är samma sak så har motargumentet varit att våra förfäder jobbade ju och gjorde rätt för sig! Man har noll koll då för de flesta invandrare jobbar häcken av sig och är inte rädda för att ta i. Att det sedan finns några rötägg i den gruppen är väl inte konstigt. Rötägg finns överallt. Inte minst bland svenskar.....:-)
Ann Catrine: Jag kommer inte heller ihåg några prylar som känns så viktiga att jag måste släpa dem med mig över halva jordklotet. Det ska vara fotoalbumen då. Men de bilderna finns ändå inetsade på näthinnan.
Skicka en kommentar