lördag 17 september 2011

Guldkant

Trebarnsmamman ställde i ett inlägg frågan om vad man skulle göra om man fick veta att man bara hade ett år kvar att leva. Hon hade i sin tur läst det i en annan blogg.

För mig är svaret enkelt och glasklart. Jag skulle njuta av varenda stund av de 365 dagarna. Jag skulle njuta de tillsammans med alla mina nära och kära. Jag är så tacksam för att jag har ett barn som är funktionshindrat. Det har gjort att jag lärt mig leva här och nu, att ta vara på varje stund. Så jag tycker nog att jag försöker leva i nuet mest hela tiden. Jag tycker fortfarande livet är en spännande resa, trots att det kan vara någon tung dag då och då. Det slirar ibland och blir en och annan dikeskörning.

För ett antal år sedan så satt jag i många år med i en fond där vi delade ut pengar till familjer med funktionshindrade barn.  Det vi skänkte skulle bland annat ge dessa familjer en guldkant på sin tillvaro. Gissa hur underbart det var att få vara med om att dela ut dessa pengar.

Vi hade två utdelningstillfällen per år. Man fick en tjock bunt med papper att gå igenom, några veckor före varje sammanträde. Då skulle vi alla gå igenom och tänka igenom vilka familjer som skulle få en "guldkant" denna gång. Vi var ingen rik fond, utan fick hushålla med de pengar som fanns. Det gjorde att vi gav lite till många, om ni förstår vad jag menar. Vi ville att så många som möjligt skulle få en extra slant.

Men ibland hände det att vi lättade extra på plånboken. Det var när vi fick ansökningar ifrån familjer där det stod att barnet kanske bara  hade ett eller två år kvar att leva. (Det är så i många handikappfamiljer) Nu ville familjen göra något extra, kanske åka utomlands till värmen, för att  barnet skulle må bättre. Eller göra något annat kul som skulle finnas kvar som minne hos familjen den dagen barnet inte fanns längre.

De gångerna gav vi nästan alltid en extra slant. För att just den här familjen skulle kunna få en möjlighet att göra något extra medan det fortfarande fanns tid. De gångerna var det extra fint att få sitt med i en fond som skapade guldkanter.

8 kommentarer:

Camilla sa...

Vilken underbar känsla att få känna sig som jultomten två gånger om året. Det är ju lika kul att ge som att få, de gånger man kommer på en riktigt bra present. Då menar jag inte dyr present, utan en present som är RÄTT.

Inger Marianne sa...

Svar från Ime. Du är en pärla!

Ann Catrine sa...

Vilken härlig känsla det måste ha
varit att vara med i den processen.
Att ge är ju ren och skär lycka!

Faccinerande tanke,
vad skulle jag göra med mitt år...?!
Leva ungefär som nu tror jag,
vara med familj och vänner
så mycket som möjligt.
Verkligen ta till vara tiden,
ge kärlek.
Några tokplaner på att bränna
pengar, resa välden runt eller så
vore inte aktuellt.
Som alltid är realtioner viktigast.

Önskar dig den allra bästa dagen!

Trebarnsmamman sa...

Jag blir alldeles tårögd när jag läser ditt inlägg!!!! Kram!

Småländskan sa...

*kram*

Cicki sa...

Camilla: Det är nästan roligare att ge än att få. Att se glädjen i någon annans ögon.

Ime: Tack. Med lite skavanker får jag väl då säga.....:-)

Ann Catrin: Visst skulle man ta tillvara varje minut.

Trebarnsmamman: Kram

Småländskan: Kram till dig också.

Hanneles paradis på Hisingen sa...

jag tror jag lever så jämt,
sparar inte på roligheter till framtiden

Cicki sa...

Hannele: Det är lika bra att leva fullt ut på en gång.