torsdag 15 september 2011

Diagnos eller inte

Ikväll så diskuterades det igen på nyheterna om för och emot neuropsykiatriska diagnoser. Eller rättare sagt så var det mest emot diagnos. Man målar upp ett skräckscenarie om hur utstött och ensamt ett barn med en sådan diagnos kommer att bli. Man tar till och med upp hur svårt det kanske kan bli att få ett arbete, när man är vuxen, om man fått en NP-diagnos som barn.

Jag blir lika upprörd varje gång jag hör liknande diskussioner. Så länge som media och andra målar upp dessa diagnoser som det värsta som kan hända en, så kommer det också att vara så. Det blir en sorts självuppfyllande profetia. Andemeningen blir att det är något fult och skamfyllt att få diagnosen ADHD, ADD, Asperger, Tourette och likande. Varför blir det så? Varför skulle det vara så hemskt att få någon av dessa diagnoser?

När ett barn blir utrett så är det viktigaste att ta reda på vad som är barnets starka och svaga sidor. Detta för att kunna ge så adekvat hjälp som möjligt. Det är grundtanken med en utredning. Att det ofta då följer med en diagnos är egentligen av underordnad art. Men ändå nog så viktigt. Man får ett ord att sätta på det som är annorlunda.

Jag tycker att det är fel att ett barn måste ha en diagnos bara för att skolan ska kunna söka extra pengar till stödundervisning. Tyvärr är det så idag. I mitt drömscenarie, i en perfekt värld, ska man få hjälp och stöd med det man behöver, utan diagnoser. Fortfarande behövs även då en ordentlig utredning för att veta vilka resurser som behövs.

Ett barn som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder sticker ofta ut bland sina kamrater. Man har svårare med inlärning, man kanske är överaktiv eller underaktiv, man kanske har problem med sociala kontakter eller att man på något annat vis skiljer sig från sina jämnåriga kamrater. Då blir man många gånger ändå ensam och utstött vare sig man har en diagnos eller inte. Det här barnet kanske själv funderar varför det känner sig så annorlunda. Då kan det vara bra för barnet att få lära sig förstå varför det blir så. Då är en utredning och diagnos oerhört viktigt.

Min son har diagnosen svår Damp (ADHD) och lindrig CP. Han är idag 35 år. Han fick sin diagnos för 30 år sedan. För oss fanns det inte något alternativ annat än att han skulle få en ordentlig utredning och diagnos. Han har aldrig någonsin skämts för detta. Vi som föräldrar har aldrig skämts för att vi har ett barn med denna diagnos. Han har aldrig varit mobbat eller utstött. De kamrater han fick i skolan har han kvar än idag. De umgås fortfarande.

Det var enkelt för oss i vår kommunikation med klasskamrater och deras föräldrar att förklara vad som var problemet. Vi visste också väldigt väl hur vi skulle möta vår son i olika lägen. Utredningen gav oss dessa kunskaper. Idag säger han även ibland med stolthet att han har samma problem som den och den artisten. Jag är tacksam över de kända människor som går ut och berättar att de har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder. Det gör funktionshindret mindre värdeladdat, på det viset.

Det som också skrämmer mig är att man sätter ett likhetstecken mellan alla barn som har ADHD, Asperger och liknande. Det är klart man vet hur såna är!!! Precis som när det gäller alla barn så är dessa grupper inte någon homogen grupp. Det är fortfarande enskilda individer som ska bemötas som just detta. Kalle kanske har svårast med att lära sig läsa, Pelle kanske är den som har svårt att sitta still i klassrummet medan Mia är den som aldrig gör sig hörd. Så olika kan det var. Plus olika på en massa andra punkter. Förutom att själva funktionshindret kan se olika ut så är vi tillbaka igen till att det är ett unikt barn det handlar om. Där kommer naturligtvis även personligheten in.

Ta bort skamstämpeln på neuropsykiatriska diagnoser. Se det som något naturligt, precis som att en del behöver glasögon och andra har rött hår.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Vi skriver år 2011 och fortfarande är det skamligt att vara psykiskt sjuk.

Jag förstår inte varför det är så i vår upplysta värld
Kanske vi inte är så upplysta ändå.

Min farmor hade nån släng av psykisk sjukdom, och periodvis när hon var dålig gick det inte att umgås med henne

Jag har en kusin som jag inte mött sen 1986
Inte ens hans mamma vill ge mig hans telefonnummer.
Det sägs att han är sjuk men so what.
Kanske han behöver stöd i någon form

Ha det gott tills vi hörs igen

mvh

Cicki sa...

Zoega: Visst är det knepigt att det ska vara så. Jag har en kusin som är 63 år. Hade han varit ung nu hade han fått någon sorts neudiagnos. Nu fick han inte det. Men i hans fall har det inte spelat någon roll. Han fick visserligen inte så mycket hjälp i skolan. Men han fick jobb på sågen, där han blev respekterad för den har är. Så han har haft ett gott liv i alla fall. Men jag tror att om han fått en diagnos så hade hans skolgång blivit bättre i alla fall.

Inger Marianne sa...

Kolla in statistiken över våra mest framgångsrika personer i Sverige, läste nånstans att många har någon form av bokstavskombination, så de så!Därför borde samhället hjälpa inte stjälpa.
Kramis!

Cicki sa...

Inger: Visst är det så att många har vänt sina svårigheter till kreativitet. Jag vet inte vad du menar med att samhället stjälper. Menar du att man stjälper med en utredning och diagnos eller menar du att man stjälper genom att inte göra en utredning?

Man kan utnyttja sin kreativitet även med en diagnos. En utredning gör att man får samma förutsättningar som alla andra till en bra utbildning och ett bra liv.

Inger Marianne sa...

Cicki, Både och, får du diagnos blir du stämplad som mindre duglig, får du ingen blir bedömningen ungefär samma i alla fall när man går i skolan. Skriver man i stället för dom eftersom vi inte vet vad vi har, vi vuxna som inte testats. Som du förstår måste man tjata sig till förståelse, eller hur?
Kramis!!!

Viola sa...

Ja du huvudet på spiken!
Jag som är mitt uppe i det här kan snabbt konstatera att just diagnosen kan få folk att backa,som om det vore smittsamt.
Har tyvärr på nära håll fått försvara min sons beteende som sen efteråt fick mig att falla i gråt.

Jäkla värld vi lever i! Men det gjorde jag i tysthet för att inte oroa sonen...

Jag är så glad över att vi fick en utredning till slut,även om vi förlorade "vänner" på köpet. Kramkram

Trebarnsmamman sa...

Amen!!!!!!! Jag håller med om vartenda ord du skriver Cicki och du vet att jag gör det!

Cicki sa...

Inger: Det är ju därför är så viktigt att vi avdramatiserar det hela. Då slipper man den sk stämpeln.

Viola: Vi förlorade också vänner. Det är bara att konstatera att de vännerna var ingenting att ha.

Du och jag är ju särskilt suspekta. Söner med NP-diagnos och själva har vi fibro. Vi är ena konstiga människor.....:-)

Trebarnsmamman: Det vet jag att du gör......:-)

Camilla sa...

Det är klart att det underlätta att ha en diagnos att förhålla sig till.
Min bror har en lindrig form av Aspergers. I vissa situationer känns det så bra att veta att han agerar så där lustigt för att han har den sjukdomen inte för att han är "dum". Det går lättare att förstå sig på hans agerande, ibland i alla fall.