I vår familj hade vi ett halvt vårdnadsbidrag för sonen tills han fyllde sexton år. Numera är det förlängt tills barnet fyller arton. Jag var hemma med mina barn tills dottern var sex år och sonen var nio år. Sonen hade aldrig klarat en dagismiljö. Det är en av de få gånger som Förskräcklingskassan fungerat för oss. Vi bodde på en liten ort där FK hade ett litet lokalkontor med tre anställda. Jag kände två av dem. Själv jobbade jag på den lokala ICA-butiken så alla kände
Vårdnadsbidraget skulle sökas om vartannat år, för att se hur utvecklingen gått. Det var med fasa jag gick på dessa möten. I vanliga fall skulle vi ju ständigt lyfta fram det positiva och det som var bra hos sonen. När man sökte vårdnadsbidraget skulle man focusera på det som var dåligt, där han var sämre än sina jämnåriga. Helt plötsligt blev han då mycket mer funktionshindrad än vad jag såg honom i vanliga fall. Inte för att det var någon form av överdrift, utan för att man helt plötsligt satte fingret på det han inte klarade av. Dessutom följde det ju med läkarintyg där allt stod, svart på vitt, vilka svårigheter han hade. Det var fruktansvärt jobbigt.
Jag har alla papperen kvar ifrån dessa ansökningar. Jag kanske borde göra mig av med dem, men de är en del av vår historia. Det händer att jag tar fram och tittar på dem. Jag gråter en skvätt varje gång!
3 kommentarer:
Tycker du skall behålla alla papper, som du säger så är de en viktig del av er historia! KRAM
Vi är delvis där...focusering på sones alla dåliga sidor,som jag inte tycker är så dåliga=/ Jag är så van.../ Viola
p.s behåll papprena!d.s
Trebarnsmamman och Viola: Jag lovar att spara papperen.
Skicka en kommentar