tisdag 1 februari 2011

Reformera skolan! Sticker ut hakan!

Skolverket har gjort en undersökning som visar att alldeles för många kommuner har placerat elever i särskolan, som enligt Skolverket inte hör hemma i den skolformen.

Särskolan är en unik skolform som vi måste vara rädda om. Där går de elever som av olika orsaker inte klarar av den vanliga grundskolan. Särskolan finns i samtliga stadier, inklusive särgymnasium. Särskolan är till för elever som behöver extra stöd. De flesta elever i särskolan har någon form av begåvningshandikapp. Där får de en ärlig chans att lära sig det de behöver. En del elever behöver en långsammare och förenklad inlärning av grundskolans ämnen. Andra elever behöver lära sig det elementära, såsom att lära sig klockan, handla sin egen mat, utföra bankärenden och annat som tillhör vardagen.

Därför ska man inte ta resurser från särskolans elever genom att placera elever som inte hör hemma där!

Varför blir då elever felaktigt placerade i särskolan? Och är det verkligen felaktiga beslut som tagits?

Vi har en elevgrupp som vi kan kalla "gärdsgårdsbarn". De barn som så att säga hänger på gärdsgården. De har för hög begåvning för att gå i särskolan, samtidigt som de behöver en långsammare inlärningstakt och en hel del extra stöd. Till den gruppen hör bland annat min egen son, eller rättare sagt hörde, eftersom han gått ur skolan för många år sedan. De elever jag syftar på är elever med Damp, Adhd, Aspergers syndrom och liknande neurologiska funktionshinder.

De här eleverna hör inte hemma i särskolan, men klarar inte heller av stressen i den vanliga grundskolan och gymnasieskolan. I en del kommuner har man särskilda klasser för den här elevgruppen. När det är som bäst så är dessa klasser precis vad som behövs. Jag skulle vilja se dem som ett tredje alternativ. Någonting mitt emellan den vanliga grundskolan och särskolan.

När jag gick i skolan så fanns det så kallade obs-klasser och andra former av specialklasser. Det ansågs som lite skämmigt att gå där. Ändå har jag hört många vuxna som berättat om att det var deras räddning att få komma till en specialklass där de fick jobba i lugn och ro, där inlärningen gick i deras egen takt och där de blev sedda och bekräftade.

Jag tror, och har trott i många år, att hela skolan skulle behöva reformeras. Man måste bli mer individualiserad för att möta eleverna på rätt nivå. Det behövs allt från elitklasser, klasser för den långsamma eleven och allt där emellan. Självklart menar jag inte att det ska vara olika klasser in absurdum, men kanske fyra eller fem olika nivåer.

Dessutom måste man arbeta med attityder. Det ska inte vara extremt fint att gå i elitklass och extremt skämmigt att gå i den långsamma klassen. Utan man ska se det som att varje elev får sina behov tillgodosedda.

När gymnasiereformen genomfördes på nittiotalet så såg vi, inom handikapprörelsen, att detta skulle bli katastrofalt för den inte fullt så studiemotiverade eleven. Man fick helt plötsligt kravet att alla elever skulle läsa lika många teoretiska timmar. Oavsett om man gick på en teoretisk gymnasielinje eller om man gick på en yrkeslinje. När man såg att detta inte fungerade så infördes snabbt IV-programmet. Det blev det största misslyckandet av alla. Alla som gick på IV såg sig själva som "sekunda vara". Man var en "sopa" om man gick på IV! Ingen förväntade sig något speciellt av en, alltså kunde man spela ut alla sina dåliga sidor, bara för att få chansen att synas och bli bekräftad. Kan man inte bli bäst på att vara bäst, så kan man ju alltid bli bäst på att vara sämst!

När det kommer till elever som går ut nian, så tycker inte jag att det ska vara ett måste att alla ska gå gymnasiet. Så är det ju idag, även om gymnasiet är en frivillig skola. Den är ändå indirekt ett måste, som eleverna får höra hela sin högstadietid. Slopa det! Plocka tillbaka de yrkesinriktade linjerna och banta ner teorin, på de linjerna, till det mest elementära. Ta fram lärlingsplatser igen. Det kommer alltid att behövas hantverkare och folk som jobbar på verkstadsgolvet. Man behöver inte en massa krånglig matte eller fyra språk för att klara av sådana jobb.

Jag vet att jag reagerade starkt när jag insåg att man behövde ha höga poäng för att komma in på frisörlinjen, eftersom antalet sökande var så stort. Säg den teoretiker som ställer sig och jobbar som hårfrisör. Medan tjejen eller killen som inte har fullt så höga poäng är kanske den bästa hårfrisören i världen. Men så fungerar inte verkligheten.

Min egen son gick sina åtta första år i en vanlig grundskoleklass. Han hade mycket extra resurser. Vi hade "tur" att han började skolan när han gjorde det. På den tiden fanns det så kallade SIS-pengar i skolan. Det var statliga medel för Särskilda Insatser i Skolan. De pengarna söktes för den enskilda eleven. Så min son hade en elevassistent från dag ett som bekostades av SIS-pengar. Så småningom övertogs denna kostnad av kommunen och många barn, som behövde det, blev utan elevassistent. Sonen hade också mycket speciallärartimmar under hela sin skoltid.

Vi hade tur på flera sätt. I mellanstadiet fick sonen en underbar lärare som hade som rättesnöre att det som var bra för H, var bra för alla elever. Det vill säga, lugn och ro i klassen och en tydlig och klar studieplan. Det var en stor klass, enligt den tidens mått. Det var tjugosex elever, varav arton stycken var pojkar! Jag är säker på att minst tre pojkar till, samt en flicka hade liknande svårigheter som H. Dock inte lika svåra, men de fick ju nytta av lärarens engagemang och klassrumsarbete. Sonen fick även ett eget litet rum dit han och assistenten kunde gå undan och jobba när han inte klarade av den stora klassrumsmiljön. Han hade nämligen mycket svåra perceptionsstörningar och koncentrationssvårigheter. Perceptionen är hur vi tolkar våra sinnesintryck. Hans problem var att han hela tiden tog in samtliga intryck hela tiden. Vi som inte har de svårigheterna, skiljer i normala fall ut de viktiga intryck vi behöver ta till oss. De ovidkommande intrycken sållar vi normalt bort. Har man dessa svårigheter så är det enormt tröttande. Det blir en ständig överstimulering.

Vi hade nära kontakt mellan oss föräldrar och läraren, till viss del även skolledningen. Det var väldigt viktigt för samtliga parter att ständigt föra en konstruktiv dialog.

På högstadiet fick sonen kramper. Kramper som i tre års tid utreddes och medicinerades som epilepsi. Efter dessa tre år kom man fram till att sonen hade stresskramper. Dessa kramper kom till på grund av att han mentalt visste hur en sak skulle utföras, men hans kropp och sinnen klarade inte av det som hjärnan egentligen visste. Det låter lite krångligt, men jag kan inte förklara det bättre än så. Men här märker man hur mycket stress en ung människa kan utsättas för, när kraven är för höga.

På den tiden fanns inte heller dessa specialklasser, som sedermera kallats för Damp-klasser eller liknande. Små elevgrupper som är anpassade efter elevernas behov. Jag var så småningom med och jobbade fram att det kom till sådana här klasser. Hur det ser ut idag är jag inte säker på. Jag håller mig numera inte fullt uppdaterad i dessa frågor.

När H gick i åttan var situationen ohållbar, eftersom han krampade nästan konstant. Det blev ständiga nödlösningar för att klara av en normal dag. Han hade nästan ingen undervisning alls och mycket hängde på elevassistentens engagemang. Stundtals var sonen med mig på jobbet. Jag hade en underbar chef, som själv hade en son med Downs syndrom. Så han förstod och ställde upp för att vi skulle klara av en till synes hopplös situation.

Jag hade en del kontakter inom skolvärlden i vår kommun, så jag tog själv kontakt med särskolerektorn och bad om hjälp. Hjälp som vi också fick. Så när sonen skulle börja nian, gick han över till en särskoleklass årskurs tio. Problemen med hans kramper var kvar, men sonen fick det lite lugnare i alla fall. Så småningom började han i särgymnasiet, hotell- och restaurangprogrammet. Då minns jag att han vid ett tillfälle sa: "Mamma, tänk att man ska behöva gå nio år i skolan, innan det blir roligt."

Det var vid den här tiden man upptäckte att han inte hade epilepsi utan att det var stresskramper. Medicineringen togs bort och han fick lära sig hantera sin stress med avslappningsövningar och terapeutisk behandling. Idag mår han bra och arbetar numera som köksbiträde på en skolbespisning. Han har en lönebidragstjänst på 75% och har förtidspension på 25%, för han svårigheter består till viss del. Han klara inte av en normal arbetstakt och han orkar inte en hel arbetsdag.

På grund av denna bakgrund så är jag väldigt kluven i särskolefrågan. Jag anser att kommunerna ska inte slippa undan sitt ansvar genom att placera elever i särskolan om de inte hör hemma där. Samtidigt vet jag att särskolan är en fantastisk skolform för elever som behöver extra stöd och tid. Därför ska man inte nagga i kanten på deras resurser.

Jag vill också att man ska avdramatisera tankarna om varför man har ett barn som går i särskolan. Jag har alltför många gånger stött på föräldrar som har svårt att acceptera att de har en son eller dotter som behöver extra stöd och hjälp. Jag har mött föräldrar där barnen har en Adhd-diagnos, men som inte vill att skolan ska få veta det. Det innebär att det barnet hela tiden kommer efter. Det kan till och med gå så långt att barnen kan bli mobbat på grund av detta, att de inte hänger med. När jag har hört sådana kommentarer så känns det som att föräldrarna skäms för sitt barn. Vilket för mig är obegripligt. Självklart är man stolt över sitt barn oavsett om det har ett funktionshinder eller inte! Vågar vi vara öppna och prata om dessa frågor så tror jag vi kommit långt. Vi har kommit längre idag än när min son började skolan 1984, men det är fortfarande svårt ibland att prata om dessa saker.

Vill ni läsa vad fler anser, så tycker jag ni ska ta en tur till Mångmamma. Hon har också skrivit om denna fråga.

5 kommentarer:

Trebarnsmamman sa...

Kloka,kloka Cicki!

Le Loup sa...

Jag håller med, kloka, kloka Cicki!
Och, märkligt, jag skrev också lite om skolan igår, där jag anmärkte att jag tror att det är livsviktigt att bibehålla sin individualitet genom skoltiden. Jag är ju kritisk mot skolan som idé överhuvudtaget och såg min tid som en korvstoppningsmaskin där det gällde att trycka i oss så mycket så möjligt på så kort tid som möjligt.
Jag löste det som så att jag själv valde ut de lektioner som intresserade mig och de lärare som intresserade mig, resten av tiden lyste jag med min frånvaro. Jag lärde mig själv om saker jag ville veta på biblioteket och såg ingen anledning att slösa bort min tid.
Lärarna och min far var maktlösa, de sa "Men hon är ju inte dum, varför håller hon på så här?"
Och det var jag inte heller. Men jag hade en stark tro på mig själv och att skolan inte kunde tillfredsställa mina behov.
Sista terminen i 9an råpluggade jag och fick upp mina betyg till 3.3. Då var jag nöjd och än idag har jag inte ångrat en sekund hur jag gick (och inte gick) i skolan.

Cicki sa...

Trebarnsmamman: Lite klok är jag kanske i alla fall. I alla fall ibland.....:-)

Shirouz: Gissa vad jag ständigt skolkade ifrån. Just det, syslöjden. Det var det töntigaste jag varit med om. Jag hade andra som lärde mig istället.

För övrigt tyckte jag nog att skolan var rätt OK. Jag var studiemotiverad och gillade många ämnen. Nu gick det ändå inte så bra eftersom vi flyttade mycket och jag fick byta skola en gång per termin ibland. Så jag läste in allt på komvux så småningom. Så jag kan faktiskt titulera med gymnasieekonom, om jag nu skulle känna att jag har behov av det......:-)

Mångmamma sa...

Precis!
Välformulerat och genomtänkt, just som jag förväntade mig!
Att sonen äntligen trivdes i skolan efter 8 år och idag har en fungerande vardag, beror ändå mest på ditt engagemang.
Föreställ dig scenariot med en elev, med liknande svårigheter - utan en förälder som kan/vågar/vill ta strid!
Tyvärr är just de familjerna inte helt ovanliga!
Tror att detta ämne alltid kommer att beröra mig å det kraftfullaste!

Cicki sa...

Mångmamma: Det var väl mycket det som drev en att kämpa, att hjälpa och stötta dem som inte kunde själva. Det är ju tyvärr så att ärftlighetsfaktorn är rätt hög på dessa funktionshinder. Så det är inte alls ovanligt att föräldrarna själva kämpar med samma sak.

Mitt hjärta kommer alltid att klappa för detta ämne även om jag idag är rätt dåligt informerad om hur det egentligen ser ut. Det enda jag vet är att kampen måste fortsätta ett tag till, av andra vill säga.