Att göra en P J Proby

Någon tyckte i kommentatorsfältet att jag skulle ge mig på haute couture. Det har hänt att jag sytt på beställning. Men bara då när jag kunna prova på beställaren. Den första sömnadsbeställningen minns jag fortfarande glasklart, med en något kluven, skräckblandad förtjusning.

Det var i mitten på sextiotalet. Jag var sexton-sjutton år och jobbade som springflicka på ett modehus i Karlstad. Ja, det kallades modehus och var fint som attan. Personalen fick inte dua varandra utan det var fröken hit och frun dit. Det var bara Måddan och jag som var springflickor som man fick kalla vid förnamn. Vi fick knappt komma i närheten av kunderna, som var doktorinnor och en massa andra fina frutitlar.

På övervåningen hade man haute couture. Där kunde man verkligen kalla det för det. På nedre plan hade man en flygel med accessoarer och annat smått och gott. I den andra flygeln fanns hushållslinne med mera och så hade man en egen tygavdelning. Jag har faktiskt linnehanddukar kvar som jag köpte där till min "brudkista" . Jag använder de fortfarande. Så det var inte kattskit man sålde. Det fanns även syatelje och en dekorationsavdelning som skötte skyltningen.

Det fanns en till man fick kalla vid förnamn. Det var chauffören som körde ut varorna till alla de här fina fruarna som fanns runt om i Karlstad. Tyvärr minns jag inte längre vad han hette. Men jag minns att det var han som var min första sykund.

Det var som sagt var på det glada sextiotalet när vi ungdomar äntligen hade vår era. Det var Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan och allt vad de hette. Det var då alla inhemska band startades på löpande band.

Även denna chaufför spelade i ett band och det tyckte ju både jag och Måddan var urläckert. Jag blev alldeles kallsvettig när han kom till mig och undrade om jag kunde sy ett par scenbyxor till honom. Knäsvagt tackade jag ja. Jag blev svettig bara vid tanken på att jag skulle prova dessa byxor på den läckra chauffören. Tänk att få se han i kalsingar.

Sagt och gjort, så stegade jag och chauffören in på tygavdelningen för att välja tyg. Det där med vad det skulle vara för kvalitet var jag inte så kunnig på, utan vi valde enbart efter utseende. Det blev ett lila tunt ylletyg i en underbar kvalitet. Kanske lite för glest för ett par byxor. Men vem begrep sig på sånt?

Byxorna skulle sitta på höften, med ett svart, brett bälte. De skulle vara supertajta upptill och vida så de fladdrade nertill. Jag sydde och vi provade och resultatet blev toppenbra.

Så var det då dags för det där scenuppträdandet. Jag var inte där så jag såg när det hände. Men på måndagen kom chauffören tillbaka till jobbet. Skitlycklig! Han hade fått göra en P J Proby. Alla tjejer hade vrålat i extas.

Vad är då en P J Proby? Vi som är lite äldre minns ju precis. För er "ungdomar" så kan jag berätta att, P J Proby var en artist som hade för vana att spräcka byxorna på scenen. Det var liksom hans grej. Och alla tjejer blev som tokiga. Hur han sjöng? Jag minns inte. Det var nog ganska bra, men inte tillräckligt bra för att lämna några spår i historien. Mer än för spräckta byxor.